Enough Said

Regi: Nicole Holofcener

En sedan tio år tillbaka frånskild massös (Julia Louis-Dreyfus) börjar dejta en annan frånskild man (James Gandolfini) som hon tycker mycket om; det visar sig snart, dock, att hennes nya väninna och klient (Catherine Keener) är hans ex-fru och snart har hennes tankar om honom förvirrats.

 

Enough Said är den sista film som James Gandolfini medverkade i medan han var i livet och det är ledsamt att se den eftersom det är en så anspråkslös och varmhjärtad komedi. Hade det inte varit för hans bortgång hade det varit en film som påmint oss om hans talanger och gjort oss glada. Nu ligger hans begåvning som en skugga över filmen, till viss del, och den lämnar oss med vemod om vi kommer att tänka på det.

Å andra sidan. Han spelar den snälla Albert – som är ”mid-age and a little flabby” enligt hans nya dejt Eva (Julia Louis-Dreyfus) – med sådan subtil elegans att det inte är ofta man sitter utanför filmupplevelsen. Albert – en karaktär som fångar hans älskvärda utstrålning men kapar exakt alla gangsterklyschor – är bland det bästa han gjort.

Julia Louis-Dreyfus är också en skådespelare som i Enough Said tar sig bortom typecast-fållan och får chansen att visa sin riktiga skådespelarbegåvning. Tillsammans med Gandolfini utgör hon ett kärlekspar som i en sämre film varit offer för tillgjorda pajigheter och fluffiga montage. Nu är de vuxna människor med vuxna problem i en film för vuxna människor. Därför också en film, tragiskt nog, som kämpar med att hitta en publik och i Sverige fortfarande inte ens har något premiärdatum i något format.

Det är skam på torra land, men inte förvånande. Enough Said är inte en lågmäld och enkel film, inte speciellt säljbar; den har en förväxlingsintrig som skulle kunna finnas i en vanlig romantisk komedi men filmen ligger hela tiden närmare mumblecore-genren och vägrar fejka något. Det är en film om kärlek i medelålderns singel-liv, där tidigare äktenskap gjort karaktärerna desillusionerade och krassa. Vad för skratt och tårar som än finns i filmen kommer de från saker hämtade ur verkligheten.

Det går inte direkt att prata om filmens kvalitéer på sätt som låter speciellt roliga, men jag kan försöka. Eva (Louis-Dreyfus) är en massör som dejtar en Albert (Gandolfini) samtidigt som hon inser att hennes nya väninna och klient, poeten Marianne (Catherine Keener) är hans ex-fru. Eva borde bara kapa alla band med Marianne, men tycker om henne. De har inte mycket gemensamt, och Marianne är ganska pretentiös, men Eva ser upp till henne på grund av hennes självständighet, skulle jag tro, och sättet allt i hennes hem är så snyggt.

Marianne babblar på om allt hon hatade med sin ex-man, utan att veta om att Eva dejtar honom. När hon träffar Albert babblar han, i sin tur, om hur jobbigt han tyckte det var att leva med Marianne. Eva befinner sig mitt emellan dem, och utan att riktigt erkänna det för sig själv sysslar hon med en slags utvärdering: Hon gillar Albert, rent spontant, men kan inte låta bli att tvivla. Snart börjar hon också störa sig, som Marianne tidigare, gjort, på hans små ovanor. Sättet han doppar chips i salsa. Sättet han pratar på bio… Men är det hon som stör sig på det eller är det Mariannes influenser?

De här typen av problem – vad för förväntningar vi har på varandra – speglar sig vidare i filmen; både Eva och Albert har tonåriga döttrar från sina tidigare förhållanden men Eva spenderar mer tid inte med sin dotter Ellen (Tracey Fairaway) utan hennes kompis Hilary (Tavi Gevinson), eftersom Ellen snart ska flytta hemifrån och Eva söker (återigen omedvetet) efter ett substitut. Något att fylla ensamheten med.

Det är en film som tycks för lättviktig och oansenlig i sina detaljer men den växer på en medan den pågår och i slutändan har den blivit ganska storsint och charmig. Vi lär känna människor vi tror finns i verkligheten, vi känner igen deras problem och vill att de ska finna varandra ändå, trots allt. Jag kom av någon anledning att tänka på något så glatt och kravlöst som Beatles-låten We Can Work It Out medan jag såg på den här filmen: ”Life is very short and there’s no time for fussing and fighting my friend”.

Den alltid lika sevärda Toni Collette spelar Sarah, en väninna till Eva. Sarah är gift med den något uppgivne Will (Ben Falcone) i ett äktenskap som inte verkar skörda några frukter men, trots att vi anar att de eventuellt har riktiga problem, förblir deras relation ”skämtsamt” gnällig. Collette spelar rollen med sedvanlig syrlighet och som i många mumblecore-filmer är det inte så mycket en sidointrig (av typen som ofta kommer i vägen) utan ett naturligt supplement till helheten. För det är en film om människor. Varför inte visa ett par till.

Man kan vara resonlig – eller karaktärerna skulle kunna vara resonligare, rättare sagt – och fråga sig om problemen de har med varandra verkligen är rimliga. Salsa, är det ett problem att göra en film om? Jag tycker det. Lev ihop med en människa med egenheter du stör dig på och det kan driva dig till galenskap om du låter det göra det.

Enough Said föreslår att man kan göra det på två sätt. Antingen kan man ställa höga krav, som Marianne, och leva som en dryg elitist. Eller så kan man acceptera andra för dem de är, ställa rimliga krav, love and be loved. Det är ett litet mirakel till film, som lämnar en både glad och tillfredsställd; man har inte blivit daltad med, men man har övertygats om att det finns godhet i människor på enklast, vardagliga nivå. Och medan James Gandolfini dog alldeles för tidigt så är detta en sista roll att vara stolt över.

 

FREDRIK FYHR

*

 

ENOUGH SAID

Originaltitel, land: Enough Said, USA.
Urpremiär: 7 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 6 november 2013 (Stockholm International Film Festival).
Speltid: 93 min. (1.33)
Åldersgräns och lämplighet: n/a, 7.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Julia Louis-Dreyfus, James Gandolini, Toni Collette, Ben Falcone, Catherine Keener, Tracey Fairaway, Tavi Gevinson, Michaela Watkins, Phillip Brock.
Regi: Nicole Holofcener.
Manus: Nicole Holofcener.
Producent: Stefanie Azpiazu, Anthony Bregman.
Foto: Xavier Pérez Grobet.
Musik: Marcelo Zarvos.
Klippning: Robert Frazen.
Scenografi: Keith P. Cunningham.
Kostym: Leah Katznelson.
Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures, Likely Story.
Svensk distributör: –