Free Fall

Regi: Stephan Lacant

Marc, en ung poliselev med söt fästmö och barn på väg, blir kär i kollegan Kay och en förbjuden kärlek uppstår mellan blåvästarna.

 

Free Fall är en tysk indie-version av Brokeback Mountain, men om poliser istället för cowboys. Det låter inte som en speciellt rättvis bedömning, men det råkar vara sanningen. Storyn i de båda filmerna är praktiskt taget exakt likadan och medan Free Fall spelar mer straight (no pun intended) med sin berättelse, där Brokeback Mountain gick lite överbord i sin sentimentalitet, lider båda filmerna av en slags välvilja som gör dem mer intetsägande än de borde vara.

Symptomatisk är idén om att kärlek och sexualitet mellan två män måste vara någon slags mystisk blindgång där den ena inte vet vad den andra håller på med; ungefär som om detta ämne är något vi försiktigt måste närma oss, och stå på avstånd och peta på med en käpp.

Brokeback Mountain – medan vi nu är inne på den – kom för åtta år sedan och när vi idag har filmer som Främling vid vatten och Blå är den varmaste färgen så anländer Free Fall ganska sent till festen. Det är inte en dålig film men dess välvilja är som sagt onödig, och i värsta fall kan den kännas lite suspekt.

På samma sätt som i Brokeback Mountain handlar Free Fall om en konventionell man med konventionellt liv – fästmö, barn på väg, stabilt jobb, etc – som i det här fallet heter Marc (Hanno Koffler) och som ”mystiskt” dras mot detta till synes mer radikala och obehindrade objektet av åtrå som här heter Kay (Max Riemelt).

De träffas på polishögskolan och gradvis börjar de umgås mer innan det hela utvecklar sig till en romantisk, eller åtminstone sexuell, relation. Första gången de ses så slåss de med varandra, och relationen fortsätter med samma typ av frånkopplade bufflighet och fyrkantighet. Man kan inte säga att det är så mycket kemi mellan de här karaktärerna. Vi får aldrig ana hur de tänker, och det finns inget särskilt som talar för att just de två skulle falla för varandra. Vad för egenskaper ser de hos varandra? De känner knappt varandra; vi vet åtminstone inte alls vilka de är.

Man får liksom utgå ifrån att Marc och Kay attraheras av varandra på grund av någon dunkel, homosexuell sexdrift som pågår på ett högre, nästan övernaturligt plan. Denna mystik, som manusförfattaren och regissören Stepan Lacant försöker få bort i och med en realistisk och avskalad stil på filmen, finns fortfarande kvar i kärnan. Och jag vet inte om det varit avsikten eller inte. De flesta människor – åtminstone de som ser den här filmen – vet ju vid det här laget att det inte är något särskilt med bögar.

Man utgår istället för att Free Fall ska göra något av all den potential som finns i de sociala miljöerna men den kanske största besvikelsen är att filmen står intill en guldgruva utan att ens se åt dess håll. Jag menar: Varför göra en film om homosexuella poliser om man inte kommer att utnyttja maskulinitetstemat? Det finns lite jargong i omklädningsrummet mellan poliserna som skulle kunna komma från vilket omklädningsrum som helst. Men polismyten, barndomsidealen, högermentaliteterna, den fysiska ambiguiteten, våldet och svettet, moraliska dimensionerna, allt detta skulle kunna ligga till grund för en verkligt intressant film om ett förbjudet bögpar. Nu är det en miljö nästan helt utan innebörd, vilket är på gränsen till irriterande.

Istället fokuserar Free Fall mestadels på karaktären Marc och hur han döljer förhållandet med Kay för sin fästmö och sin familj; återigen rör vi oss i ett ganska bekant landskap och intrigen går snart in i en ganska uppenbar sakta-men-säkert-blir-det-mer-och-mer-uppenbart-att-de-kommer-att-bli-avslöjade-rutin. Marc undrar om han ska berätta för fästmön (Katharina Schüttler) om det hela, men vi vet redan att de kommer lista ut det själva.

Varpå vi får den typiska sociala dåliga stämningen, några stereotypt reaktionära hata-denna-karaktär-tal (”Vi uppfostrade dig inte på det sättet!”) och ganska orealistisk, panikslagen hysteri (”Är du bög eller inte? Vad är du då?! Waaah!”). Per definition är dessa saker klichéer.

Stephan Lacant, som skrivit manus och regisserat Free Fall, är en långfilmsdebutant och det är förmodligen därför filmen inte sträcker sig längre än den gör och det är på sätt och vis smart. Alla smarta debutanter spelar säkert. Genom att filma saker enkelt och sakligt och låta skådespelarna göra det mesta av jobbet gör Lacant filmen till något som hela tiden blir underhållande (på det sätt en sådan här film är ”underhållande”) och konstant svävandes lätt ovanför medel.

Förutsägbarheten i det här gör dock att storyn tappar all större mening. Som tragedi saknar det tynd. Som social kommentar säger det inget nytt. Som drama är det inte så medryckande och det är inte heller en speciellt romantisk film. Vid det laget Kay säger ”Fattar du inte? Jag älskar dig!” så rycker man till lite grann och tänker att jaså, är det det han gör… I värsta fall tänker man längre än man behöver och kommer fram till den (förhoppningsvis ofrivilliga) slutsatsen att homosexuell kärlek är något farligt och destruktivt. Ett kryptiskt, symboliskt öppet slut ger mer ved åt den brasan än filmen behöver.

Men Free Fall är också en europeisk indiefilm om ett bra ämne och då vill jag inte vara hur tjurig som helst. De här filmerna är designade för att så många som möjligt ska se dem, och ha en egen åsikt om dem, och på så sätt kan jag rekommendera den till alla som är intresserade. Den är helt klart välspelad och helt okej gjord; jag respekterar Lacant och hoppas på ännu bättre filmer i framtiden.

Jag ser inte i Free Fall en film som nått sina ambitioner, men jag ser varför man skulle kunna tycka om den. Den menar väl, och det är svårt att ogilla den. Jag önskade att det fanns mer att gilla den för, bara. Jag ville tycka om den mer, så jag hoppas att du gör det.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

FREE FALL

Originaltitel, land: Freier Fall, Tyskland
Urpremiär: 8 februari 2013 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: –
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: –
Teknisk process och bildformat:  DCP. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Hanno Koffler, Max Riemelt, Attila Borlan, Katharina Schüttler, Stephanie Schönfeld, Oliver Bröcker, Luis Lamprecht, Maren Kroymann, Shenja Lacher, Britta Hammelstein, Horst Krebs.
Regi: Stephan Lacant.
Manus: Stephan Lacant, Karsten Dahlem.
Producent: Christoph Holthof, Daniel Reich.
Foto: Sten Mende.
Musik: Dürbeck & Dohmen.
Klippning: Monika Schindler.
Scenografi: Petra Bock-Hofbauer.
Kostym: Bettina Marx.
Produktionsbolag: Kurhaus Production, Südwestrundfunk (SWR).
Svensk distributör: –