Regi: Jerusha Hess
Jane, besatt av Jane Austen och Mr. Darcy, spenderar alla sina pengar på att åka till den engelska landsbygden för att bo på ”Austenland”, ett slags lajv/weekend-resort där tanken typ är att hon ska bo i 1800-talsmiljö och träffa en verklig Mr. Darcy. Vilket hon också gör. Det är typ kärlek på riktigt, typ fantasi.
Den romantiska komedin Austenland är inte så mycket en film som den är en samling osammanhängande scener som är obegåvat filmade, amatörmässigt regisserade och ihopklippta som av en slaktare. Det är ett praktexempel på vad som händer när ett dåligt manus försöker berätta en smart historia, och hur en amatör i regissörsstolen kan göra ett misslyckat projekt istället för en film.
Teoretiskt sett handlar filmen om Jane (Keri Russell), som är besatt av Jane Austen och drömmer om att träffa sitt livs Mr. Darcy och därför spenderar alla sina pengar och åker till ett besynnerligt vuxenläger vid namn Austenland ute på engelska landsbygden i ett 1800-talshus; upplevelsen är delar 1800-talssemester och diffust förklarat lajv med inhyrda skådespelare som ska fullfölja hennes fantasi om att, jag vet inte, ”vara” i den brittiska regent-eran i början av 1800-talet och, antar jag, bli förförd av en riktig Darcy, antingen den förnäma Mr. Nobeley (JJ Field) eller stalldrängen Martin (Bret McKenzie). Båda jobbar på godset och åtminstone en av dem är skådespelare.
Är jag otydlig? Förlåt, jag gör så gott jag kan. Det hela förklaras nämligen inte så tydligt i Austenland och det är källan till dess problem. En film, vilken film som helst, måste ha en grund att stå på. Annars rasar den ihop. Austenland rasar ihop. På en gång. Det är en kollapsad film, som uppvisar 90 minuter av cinematiskt bråte.
En film fungerar i allmänhet så att den bjuder in åskådaren till en värld, befolkad av karaktärer. En förutsättning är att man förstår världen, och karaktärerna. Vem är Jane, är en naturlig första fråga att ställa sig. Varför är hon besatt av Jane Austen, så till den grad att hon har sovrummet dränkt i rosa kärleksförklaringar till Mr. Darcy, plus en papp-plansch på Colin Firth i hallen? Hon verkar ju helt normal i övrigt.
Därför, är svaret. Några få minuter är den enda uppbyggnad vi får av karaktären innan hon ger sig av till nämnda hus för en ”Austen-upplevelse”. Okej, fråga två, vad är det för ställe? Hur går det runt, rent tekniskt? Det leds av en nipprig kvinna, spelad av Doktorn kan komma-Jane Seymour, som är besatt av att inget modernt får finnas på plats. Okej, det låter som ett rollspel ungefär. Jane blir tilldelad en roll och får 1800-talskläder och den enda förutom hon som inte är en skådespelare är en överdrivet entusiastisk kvinna som kallar sig Miss Charming (Jennifer Coolidge, i filmens enda lite tacksamt komiska roll). Vad ska de då göra när de är där?
Um… äta mat? Läsa Austen? Skjuta fåglar? Vart finns själva Austen-upplevelsen, nu igen?
Vem vet, största delen av filmen försvinner in i halvhjärtade montage till tonerna av taffliga covers på i sammanhanget väldigt uttjatade poplåtar som ”Only You” och ”Bette Davis Eyes”. Vi förstår snart att Jane slits mellan två män – återigen, inget är på riktigt men ändå, på något sätt, dras hon med i fantasin, ungefär, lite grann, kanske, kanske inte; den ena en av lajvets skådespelare, tänkt att ha Darcy-rollen, den andra en stalldräng. Vi ska inte förstå denne unge stilige man som en skådespelare, dock, utan som områdets vaktmästare. Han ser inte ut som en bonde direkt, men hursomhelst. Båda verkar tycka om henne i verkligheten… eller är allt bara ett spel?
