One Chance

Regi: David Frankel

Biopic om Paul Potts, den knubbige normisen som misslyckades med en opera-karriär för att sedan vinna första Britain’s Got Talent efter många års ”slit” i grå vardagen med snälla frun Julz.

 

Inget förstör en bra berättelse som en berättare med egna avsikter. Lägg till lite retorik och undermeningar på det som händer och du får en politisk pamflett. Lägg till en logga i slutet och du har plötsligt gjort reklam. Gör en film om en kille som vinner Britain’s Got Talent och du har en propagandafilm för, tja, Britain’s Got Talent och talangjakt-TV i allmänhet.

Det är vad One Chance, medproducerad av Simon Cowell, är. Och det är även ett exempel på en film där de sista fem minuterna förstör allt. Inte bara är slutet i One Chance ett antiklimax för storyn, det förvrider filmens själ och tar bort all glädje i det man sett fram tills dess.

För på det stora hela finns det saker att tycka om i filmen, det ska jag inte sticka under stol med. Jag var förvånansvärt glad över den, och tyckte länge att jag satt och såg på en visserligen förutsägbar men ändå ganska underhållande film.  Kanske har detta att göra med förväntningar – Jag har ingen koll på reality-kändisar och hade inga förkunskaper om Paul Potts annat än det att jag visste att han inte var samma person som Pol Pot.

Alla filmer måste inte vara mästerverk. En helt vanlig, förutsägbar ”middle of the road”-komedi kan vara en trevlig upplevelse om den är välgjord och ger oss något att tycka om. I One Chance är det bedårande skådespelare som gör mycket av jobbet. James Corden – som mest gjort TV och röster till animerade barnfilmer – är älskvärd i huvudrollen och gestaltar verkligen en fin, ömsint ”chubby” med hjärtat på rätta stället och en stor, gömd talang.

Filmens bästa delar innefattar Julz (Alexandra Roach), tjejen han länge mailat med och till sist träffar på riktigt. De har aldrig sett varandra i verkligheten när de träffas på tågstationen. Han utbrister: ”You’re a woman!” och ger henne en ficklampa i present, vilken han köpt i desperation då blomsteraffären var stängd.

Awwww-faktorn är väldigt hög i dessa scener, inte minst eftersom Roach matchar Corden vad gäller ren och skär söthet. Jag gillar hur de inte är förskönade, utan hur regissören David Frankel (Djävulen bär Prada, Hope Springs) ständigt ser till att spela på deras osminkade verklighet. De är söta och lite klumpiga men de är inte korkade och drivs av gammal hederlig brittisk anspråkslöshet och de lever sitt liv ihop för att de älskar varandra. Deras liv är helt ”normalt”, och kanske tråkigt i mångas ögon, men man slås av en slags respekt för det.

Det är bara det där att Paul vill bli operasångare som är lite ovanligt. Julz stöttar honom i alla lägen. Hans pappa (Colm Meaney) tjurar över att han inte skaffar jobb på fabriken och hans mamma (Julie Walters) är alltid glad, snäll och därmed passiv. Det är inte några revolutionerande konflikter, det här, men de fungerar. Skådespelarna är bra och det känns verkligt, uppriktigt, genomlevt. Och Paul och Julz är ju bara så gulliga! De är verkligen det! Hade filmen bara handlat om dem hade jag älskat den.

Men det finns en sko och den klämmer. Det är ju nämligen så att den här berättelsen inte är ”verklig” och ”uppriktig”, egentligen. Filmen spelar på att Paul inte ger upp på sin dröm – han är tjock och oglamorös, för att inte säga direkt ”ful”, men han förändrar inte sin personlighet för att till exempel bli känd. Han ska bli känd, och älskad, som den han är. Hans begåvning är hans röst. Ett för intrigen viktigt sidospår i Venedig, där han får sjunga upp för Pavarotti, lär honom att han inte är en överklassmänniska. Det är fint prickat.

Det blir Britain’s Got Talent istället. Okej, mer på hemmaplan. Och han gör succé! Efter alla dessa år, ett äkta Rocky-moment. Katharsis! Äntligen får gamla skolgårdsmobbarna se! Tårarna dryper och sen får han ändra frisyr och fixa sina tänder och gå ner i vikt och göra en skiva på en vecka och turnera utan att ha något att säga till om saken och lämna tjejen i sticket antar jag men, skit samma, han ju kan ta henne till Venedig för nu har de pengar. Det där flashar förbi innan filmen tar slut som om vi inte ska tänka på det men det sätter en oundviklig klump i filmens glada mage och det förstör allt. Han är ju inte alls sig själv längre i slutet, men filmen ignorerar det fullständigt.

TV-programmet Britain’s Got Talent kan ju aldrig bli ett forum för ”människan” Paul Potts utan bara artisten, även om den här filmen försöker desperat. Strategin är att bjuda på en ganska realistisk berättelse som roar oss med igenkänningsfaktorer ur grå vardagen, men egentligen är det bara tal om en story där alla skavanker och vassa kanter slipats ner för att bättre kunna föra fram det gamla (och falska) Alla-kan-lyckas-om-de-bara-vill-budskapet. Det är ett fejkat ideal som suger ut all ärlighet filmen inledningsvis tycks ha och förvandlar ens glädje till beska, som om man ätit något dåligt. Jag tyckte om det mesta i One Chance, fram tills dess att jag kände mig lurad av allt i den.

FREDRIK FYHR

 

*

 

ONE CHANCE

Originaltitel, land: One Chance, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 9 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 21 februari 2014.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 7, barnvänlig.
Teknisk process och bildformat: 35 mm, D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: James Corden, Alexandra Roach, Julie Walters, Colm Meaney, Mackenzie Crook, Valeria Bilello, Trystan Gravelle, Sion Tudor Owen, Jemima Rooper, Alex Macqueen, Miriam Lucia, Stanley Townsend, Maria Del Monte, Duccio Camerini, Luca Famenghi.
Regi: David Frankel.
Manus: Justin Zackham.
Producent: Simon Cowell, Michael Menchel, Kris Thykier, Harvey Weinstein, Brad Weston.
Foto: Florian Ballhaus.
Musik: Theodore Shapiro.
Klippning: Wendy Greene Bricmont.
Scenografi: Martin Childs.
Kostym: Colleen Kelsall.
Produktionsbolag: Relevant Entertainment, Syco Television.
Svensk distributör: SF.