Tommy

Regi: Tarik Saleh

Gangsterhustrun Estelle (Moa Gammel) landar på Arlanda veckan innan jul med ett besked till Stockholms undre värld: Hennes man, den läskiga gangstern Tommy, är på väg tillbaka till stan och han vill ha tillbaka pengarna som de är skyldig honom efter ett stort värdetransportrån. Det leder till strul med pistoler.

Tommy är försenad till sin egen film. Vart håller han hus? När dyker han upp? Det skvallras i hela Stockholms undre värld om att han ska återvända. ”Tommy är tillbaka?” – ”Är Tommy tillbaka?” – ”Vi måste prata med Tommy när han kommer hit” – ”Man kan inte prata med Tommy”! Tommy målas upp som en figur så fasansfull att han tar upp hela filmens titel, som om filmen inte har något val.

Gangsterkungen Tommy har varit borta ett tag, men nu är han på väg tillbaka till stan. Han vill ha tillbaka sin andel efter ett värdetransportrån: Tio miljoner euro. Det är hans fru Estelle (Moa Gammel) som landat på Arlanda före honom för att meddela hans ankomst. Inte helt förvånande hittar hon inte pengarna i gömstället. Det ser ut som att Tommys bror Bobby (Ola Rapace) har snott allt, eller åtminstone en hel del, och spenderat pengarna på en karriär som Stockholms nya maffiaprins. När han får höra att Tommy är tillbaka tänder han en cigarett som bara en skakig Ola Rapace kan; han förstår, vi förstår, alla förstår, att Tommy kommer bli skitsur. En lättare jordbävning går genom de andra gangstrarna i filmen också: Vilka var det som snodde? Tommy kommer döda dem!

Men det uppenbara problemet med filmen Tommy är att den aldrig levererar. Det är en enda lång retsticka till film. Den älskar att säga A så mycket att den glömt bort vart B ens tog vägen. Medan den stereotypt slickade gangsterstoryn tuffar vidare – och ja, den är förstås övertydligt ridandes på Snabba Cash-vågen – så blir mysteriet Tommy bara mer och mer frustrerande. Om han ska komma någon gång så är det snart för sent, och om det är så att han redan är död (vilket filmen hintar om i första scenerna) så har både Estelle och filmen målat in sig i ett hörn.

Den fintar och maskar och slingrar sig och man undrar till slut vad meningen är. Allt i filmen är ögonvänligt; regissören Tarik Saleh har en hel del pretentioner men det reklamfilmsliknande fotot (Carl Nilsson) målar upp hårda Stockholmsmiljöer mot ett industriellt ljudlandskap och de flesta av skådespelarna är bra. Det ser verkligen ut som en film som borde ha en poäng.

Kanske är det Estelle, hennes lilla sjuåriga dotter och systern Blanca (Lykke Li Zachrisson) som är filmens infallsvinkel. Kanske är det en story om gangsterhustrun som försöker hitta ett nytt liv. Men ska vi oroa oss för henne eller vågar vi hoppas på att hon vet vad hon gör? Är hon stark eller svag? Vem är hon ens? Moa Gammel är inte dålig i huvudrollen men hennes manierade stoneface är lika kameravänligt som det är otillfredsställande för åskådaren. Vi hittar inte hennes personlighet, och därför är det svårt att bry sig.

Manuset gör också Estelle en stor otjänst när det låter henne omringas av idel gangsterklyschor, en intrig som går i cirklar och dialoger som ibland känns som hämtade ur Rederiet. Alltför ofta förlitas det på små irriterande klyschor när filmen inte har något annat att komma med – som sluta-röka-repliken (”Hade inte du slutat?”) och polisens ”Helvete vilken jävla röra!”-suck och gangsterbossens tortyrmetoder; i Tommy är de så långsökta att Guy Ritchie på 90-talet hade skakat på huvudet och önskat att de åtminstone haft lite humor.

Sen har vi fortfarande mysteriet Tommy och trådar i storyn som vi varken hinner registrera eller orkar bry oss om, eftersom karaktärerna för det mesta är så platta. Vi har en vagt formulerad sidointrig om en torped, en korrupt polis, Estelles mamma (Ewa Fröling) och gudfar (Johan Rabeus, som verkar tycka om att få spela ”gudfadern” i en maffiafilm) vars fru bara är med i några scener men ändå spelas av någon så igenkännbar som Amanda Ooms.

Men de där karaktärerna är bara pappdockor tagna från bättre filmer. Det är Estelle som fångar ens uppmärksamhet, likaså hennes naiva lillasyster Blanca – oväntat fint gestaltad av filmdebutanten Lykke Li – men de hade behövt en egen film. Utan pojkvänner som slår dem eller rånpengar att råka illa ut över. Utan allt detta trötta våldslunk.

För i grund och botten är Tommy en totalt stereotyp gangsterfilm, fördunklad av en skenbart smart gimmick. Det finns fler bra idéer till flera olika filmer – den svikna gangsterbossens hämnd, relationsdramat inom den kriminella familjen, gangsterhustruns dröm om frihet och självständighet – men manusförfattaren Anton Hagwall övertygar aldrig om att han har förmågan att berätta ens en av idéerna utan ramlar ständigt ner i klyschornas menlösa tugg.

Regissören Tarik Saleh leker, i sin tur, med irriterande villospår och skryter med visuella stämningar utan att någonsin fokusera på storyn – som har ett stort gapande hål där en poäng (eller åtminstone en Tommy) borde finnas. Under tiden lämnas publiken därhän, utan någon ingångsport eller något att identifiera sig med. Tommy blir nästan som vår enda vän i slutändan. Liksom honom är vi frånvarande under större delen av filmen.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

TOMMY

Originaltitel, land: Tommy, Sverige.
Urpremiär: 14 mars, 2014.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat:  35 mm. 1.78:1.
Huvudsakliga skådespelare: Moa Gammel, Ola Rapace, Lykke Li Zackrisson, Alexej Manvelov, Johan Rabeus, Ewa Fröling, Ingela Olsson, Amanda Ooms.
Regi: Tarik Saleh.
Manus: Anton Hagwall.
Producent: Kristina Åberg.
Foto: Carl Nilsson.
Musik: Martin Landquist.
Klippning: Daniel Jonsäter, Theis Schmidt, Linda Jildmalm.
Scenografi: Roger Rosenberg.
Kostym: Sofie Krunegård.
Produktionsbolag: Atmo Rights, i samarbete med Sonet Film, Filmpool Nord, Film i Väst, The Chimney Pot, Dagsljus Filmequipment, TV4, Nordsvensk filmunderhållning och Torden Film AS med produktionsstöd av SFI och Nordisk Film- & TV-Fond, Oslo.
Svensk distributör: SF.