Need for Speed

Regi: Scott Waugh

Tobey (Aaron Paul) är en racingförare som hamnar i fängelse på grund av rivalen Dino (Dominic Cooper). Två år senare kommer han ut och ska hämnas i ett stort illegalt race i San Fransisco.

Huvudpersonen i Need for Speed heter Tobey, och spelas av Aaron Paul i sin första roll sedan TV-serien Breaking Bad. Aaron Paul har en ganska sympatisk utstrålning och det gör att Tobey verkar vara en ganska sympatisk person. Tyvärr sysslar han med streetracing, en barnslig social defekt. Han kör illegala race mitt bland folk och i upptakten till filmen så dör hans kompis i ett sådant.

Tobey får två års fängelse. Där hade filmen egentligen kunnat vara slut. Han hade kunnat lära sig en läxa där. Kanske han skulle ha kommit på bättre tankar när han kommit ut, insett att en ung människa dött helt i onödan. Att man ska respektera sina medtrafikanter, inte riskera oskyldiga människors liv, kanske skaffa sig ett riktigt jobb eller varför inte tänka mer på miljön. Tobey hade kunnat bli en eko-farmare i Tennessee. Ja, vad som helst utom att hoppa in i en till bil för att bege sig mot ännu ett race för att riskera livet igen… Ska man tolka filmens titel bokstavligen? Är det här egentligen en film om ”fordonsnarkomaner” och deras destruktiva leverne?

Men, visst, okej. Naturligtvis måste Need for Speed vara en totalt idiotisk film. Jag förstår det. Jag är inte arg på den. Bara uppgiven, uttråkad, ledsen. Det är en sådan där film som verkar vara skriven och regisserad av en dator. Inte någon bra dator – för jag tror inte en enda sak som händer i filmen är logisk eller sannolik – utan en Hollywood-dator, där repliker enbart är klyschor, kameravinklar enbart är tagna ur reklamfilmer och där allt är designat för att säljas – Affischen till Need for Speed gör inte reklam för filmen. Jag lovar, filmen gör reklam för affischen.

Stackars Tobey, som verkar så trevlig, är fångad i denna förutbestämda ”intrig” som bara är designad för att skapa fult klippta och ironiskt fartbefriade jaktscener som är lika trötta som orealistiska. I sätet intill har han en brittisk pingla till navigatör – spelad av den likaledes sympatiska Imogen Poots – som han träffat tidigare; hon är en businesskvinna ur överklassen som spenderar sin vardag med att köpa och sälja racingbilar för miljondollarbelopp men hennes enda riktiga uppgift här är att skrika, puta med läpparna och vara imponerad över ”coola” Tobey.

Ändå är hon en Shakespeare-karaktär i jämförelse med comic relief-gänget Tobey har vid sin sida – några snubbar från hans garage, inklusive en sådan där ”rolig svart kille” som jag hoppades att Michael Bay en gång för alla tog slut på.

Skurken i filmen har det icke-skrämmande namnet Dino och spelas av den icke-hotfulla Dominic Cooper. Enligt filmens ”logik” är Dino anledningen till att Tobey hamnat i fängelse (man vet inte ens för vad, men strunt samma). Storyn, jag har visst glömt att nämna ”storyn”, går ut på att Tobey ska hämnas på Dino genom att åka 45 timmar bil till San Fransisco för att delta i ett race som är jättehemligt men ändå jättekänt och lika jättepåkostat som jätteolagligt. Jag utgår ifrån att detta omöjliga race är det mest realistiska man kunnat få fram för att göra TV-spelen filmen är baserad på rättvisa.

Nu kanske någon tycker att inget av det här spelar någon roll så länge Need for Speed levererar snygga bilar och häftiga vurpor. Den är trots allt, på en marknadsmässig nivå, ingenting annat än en Fast and the Furious 6.5. Jag håller helt och hållet med, och om Need for Speed har en största synd så är det att regissören Scott Waugh saknar talang för bilscener.

Detta är, som ni kan förstå, katastrofalt för en film med en titel som Need for Speed. Jaktscenerna är sorgligt dödfödda och man klipper oavbrutet mellan helikopterfoto, närbilder på skådespelarna, närbilder på motorhuven, slow-motion och en och annan svepande kamerarörelse som far helt åt fanders. Aldrig någonstans uppstår känslan av rörelse. Vi är hela tiden medvetna om att vi sitter och tittar på en massa hastiga klipp. Vi får knappt ens se en enda bil i helbild. Folk som gör reklamfilmer för bilar skulle skratta föraktfullt åt den här visuella soppatorsken.

Jag önskar att skådespelarna kunde bära filmen, men det kan de bara inte. Både Aaron Paul och Imogen Poots är rimligt söta och sympatiska men de har ingenting alls att jobba med. Karaktärerna är så tomma och intrigen så meningslös att vi till och med får en hel scen där Finn, en av Tobeys kompisar, tar av sig alla kläder utom strumplästen och knallar omkring på sitt kontor – varför? Varför inte. Han spelas förresten av Rami Malek, en annan sympatisk skådespelare i den här filmen, och denna meningslösa snutt är filmens överlägset bästa scen bara för att det åtminstone överraskar lite grann.

Liknande går att säga om Michael Keaton som haft en halv arbetsdag här i rollen som kommentatorn, och organisatören bakom det stora racet i slutet, som har någon slags live-stream där han spyr ur sig ostiga harranger som aldrig får stinka så mycket som bra ost bör, eftersom filmen är så plastig. ”Racing är en konst” säger han. ”Och racing med passion det är stor konst!”

Film är ju också en konst. Vissa tycker även att TV-spel, mediet som denna fim är baserad på, är en konst. Filmen Need for Speed är dock inte konst, utan en produkt. Det är okej. Se detta som konsumentupplysning: Vill du se snygga bilar så kolla klipp på YouTube och slösa inte en biljett på Need for Speed som bara ger dig upphackade snuttar infantilt ihopklippta till en serie bilder utan fart, fläkt eller flärd. Som filmprodukt är det ett kinderägg för ockerpris, på sin höjd med en tafflig liten plastbil inuti.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

NEED FOR SPEED

Originaltitel, land: Need for Speed, USA.
Urpremiär: 7 mars 2014 (Vietnam).
Svensk premiär: 14 mars 2014.
Speltid: 130 min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat:  35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Aaron Paul, Dominic Cooper, Imogen Poots, Scott Mescudi, Rami Malek, Ramon Rodriguez, Harrison Gilbertson, Dakota Johnson, Stevie Ray Dallimore, Michael Keaton, Alan Pflueger, Brian L. Keaulana, Logan Holladay, Carmela Zumbado, Jalil Jay Lynch.
Regi: Scott Waugh.
Manus: George Gatins.
Producent: John Gatins, Patrick O’Brien, Mark Sourian.
Foto: Shane Hurlbut.
Musik: Nathan Furst.
Klippning: Paul Rubell, Scott Waugh.
Scenografi: Jon Hutman.
Kostym: Ellen Mirojnick.
Produktionsbolag:  DreamWorks SKG, Reliance Entertainment, Electronic Arts, Bandito Brothers.
Svensk distributör: Nordisk Film.