Tillbaka till Bromma

Regi: Martin Persson

Mockumentär om ansvarslösa snubben Steven, för snälla tönten Kenneth och nysparkade mäklaren Anders (alla spelade av Peter Magnusson) som går igenom varsin mildare livskris, typ.

Om du sett trailers för Tillbaka till Bromma så kanske du noterat ett av filmens problem. Peter Magnusson spelar tre olika karaktärer och de är alla stereotyper, parodier, Solsidan-kloner. Det har väl sedan Hey Baberiba varit Magnussons grej att göra såna där överdrivna titta-här-den-här-typen-känner-ni-väl-igen-karaktärer men när de har fungerat så har de fungerat för att de varit överdrivna. Parodier. Dragna över en kam. De har ingenting att göra i en film, där vi ska bry oss om filmkaraktärer. För det går inte att ta ”Steven” eller ”Kenneth” på allvar. Det enda vi känner igen i dem är trötta klyschor från TV-humorns torftiga land.

Men vänta, nu pratar jag om den film Tillbaka till Bromma skulle kunnat vara, om den velat vara lite bra ändå. Nu är det så att detta är gjort som en fejk-dokumentär där en osynlig figur vid namn ”Martin”  gör en uppföljning på tre killar han gjorde en film om för tjugo år sedan: Steven, en ansvarslös snubbe som återvänder från ett liv utomlands för att ta hand om sin son. Kenneth som är snäll och dum och låter alla trampa på honom, men som nu ska försöka hitta kärleken via Internet-dejting. Och Anders, som är mäklare med sterilt villaförortsliv som börjar ljuga för sin gravida fru (som sköter ett gym) när han fått sparken. Alla dessa uppenbara klyschor är alltså filmade som om de vore inslag i en (fejk-)dokumentärfilm.

Och det här är filmens stora, stora problem. Det känns aldrig någonsin som en dokumentär, men den känns däremot fejk från början till slut. Mockumentary-inslaget gör faktiskt filmen så oväntat och onödigt tillkrånglad att det ger huvudvärk. Gång på gång kommer det i vägen för filmen, som praktiskt taget är en helt vanlig spelfilm där karaktärerna ibland tittar in i kameran för ”det ska ju vara en dokumentär”. Regissören Martin Persson och Magnusson, som skrev manus med honom, verkar dock aldrig ha sett en enda dokumentär i sina liv. Dokumentärer har inte etableringsbilder tagna från stora kranar som blickar ut över miljöer. Dokumentärer har inte montage med popmusik för verkligheten dokumentärer skildrar kan aldrig förklaras på det sättet. Herregud, dokumentärer klipper inte mellan olika kameravinklar eller karaktärers ansikten medan de pratar. Sånt gör man i scener i spelfilmer. När man gör omtagningar. Vilket man gjort här. För det är ingen dokumentär. Och som ”mockumentär” är det troligen en av de mest inkompetenta som gjorts.

Den verkliga tragedin är att till och med när storyn är bra, och Magnusson också funkar, så är det för att man glömmer bort hela konceptet och börjar se filmen som en vanlig film istället – vilket är lätt att göra, eftersom det funkar så kognitivt: Är en film fotad och klippt som en vanlig film så ser vi en vanlig film. Men sen kommer inramningen som ett  irriterande troll och gör sig påmint: Berättarrösten Martin förklarar mer taktlöst än Janne Josefsson saker som att ”Steven fick en son efter ett one-night-stand…” och ”Anders har vad jag förstår blivit arbetslös”. Genast blir vi påminda om att vi tittar på fejkeri, så dåligt sammanställt att det enda det i sin tur påminner oss om är att vi ser en väldigt dålig film.

Det skulle inte förvåna mig om detta schizofrena haveri bottnar i en dragkamp mellan olika viljor. Magnusson kanske velat göra en mockumentär och inte Persson, eller vice versa, för även manuset är en helt vanlig svensk dramakomedi med alla de vanliga utvecklingarna. Det är melodramatiska vändningar i intrigen, någon blir gravid, någon gör abort, någon råkar ut för en olycka. De tre männen i huvudrollen lär sig olika läxor och blir bättre människor i slutändan.

