Philomena

Regi: Stephen Frears

Sann berättelse om Philomena (Judi Dench), den irländska kvinnan som i ungdomen slavade för katolsk flickskola där hennes barn adopterades bort mot hennes vilja. Nästan femtio år senare börjar hon leta efter den förlorade sonen, tillsammans med en nyligen avdankad journalist (Steve Coogan) som ser det som en ”human interest story” lite under hans värdighet. Men berättelsen visar sig vara mycket viktig.

 

Philomena är en fin film som ständigt skiftar mellan det sentimentala, det allvarliga, det viktiga och det snudd på för mesiga. På det stora hela är det dock en seriös film. Den vill lyfta en fråga och göra så att den frågan stannar kvar i ditt hjärta, och det lyckas den med.

Jag kan nämna min egen förvåning som exempel. Titeltanten Philomena letar ju efter sin förlorade son tillsammans med journalisten Martin – Och det är inte Martin som är sonen! Jag säger detta som konsumentupplysning, utifall att någon trodde det. Jag vet att jag trodde det när jag såg trailern, att Philomena – reklamerad som en ”otrolig, sann berättelse” –  skulle ha en riktigt töntig twist i slutet där det visade sig att Coogan var sonen hela tiden.

Men Philomena är inte alls en sådan film och det känns viktigt att påpeka. Tanken på den där twisten är ett slöseri på hjärnceller. Philomena är på jakt efter sin förlorade son, som kyrkan stal ifrån henne, och det är på riktigt. Det spelar ingen roll om han lever eller dör, om kyrkan hade rätt eller fel (eller ja, de hade förstås fel men säg det till en inbiten katolik) – Det här är Philomenas berättelse och vi bör ge henne respekten och utrymmet den förtjänar.

Naturligtvis är hon briljant spelad av Judi Dench, en av de Grand Old Dames vars samlade beröm inte skulle få plats i tre museum. Hon gör Philomena lika mycket till en söt tant som en seriös människa med en kristen tro som ger henne en egen integritet, trots att samma tro ligger till grund för alla hennes problem. Den högst brittiska och sekulära regissören Stephen Frears (vars Dirty Pretty Things (2002) och The Queen (2007) vittnar om vart han står politiskt) ödslar dock ingen tid på att förmildra omständigheterna utan skildrar Philomenas uppväxt med nunnorna som ett helvete lett av horribla nunnor. Och det är via Steve Coogans karaktär han får ut ett par harranger i manuset som ger den icke-religiösa publiken sin del av kakan.

Coogan är den lite mer överraskande deltagaren i filmen – han har både producerat och varit med och skrivit manus, i ett försök att göra en mer seriös roll. Han möter sina ambitioner halvvägs, får man väl säga, eftersom han inte är mer eller mindre Coogansk än vanligt. Vi får en backstory till hans avdankade journalist, och då och då påminns vi om hans moraliska tvivel gällande storyn han ska skriva, men vi vet aldrig om vi riktigt ska bry oss. Hans karaktär faller i skymundan för Philomenas berättelse, det ligger liksom i den här filmens natur. Det är hon som är nyckeln.

Philomena är en sådan där film som blir mer och mer intressant ju längre den pågår, till skillnad från de många filmer som tappar luft halvvägs in. En slags roadmovie mellan ett omaka par blir till en riktig mänsklig berättelse – en ”human interest story” inded – som inte ger oss de förutsägbara snyftar-vändningar vi förutspår. Frears strör aldrig socker över berättelsen, den blir aldrig en fantasi gjord att tilltala en publik som inte tål sanningen. Det är en sann berättelse och den behandlas som en sådan.

Philomena lämnar en med känslan av upplysning och empati. Philomena är en vanlig människa, en av de hundratals kvinnor som utnyttjades som slavar och sen fick sina barn bestulna av den katolska kyrkan. Det här är vad hon har att säga om saken. Det som är gjort är gjort, det förflutna är det förflutna. En text i slutet förklarar för oss att många barn och föräldrar fortfarande letar efter varandra. Philomena ger oss en illustration av dessa mänskliga tragedier. Den är så upplyftande den kan vara.

 

FREDRIK FYHR

*

 

PHILOMENA

Originaltitel, land: Philomena, Storbritannien/USA/Frankrike.
Urpremiär: 31 augusti 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 16 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 6 december 2014.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process och bildformat: SxX Pro, DI-2K, PRoRes 4:4:4, 35 mm D-Cinema-print, 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clark, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Peter Hermann, Sean Mahon, Anna Maxwell Martin, Michelle Fairley, Wunmi Mosaku, Amy McAllister, Charlie Murphy, Cathy Belton, Kate Fleetwood, Charissa Shearer, Nika McGuigan, Rachel Wilcock.
Regi: Stephen Frears.
Manus: Steve Coogan, Jeff Pope baserat på Martin Sixsmiths bok ”The Lost Child of Philomena Lee”.
Producent: Steve Coogan, Tracey Seaward, Gabrielle Tana.
Foto: Robbie Ryan.
Musik: Alexandre Desplat.
Klippning: Valerio Bonelli.
Scenografi: Alan MacDonald.
Kostym: Consolata Boyle.
Produktionsbolag: BBC Films, Baby Cow Productions, BFI, Magnolia Mae Films, Pathé.
Svensk distributör: Scanbox Entertainment.