Regi: Brian Percival
Efter att skilts från sin kommunistiska mamma bor föräldralösa Liesel med sina adoptivföräldrar i Nazi-Tyskland där de under åren 1938-1941 gömmer en judisk flykting i källaren.
Jag är inte den som gnäller över att tyskar pratar engelska i filmer, men det är oftast ett tecken på att man tittar på en ganska oambitiös film. Så även i Boktjuven, byggd på en storsäljande young adult-bok om en tjej som växer upp i Nazi-Tyskland hos en surrogatfamilj som gömmer en judisk flykting i sin källare.
Tekniskt sett är den snygg och välpolerad, och det bäddar för grundproblemet: Den är hutlöst konventionell och sentimental, med godtyckliga barnskådespelare, en mysig berättarröst och musik av John Williams, som en gång i tiden vann en Oscar för musiken till Schindler’s List. Kanske inte antitesen till Boktjuven, men ett bra exempel på hur man kan närma sig ett ämne som Nazi-Tyskland på ett kreativt sätt och ändå behålla en moralisk grund.
I Boktjuven är allt censurerat, sentimentaliserat, avrundat och filmen verkar hela tiden sträva efter att nå en frustrerande nollpunkt där inget som händer spelar någon roll. Filmen visar aldrig, till exempel, någonting av nazismens brott. På sin höjd är nazisterna sura män som slår sönder fönsterrutor och bränner lite böcker. Svastikorna som dekorerar Berlin 1938, när filmen börjar, är bara tom dekor. Att både Liesel (Sophie Nélisse) och flyktingen Max (Ben Schnetzer) förlorat sina föräldrar – läs: de är mördade av nazisterna – passerar som en neutral, young adult-klyscha i mängden. De är föräldralösa på samma sätt som Harry Potter. Det finns ingen verklighet i det. Filmen är så rädd för nazismen, faktiskt, att den inte vågar skildra den när det är tanken.
Om man är tio år så visst, kanske Boktjuven är en bra ”ingång”. Men om man är mycket äldre än så är den endast fördummande, i synnerhet när det finns tyska filmer på ämnet – som fantastiska Lore, till exempel – som reducerar Boktjuven till en nästan provocerande banal produkt i jämförelse.
Det själlösa, mekaniska mainstream-rastret ligger över filmen från början till slut. Det är inget fel på Sophie Nélisse i huvudrollen, förutom att hon är manierad och inte speciellt berörande. Att hon inte övertygar har även att göra med små detaljer som gör fejkeriet ännu tydligare – som att filmen utspelar sig under fyra års tid men hon ser likadan ut filmen igenom, trots att hon är i puberteten och åtminstone borde få lite acne. Rudy (Nico Liersch) heter en blond pojke som blir hennes vän tidigt i filmen och där gäller samma sak gånger fem. Han förblir en tioårig arisk Emil i Lönneberga till och med när militären rekryterar honom för elitträning.
Fler sömnigt inövade klyschor kommer från Geoffrey Rush och Emily Watson som spelar Liesels surrogatföräldrar á la good cop/bad cop-rutin; han är en snäll farbror, hon är en barsk matriark (som långsamt blir mysig och godhjärtad förstås). Allt är sådär ”verkliga livet”-kitschigt och stereotyperna är så förutsägbara att dekoren lika gärna skulle kunna börja drypa av flott.
Länge pågår filmen, över två timmar, genom idel bekanta marker där klyschorna dikterar filmen och ingen innebörd ges i något som händer, fastän vi befinner oss i en av 1900-talets mest symboltyngda och mångfasetterade sociala miljöer. När de gömmer Max undan ett systematiskt och byråkratiskt folkmord så är det bara en sentimental plot-point – Vi vet att de kommer behöva gömma honom när nazisterna – oj vilken överraskning – gör husrannsakan för att titta igenom folks källare (nu blir det spännande! hur ska det gå?) och vi vet att han kommer att göra något i stil med att ge Liesel en present, lära henne något på hebreiska (den är ju så mysig, den där judendomen!). Så blir han sjuk förstås, kanske kommer han dö där. Sad face. Cue the violins…!
Nu kan det hända att jag låter lite cynisk, men det är inte mycket annat Boktjuven lämnar en med än känslan av cynism. Filmen är nämligen, trots sitt goda hjärta, mycket mer cynisk än den själv förstår. Den mysiga berättarrösten tillhör till exempel Döden själv, som börjar filmen med att tryggt förklara att ”alla ju ska dö”, ungefär som att vi kan ”komma över” saker som Nazi-Tyskland och Förintelsen om vi bara stänger av hjärnan och tänker att, ja, himlen är ju blå, månen är ju vit, sommaren är ju kort och alla ska ju dö. Så ett av mänsklighetens största folkmord är ju inte så farligt när allt kommer omkring.
Jag utgår ifrån att mycket har gått snett i tolkningen av Markus Zusaks bok som, har jag hört, ska vara ”smart”. Filmen Boktjuven känns onekligen som en film som har oerhörda svårigheter med att arbeta med något som närmar sig intelligens. Det enda den verkar veta hur man använder är de Disney- och Hallmark-formulas som är dömda att förgöra en sådan här berättelse. Visst. Man kan berätta historier om älvor och prinsessor så här. Man kan berätta historier om trollkarlar, Lassie, Peter Pan och Tingeling så här. Men man kan inte berätta om Nazi-Tyskland så här. Det blir i värsta fall provocerande, i bästa fall menlöst och långtråkigt. Eller, som i slutet, deprimerande på grund av hur likgiltig man blir av det.