Om man väl kommer runt själva storyn i Austenland så inser man att den är ganska sofistikerad – En romantisk komedi med en psykologisk twist, där fantasi och verklighet glider in i varandra. Den skulle kräva ett mycket ordentligt och disciplinerat manus och regi som förstår den balansen. Vi måste förstå Jane, hur hon tänker. När och var hon börjar glida in i fantasin. När och var hon måste hitta tillbaka till verkligheten. Det måste finnas en fantasi och en verklighet med i bilden, kort sagt. Det skulle därför inte skada om vi visste mer hur detta så kallade Austenland fungerade.
Men filmen är gjord på ett frustrerande slappt sätt. Vi får bara se vad som finns framför kameran. Vanliga stereotypa filmkaraktärer, helt utan personlig identifikation, i en vagt formulerad värld som gör hela idén meningslös. Det blir en film där skådespelare spelar att de är skådespelare, inför en huvudperson som är likadan när hon är sig själv som när hon tilldelas en ”roll”. Och eftersom detta i grund och botten är en formula-film, med obligatoriskt lyckligt slut och sann kärlek i slutet, måste filmen både skildra denna fejkade värld och samtidigt ge karaktären belöning ”på riktigt” också. Ingenting blir någonsin på riktigt, i slutändan, och filmen slutar som en blasé genrefilm, meningslöst tillkrånglad utan att lyckas med någon ambition.
Det behövs naturligtvis inte ens nämnas att Jane Austens själ och ande spökar med sin frånvaro i denna film, som inte ens lyckas snickra ihop en stereotyp IKEA-romkom om en Darcy-besatt tjej. Det är en regidebut från Jeshua Hess, manusförfattaren bakom Napoleon Dynamite och Nacho Libre, och hon har skrivit manuset med oprövade begåvningen Shannon Hale. Det märks att det är två människor utan erfarenhet som har gett sig på att göra den här filmen, för det är ett meningslöst haveri från början till slut.
Tekniskt sett är filmen pinsam, med skevt, ogenomtänkt foto och slarvig klippning – utan att tro mina egna ögon ser jag att fotografen är Larry Smith (som fotade den usla men visuellt läckra Only God Forgives) och klipparen Nick Fenton (The Selfish Giant och Submarine). De måste ha varit bakfulla på jobbet här.
Jag letar med ljus och lykta efter några att ge beröm till och jag landar hos skådespelarna till slut. De är inte fantastiska, men vad kan de göra? Stackars Keri Russell – en gång i tiden TV-Felicity och numera förpassad till misslyckade indie-filmer som denna och Dark Skies – och stackars Jennifer Coolidge, som prickar en vulgär amerikan besatt av det brittiska som bara en amerikan kan vara (”You, my good sir, is certainly a bloke!”) men gör det helt i onödan. Detta är inte en storproduktion, så de kan inte ha fått mycket pengar. Med tanke på hur deras talanger ändå utnyttjas och slösas bort i den här filmen tycker jag de borde få alla tänkbara intäkter helt själva.
FREDRIK FYHR
*
AUSTENLAND
Originaltitel, land: Austenland, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 18 januari 2013 (Sundance).
Svensk premiär: 9 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 14 februari 2014.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten, barnvänlig.
Teknisk process och bildformat: 35 mm (digital). 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Keri Russell, JJ Feild, Bret McKenzie, Jennifer Coolidge, James Callis, Georgia King, Rupert Vansittart, Ricky Whittle, Jane Seymour, Ayda Field, Ruben Crow, Demetri Goritsas, Parker Sawyers, Sarah Niles, Annie Gould, Tracy Higgins, Goldy Greaves, Bernadette Chapman, Jools Newman.
Regi: Jerusha Hess.
Manus: Jerusha Hess, Shannon Hale baserat på romanen av Shannon Hale.
Producent: Stephanie Meyer, Gina Mingacci.
Foto: Larry Smith.
Musik: Ilan Eshkeri.
Klippning: Nick Fenton.
Scenografi: James Merifield.
Kostym: Annie Hardinge.
Produktionsbolag: Fickle Fish Films, Moxie Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.