Men det är en filmstory, rakt upp och ner. Lösningarna som tas för att göra detta till en mockumentär är extremt långsökta och ibland provocerande dåliga. Persson och Magnusson försöker ge nyanser till huvudpersonerna genom att göra dem osympatiska – ännu ett felaktigt drag; Steven säger åt sin son att han måste slåss mot de som retar honom, Anders stjäl pengar från hemlösa (typ) och det är omöjligt att en Kenneth kan finnas i verkligheten för man upprätthåller inte ett socialt liv genom att vara så tafatt.

Det finns kvinnor runt dessa män, snälla Malin (Sandra Huldt) som Kenneth är kär i men som ”stjäls” av hans odrägliga inneboende Jocke (Andreas Utterhall). Tjugoettåriga Carola (Julia Ragnarsson) som är gravid med Stevens barn men spenderar större delen av tiden med att spela TV-spel med hans tonåriga son, och så Henrietta (Hanna Alström), Anders fru, som är egenföretagare, har sitt gym, och får utstå att vara ”Annette Benning i American Beauty”-figuren – det vill säga den gräsliga symbolen för den syntetiska livsstil som Anders är del av.

Karaktärerna hör ihop lite med varandra, och de melodramatiska intrigvändningarna kommer som i vilken såpa som helst, och hade det varit en normal spelfilm hade den åtminstone varit medioker. Den kopplar snart ihop sina trådar till obligatoriska feel-good och lyckligt-slut-rosetter. Jag har aldrig sett en dokumentär sluta så. Inte heller en mockumentär. Varför skulle de? De skildrar verkligheten. Även om de är parodier så är de parodier på verkligheten! Varför har Tillbaka till Bromma gjorts som en dokumentär? Varför? Det övertygar aldrig – aldrig! – och vissa missriktade försök till autenticitet är direkt udda, som en cameo av Annie Lööf (!). Hon spelar sig själv, antar jag, och hon är väl helt klart den sämsta ”skådespelaren” i filmen.

Temat man skövlat är ganska intressant. Det finns ju dokumentärer som Jordbro-filmerna och Michael Apteds Up-serie där man återvänder till människor för att studera deras liv medan åren går. När de filmerna finns är det mycket svårt att hitta en anledning till varför en mockumentär på samma tema behövs, och när den är så inkompetent, frustrerande och meningslös som Tillbaka till Bromma så är det direkt provocerande.

Jag säger till Peter och Martin: Det hade räckt med en förutsägbar, tråkig liten svensk komedi. Den hade kunnat vara bättre än Sommaren med Göran och En gång i Phuket. Jag är övertygad om att ni skulle kunnat göra bättre film än de två. Det kan inte vara så svårt. Men istället har ni krånglat till allt och tagit en helt vanlig, okej film och förvandlat den till en ovanligt dålig film. Tillbaka till Bromma är ett slöseri både på er och vår tid.

FREDRIK FYHR

*

TILLBAKA TILL BROMMA

Originaltitel, land: Tillbaka till Bromma, Sverige.
Urpremiär: 19 februari 2014.
Speltid: 94 min. (1.34)
Åldersgräns och lämplighet: 7
Teknisk process och bildformat:  n/a (digital widescreen).
Huvudsakliga skådespelare: Peter Magnusson, Hanna Alström, Sandra Huldt, Julia Ragnarsson, Andreas Utterhall,  David Eklund, Anne Bergstedt Jordanova.
Regi: Martin Persson.
Manus: Peter Magnusson, Martin Persson.
Producent: Jan Blomgren, Anette Brantin.
Foto: Jonathan Ljungren.
Musik: Björn Eriksson.
Klippning: Björn Eriksson.
Scenografi: Anna Spennare.
Kostym: Anna Wahlin.
Produktionsbolag: Bob Film i samarbete med TV 4, GEL Investment och med automatstöd av Svenska Filminstitutet.
Svensk distributör: Nordisk Film AB.