Boktjuven är en film för den historielösa massan, går det att argumentera, där krig och elände är någon mytologisk saga som tillhör gårdagen och där ens egen kultur och ideologi är förträngd långt ner i det undermedvetna, förtäckt av såsiga stråkar och söta barn som ersätter nazismens fascism med den likgiltiga medelklassens. De är som de där tre aporna som inget ser, hör eller säger. Boktjuven vill väl. Den är habilt gjord. Den är även en gigantisk dos cinematiskt opium.
FREDRIK FYHR
*
BOKTJUVEN
Originaltitel, land: The Book Thief, USA/Tyskland.
Urpremiär: 3 oktober 2013 (Mill Valley Film Festival).
Svensk premiär: 28 februari 2014.
Speltid: 131 min (2.11).
Åldersgräns och lämplighet: 11, lämplig däromkring.
Teknisk process och bildformat: 35 mm. D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sophie Nélisse, Geoffrey Rush, Emily Watson, Ben Schnetzer, Nico Liersch, Kirsten Block, Roger Allam.
Regi: Brian Percival.
Manus: Michael Petroni, baserat på romanen av Markus Zusak.
Producent: Ken Blancato, Karen Rosenfelt.
Foto: Florian Ballhaus.
Musik: John Williams.
Klippning: John Wilson.
Scenografi: Bill Crutcher, Jens Löckmann, Anja Müller.
Kostym: Anna B. Sheppard.
Produktionsbolag: Fox 2000 Pictures, Studio Babelsberg.
Svensk distributör: 20th Century Fox.
När jag läser den här texten så är det inte boktjuven som du beskriver, utan en helt annan film. Det finns så många ord som jag skulle vilja säga till dig, om hur fel du har missuppfattat budskapet, men ska försöka fatta mig kort då jag tror varken kommentarsfältet eller du orkar ta emot dessa ord jag vill säga. Du säger att filmen har tolkats fel utifrån boken, men vilken bok har du då läst? Inte då boktjuven iallafall. För budskapet i filmen är att visa sanningen om hur det var för helt vanliga tyskar under den här tiden, du sarvar om ”för lite propaganda och för lite av kriget och koncentrationslägrena för att göra den rättvis, det visar inte sanningen” Men det är precise vad det är, tyskarna såg inte hitlers ord som prooaganda, de såg dem som något gudomligt. De fick aldrig veta av vad som hände uti världen. Du pratar också om att detta bara handlar om några barn i medelklassen och att allt är förutsett vad som ska hända. Att allt leder till ingenting, välkommen till verkligheten säger jag bara. En annan sak som du verkar ha missat, som har rätt stor betydelse i berättelsen, är att detta är Liesels historia, inte din och inte heller min. Det är HON som upplevde det hela, och eftersom döden berättar så självklart kommer han med filosofiska tankar emellanåt. Det är ju sant det han säger, vi alla kommer nån g
Någon gång att dö, och varför förneka det? Det är ju sant, liksom att himmlen är blå och allt det du pratade om. Men det är inte för att dölja något, det är för att ge oss en tankeställare om hur vi lever idag, och det är dessa historier som Liesels som behövs för att vi inte ska göra om samma misstag en gång till, vilket tyvärr inte har gått in, eftersom det håller på att upprepas nu, och dår väll sådana historier som denna extra viktiga för att vi inte ska bli blind för människans grymhet än en gång. Visst, ha din åsikt du, men ett tips, kolla igenom filmen och läs boken en gång till, läs på lite historia och öppna sedan ögonen och se runt omkring dig, förns då kommer du att förstå vad det är jag pratar om.
Hej och tack för en bra kommentar.
Jag förstår precis vad du menar, och vad berättelsen har för budskap (har alltså inte läst boken). Intention är dock inte samma sak som resultat och jag tycker det stora problemet med filmen ”Boktjuven” är att den är sentimental. Jag tycker du är väldigt generös när du ger filmen kvalitéer jag inte riktigt tycker finns där – som att visa ”sanningen” om hur det var för ”helt vanliga tyskar” – medlemmar i NSDAP eller icke-medlemmar? Vad gör vi med gråzonerna? Sanningen måste väl ändå vara en gråzon – och om det nu var så att ”folk” såg Hitlers ord som gudomliga, varför stannar vi hos en ”snäll” familj (den enda i hela Nazi-Tyskland?). Som jag skriver i recensionen: Jag tycker inte detta är verkligheten alls utan en klyschig bild av verkligheten; en plastig Hollywood-verklighet där allt man säger kommer med färdiga formuleringar, helt pedagogisk retorik och med stråkar i bakgrunden. Så kan inte denna verklighet ha sett ut. Det är en fantasi. Och sättet filmen försöker trösta oss är just det farliga – för som du säger, historien upprepas och vi måste ha hårdare, klarare, sannare, rakare och tydligare filmer om de här ämnena. Det duger inte att göra döden till en tröst när fascister står på tröskeln. Om du inte sett Hanekes ”Det vita bandet” eller ”Lore” som jag nämner i recensionen så rekommenderar jag dem.