Regi: Bill Condon
Biopic-”thriller” om Julian Assange och skapandet av Wiki-Leaks.
Problemet med The Fifth Estate är inte att den är ”anti-Assange”, för det är den inte helt och fullt. Problemet är att det är en tråkig film. Hatlägret mot denna film – som floppade ordentligt när den kom i höstas och inte ens gick på bio i Sverige – hopade sig med förutsägbar hastighet. I övrigt hade folk svårt att ta Benedict Cumberbatch på allvar i huvudrollen, och det är inte svårt att förstå.
Cumberbatch, hur väl han än försöker, är en av många centrala problem i filmen. Han liknar inte Assange till utseendet, men än värre är hans konstiga överspel och bisarra melodramatik som gör om karaktären från den introverta deuchebag han verkar vara i verkligheten till någon slags barrock primadonna. Det liknar mer en karaktär ur en Saturday Night Live-sketch än något annat.
Men jag tror inte ens det hade varit ett så stort problem om filmen hade varit bra på en narrativ och teknisk nivå. Det allra största problemet med The Fifth Estate är att den är utformad som en thriller. Eventuellt går det att förstå hur man tänkt, eftersom materialet den bygger på är två böcker varav en är skriven av en WikiLeaks-avhoppare. Men i grund och botten är skapandet av WikiLeaks inte något direkt ”spännande”. Snarare är det föremål för en bra dokumentär, vilket den helt funktionella We Steal Secrets bevisade i somras.
Istället blir The Fifth Estate en sådan där film där man sitter och undrar vad i helskotta man sitter och tittar på. Det är spänningsmusik, det är karaktärer som pratar med allvarliga röster, men ingenting som händer får någon dramatisk vikt och regissören Bill Condon – som gjort bra filmer som Gods and Monsters (1998) och, well, andra mindre bra filmer – lyckas aldrig formulera en berättelse som blir spännande.
Naturligtvis är den inte objektiv eftersom författaren bakom underlaget, Daniel Domscheit-Berg, i filmen spelad av Daniel Brühl, inte är en objektiv källa. Men man kan inte kalla den propaganda – för vad? – för om Berg verkligen är ute efter Assange så är han verkligen märkligt angelägen om att få honom att framstå som ett geni ändå, om än med Stalinistiska tendenser.
Storyn som The Fifth Estate målar upp är det av en revolutions födelse, där Assange trots att han är ett praktarsle trots allt förändrar världen på gott och ont. Men filmen vågar aldrig göra verklighet av vare sig Assanges personlighet eller ”revolutionen” han nu tydligen skapar. Filmen är tam, konstigt avhuggen på effekter, liksom censurerad, och tråkigt filmad som en gammal TV-film från 90-talet.
Ett till problem är Berg, huvudpersonen, som är en helt ointressant typ av ”karaktärslös hjälte” som bara vill göra rätt, är alldeles för snäll, och i en synnerligen automatisk sidointrig har problem med thankless female-flickvännen, tappert spelad av Alicia Vikander som filmen igenom verkar ha ett slags överseende som om hon ångrar att hon lurades in i denna produktion, vars manus ligger under hennes värdighet, men nu håller masken för att inte skämma ut sig helt.
Det finns ingen udd i storyn, ingen känsla av verklighet. Det är en film om krigsförbrytelser, visselblåsare i fara, övervakningssamhälle, till och med spionaktiviteter, men det blir aldrig någonsin ens lite engagerande. Ett typiskt exempel på filmens rädsla för verkligheten är Bradley – nu Chelsea – Manning som blott existerar som en fotnot i filmen, som om denna (Disney och DreamWorks-distribuerade) film är livrädd för allt som är det minsta okonventionellt och nasty.
Men nasty är Assanges stuk, och man kan bara inte göra en ”säker” biopic på honom, och man kommer verkligen inte undan med att förtäcka det till en thriller för att ge publiken något de känner igen och hoppas på en produkt att kunna sälja på marknaden.
Hade det varit en verklig anti-Assange-film så, vem vet, det hade åtminstone varit intressant i sitt sammanhang. Nu är det bara en tradig, långrandig, grådaskig film som känner behovet av att föra sin fråga på tal men är oförmögen att faktiskt gå in i diskussionen.
Det är ingen slump att den totalfloppade. Dess berättelse kanske är årtiondets största mediala story. Folk är intresserade av den. Den handlar om relationen mellan individ och stat och folk vill se sanningen i all dess fulhet, i trots mot auktoriteter och på grund av själva behovet att demaskera överheten. Många ser i Assange ett vandrande nödvändigt ont, och det fascinerar. Ingen vill se en klyschig, trist, helt malplacerad thriller där en udda mupp går omkring och äter sceneriet utan att det ens gör filmen ofrivilligt underhållande.
FREDRIK FYHR
*
THE FIFTH ESTATE
Originaltitel, land: The Fifth Estate, USA/Belgien.
Urpremiär: 5 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 13 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 19 februari 2014 (DVD).
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: Codex, ARRIRAW 2.8K/DI-2K, 35 mm D-Cinema-print,2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Benedict Cumberbatch, Daniel Brühl, Anthony Mackie, David Thewlis, Alicia Vikander, Stanley Tucci, Laura Linney, Peter Capaldi, Moritz Bleibtreu, Jamie Blackley, Carice Van Houten, Dan Stevens, Alexander Siddig.
Regi: Bill Condon.
Manus: Josh Singer, baserat på böckerna ”WikiLeaks: Inside Julian Assange’s War on Secrecy” av David Leigh och Luke Harding, och ”Inside WikiLeaks: My Time with Julian Assange at the World’s Most Dangerous Website” av Daniel Domscheit-Berg.
Producent: Steve Golin, Michael Sugar.
Foto: Tobias A. Schliessler.
Musik: Carter Burwell.
Klippning: Virginia Katz.
Scenografi: Mark Tildesley.
Kostym: Shay Cunliffe.
Produktionsbolag: DreamWorks SKG, Reliance Entertainment, Participant Media, Anonymous Content, FBO, Truenorth Productions.
Svensk distributör: Nordisk Film (DVD).
Ett svar på ”The Fifth Estate”