I, Frankenstein

Regi: Stuart Beattie

Frankensteins monster överlevde, började umgås med ”gargoyler” och blev en slags superhjälte som numera slåss mot demoner. In case you didn’t know.

 

Man vet att det fortfarande är tidigt på året när man får utstå stinkande Hollywood-sopor som I, Frankenstein, ett impotent stycke färglöst skräp, en flopp vid ankomsten som kommer få okritiska trettonåringar att säga att filmer med titlar som Resident Evil Apocalypse 3D och Underworld: Rise of the Lycans var mycket, mycket, mycket bättre.

På tal om Underworld så stoltserar denna films poster med att den kommer från producenterna bakom den, obegripligt nog, väldigt inkomstbringande franchisen. Så jag antar att jag bara försöker föreställa mig den här filmens målgrupp – kids – på ett lite hoppfullt sätt. Jag antar att jag även söker svar på den outgrundliga frågan: Varför har den här filmen gjorts?

På håll – eller på replängds avstånd – låter det som en film som skulle kunna vara lite kul. En uppföljare till Frankenstein som, sådär på tal om ingenting, gör om monstret till en actionhjälte á la Conan som rör sig genom århundradena – som i Highlander – för att hamna mitt i ett krig mellan demoner och ”gargoyler” – Underworld-filmerna – och… och, ja, vad mer? Inget mer? Det är vad vi har? En av de där demonerna är en ”demon lord” eller något sånt där, extra ond, i vår tid förklädd till chef för ett stort läkemedelsföretag. Denna superonda, odödliga demon har förstås ett namn som Naberius och spelas av Bill Nighy och, vänta… Bill Nighy? Herregud, du måste skoja.

”BRING ME FRANKENSTEIN’S MONSTER!”

Åh, sluta jag dör! Bill vad gör du? Vad håller du på med?

 

Om du inte redan listat ut det så har I, Frankenstein lika mycket med Mary Shelley att göra som jag har att göra med Blondinbella. Den ursprungliga romanen är förstås känd men jag ska ändå inte förstöra slutet på den, om du inte känner till det, för den här filmen (som tekniskt sett alltså är en uppföljare till boken) är inte värd det. Monstret, en gång i tiden en stinkande zombie med segt dinglande likdelar som kropp, är här en macho mutant-krigshjälte, tappert men utan effekt gestaltad av Aaron Eckhart. I början av filmen har han konflikter med taffligast tänkbara fantasy-karaktärer – de där gargoylerna, ledda av Miranda Otto och Jai Courtney, som pratar sådär tramsigt och allvarligt på någon slags fejkad brittisk-amerikanska och stirrar varandra in i ögonen medan kameracrewets lampor reflekteras i den fula rekvisitan i bakgrunden. (Vilket väl är anledningen till att så mycket i filmen är murrigt och grötigt)

Intrigen går inte ut på mycket mer än att monstret, som i en eventuellt omedveten passning till Mary Shelley får namnet Adam, går runt och är en ”great warrior” [sic] medan de här helt random figurerna krigar – skildrat i tafflig CGI – och Bill Nighy förvandlas till något hämtat ur en sämre Star Trek-spinoff. Så finns det en kvinna med i bilden – en sådan där vanlig person som vi förväntas identifiera oss med, spelad av Yvonne Strahovksi; en aktris som har alla mina sympatier i framtiden efter att hon stått ut här.

Förutom en intrig som kan överklassas av en åttaåring som leker med leksaker så lider I, Frankenstein liksom många skräpigare fantasy-filmer av att den är högtravande, humorbefriad, torr och pretentiös trots att den är den är extremt b-filmtafflig och i alla avseenden störtlöjlig.

Men vänta, jag ger den för mycket cred. ”Störtlöjlig” skulle kanske föreslå en rolig film. Om I, Frankenstein har en största synd så är det att den är på gränsen till outhärdligt långtråkig, ett hopkok av automatiska klichéer och obligatoriska inslag från andra filmer, allt totalt befriat från någon som helst personlighet och originalitet. Nästan som en maskin perfekt designad att slösa ens tid. Min upplevelse av maskinen: Jag satte mig ner. Noterade bilderna. Ingenting hände. Blev ofantligt uttråkad. Skrev den här recensionen i huvudet ungefär, och här är den. Vad du än får ut av den kommer det vara mer än filmen har att erbjuda.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

I, FRANKENSTEIN

Originaltitel, land: I, Frankenstein. USA/Australien.
Urpremiär: 20 januari 2014 (Buenos Aires).
Svensk premiär: 28 februari 2014.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15, (PG-13), mest relativt ofarligt fantasy-våld.
Teknisk process och bildformat:  35 mm D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Aaron Eckhart, Yvonne Strahovski, Miranda Otto, Bill Nighy, Jai Courtney, Socratis Otto, Aden Young, Caitlin Stasey, Mahesh Jadu, Steve Mouzakis, Nicholas Bell, Deniz Akdeniz, Chris Pang, Kevin Grevioux, Bruce Spence.
Regi: Stuart Beattie.
Manus: Stuart Beattie byggt på den grafiska romanen av Kevin Grevioux byggd på karaktärer skapade av Mary Shelley.
Producent: Sidney Kimmel, Gary Lucchesi, Andrew Mason, Tom Rosenberg.
Foto: Ross Emery.
Musik: Reinhold Heil, Johnny Klimek.
Klippning: Marcus D’Arcy.
Scenografi: Brian Edmonds, Simon McCutcheon.
Kostym: Cappi Ireland.
Produktionsbolag: Hopscotch Features, Lakeshore Entertainment, Sidney Kimmel Entertainment.
Svensk distributör: Disney.