Regi: Anthony Chen
Indonesien, året är 1997 och en tung ekonomisk kris faller över landet. En vanlig medelklassfamilj får svårt att ta hand om hushållet och den enda person som håller ihop dem är den nya städerskan som kommer från ännu fattigare förhållanden.
Här har vi ett stycke socialrealism som man enklast kan förklara genom att jämföra med en hypotetisk amerikansk remake. Då skulle det handla om en lycklig städerska som stormar in hos en stackars fattig familj och löser alla deras problem. Oscarsnomineringar till alla. Musik av John Williams. Hundra procent fejk.
Ilo Ilo är en berättelse som utspelar sig i verkligheten. Eller den kranka verkligheten, rentav. Det är inte en lycklig familj. Mannen är trött. Kvinnan är bitter. Deras barn är en blandning av bortskämd unge och rastlös mobbare, vars instinkt det nu blivit att springa iväg och gömma sig under täcket när något går fel.
Städerskan Teresa (Angeli Bayani) ser inte ut att vara mer lycklig än dem vid första inblicken. Hon är hushållerska, för hon behöver pengar. Hon hamnar i ett hushåll där stämningen är så låg att grannen hoppar från balkongen. Hon behöver inte berätta för oss att hon är fattig. Vi vet det på grund av långdistanssamtalen hon har i telefonkiosken utanför – via telefonkort, för det får inte gå på familjens räkning – med sin syster i det andra landet, sonen vi vet att hon lämnat bakom sig. Det är inget någon gör om man inte måste.
Dåliga tider blir sämre. Mannen, som jobbar på ett företag som säljer glas, förlorar jobbet. Mamman blir lurad av självhjälpsterapeuter som vill åt ennes pengar. Teresa gör sitt jobb oavbrutet. Stabilt och outtröttligt städar hon lägenheten, tar de snäsiga kommentarerna från de vuxna och blir till och med vän med pojken Jiale (Koh Jia Ler) fastän han inledningsvis behandlar henne som en fluga han försöker slå ihjäl. Teresa och Jiale är båda maktlösa varelser, och de finner varandra i sitt mindervärde. Tillsammans delar de dagarna på sätt som mamma och pappa aldrig skulle hinna med, vilket gör åtminstone mamma avundsjuk. Även om hon har den goda smaken att inte visa det.
Det här låter förstås väldigt deprimerande, men filmen är så realistisk att det är svårt att bli nedstämd. Mannen och kvinnan i filmen är inte onda människor. De är bara trötta och bittra. De har inte huvudrollerna i en episk tragedi. De är bara normala människor i en skit-situation.
Ilo Ilo var en något överraskande vinnare av Guldkamera-priset i Cannes och regissören och manusförfattaren Anthony Chen har en fantastisk känsla för realism, takt och elegans. Han regisserar filmen graciöst; han lyckas ständigt utrota allt fluff tills bara den kala, raka bilden av verkligheten finns kvar och ändå får han den att landa i hjärtat och bli gripande. Små sidointriger ger en bitterljuv humor – där det tunna glaset som krossas på pappans arbetsplats blir mer ett torrt skämt än någon slags metafor – och där saker som en omöjlig lottovinst blir en hjärtekrossande scen fastän den bara pågår i en halv minut eller så.
Chens strategi har dock sina begräsningar. Berättandet är imponerande, men det är också tryggt och säkert vilket gör att Ilo Ilo tangerar plus-minus-noll där den borde nå ännu högre höjder. Han lämnar karaktärerna hängande i slutet, i rädsla för ett för glatt eller ledset, definitivt slut. Vi får se dem lida och streta, utan att det finns någon särskild ”poäng” med det annat än att det i sin natur är tilltalande. Och även om Teresa är vår huvudperson, och vi lär oss tycka om henne, så vet vi aldrig mer om henne i början än i slutet.
Ilo Ilo är nog, även om generösa kritiker inte kommer vilja erkänna det, en feel good-film i ett arthouse-paket. Karaktärerna är inte mångfasetterade, men de väcker känslorna i oss. De är också verkliga. Hela filmen är verklig, och det är onekligen den stora skillnaden. Vi bryr oss om karaktärerna för vi känner igen oss i dem. Ja, filmen utspelar sig i Indonesien, men finanskriser, familjeproblem, arbetslöshet, livströtthet och klassamhälle är globala kulturella problem som angår alla.
Där som här, idag som på 90-talet. Ja, 90-talet, det var det också, ja. Teresa har samma telefonkort och Jiale samma Tamagochi-leksaker som jag kommer ihåg från min barndom. Den var glad. Sverige hade det bra ställt, åtminstone i jämförelse med före och efter. 1997, när den här filmen utspelar sig, var jag elva. Ungefär som Jiale. Ilo Ilo gav mig insikten att alla inte hade det lika bra. Jag tackar för det.
FREDRIK FYHR
*
ILO ILO
Originaltitel, land: Ilo Ilo, Singapore.
Urpremiär: 19 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 7 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 10 januari 2014.
Speltid: 99 min (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: n/a, ofarlig men för svår för yngre barn.
Teknisk process och bildformat: DI-2K, D-Cinema, 35 mm-print. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Koh Jia Ler, Angeli Bayani, Tian Wen Chen, Yann Yann Yeo, Jo Kukathas.
Regi: Anthony Chen.
Manus: Anthony Chen.
Producent: Hwee Sim Ang, Anthony Chen, Wahyuni A. Hadi.
Foto: Benoit Soler.
Klippning: Hoping Chen, Joanne Cheong.
Produktionsbolag: Fisheye Pictures.
Svensk distributör: Folkets Bio.