The Secret Life of Walter Mitty

Regi: Ben Stiller

Walter Mitty är en dagdrömmande kontorsråtta på tidningen Life som troligen kommer bli uppsagd i och med att tidningen lägger ner sin pappersverksamhet. När ett berömt fotografi försvinner ger han sig av på ett globalt äventyr för att finna den kända fotografen, som lever ett ensligt liv utanför teknologiska civilisationen.

 

Det här är en film som kommer polarisera människor. Tekniskt sett är den välgjord – eller man kan säga att den är snyggt designad – men premissen i The Secret Life of Walter Mitty är så puttenuttig att det mynnar ut i en film att antingen älska eller hata.

Många kommer säkert gilla dess stora ”hjärta” – eller rättare sagt den där patetiken och ömkligheten som bara Ben Stiller kan frammana – medan andra kommer ifrågasätta logiken i filmen och sen är det kört. När man noterar att storyn inte funkar så är nästa steg att bli provocerad av det fyrkantiga, high concept-berättandet som trots påkostade effekter och smetig musik aldrig ger oss några överraskningar eller tankvärda idéer. Varpå man kan konstatera att detta inte är en film regisserad av Ben Stiller; det är en film designad av Ben Stiller. Allt i den är plast och fejk.

Som gissas kan så faller jag i andra kategorin. Jag har aldrig gillat den prototypiska Ben Stiller-filmen ändå – Den där filmen med losern som har ett bra hjärta som inte vågar göra vad han vill och som det sen bara går dåligt för. Problemet har inte varit i idén utan i utförandet. Jag kommer ihåg när jag såg Släkten är värst (2000) och blev frustrerad bortom mina sinnen. Inte för att det var så synd om Stillers karaktär utan för att allt som hände var totalt osannolikt och långsökt, vilket filmen dessutom ignorerade och istället tvingade in ännu mer ologiska utvecklingar i storyn, kosta vad det kosta vill.

Det kan verka orättvist att jämföra Släkten är värst med Walter Mitty, en till synes mer ambitiös film, men jag är inte så säker på att jämförelsen är helt fel. Båda är filmer som spelar på situationshumor men situationen är aldrig övertygande. Walter Mitty är inte en riktig karaktär. Hans arbetsplats är inte verklig. Hans kärleksobjekt (Kristen Wiig) är inte verklig (hej MPDG). Han blir mobbad av sin college-humoristiska, nya chef – spelad av Adam Scott i ett dumt fejkskägg – och han är verkligen inte på riktigt utan beter sig på ett sätt som ingen VD för Life någonsin skulle kunna göra.

Walter Mitty flyr sin grå vardag men hans grå vardag är ingen grå vardag. Hans ”verklighet” är bara något slags quirky skämt, så vi kan inte ta det för verkligheten. Alltså blir verklighetsflykten bara en flykt till specialeffekter.

Okej, låt mig förklara gimmicken som den här filmen kör på åtminstone hela första tredjedelen. Walter hamnar i en social situation, blir rädd. Börjar staka sig. Gör något HELT GALET WOW dissar chefen fett eller flyger iväg upp i en brinnande byggnad och räddar en katt eller wow, säger till drömtjejen vad han vill och hon älskar honom för det och sen är det bara en fantasi och egentligen står han bara där och har ”zonat ut” varpå folk skrattar åt honom och går vidare.

Det här blir gammalt väldigt fort. Snart är det bara irriterande. Jag är något av en dagdrömmare själv och lemme tell ya – ingen står och glor ut i ingenstans hela tiden! Extra irriterande är de där odisciplinerade stunderna då han inte vet om han fantiserar eller inte. Är han schizofren?

Och, återigen, hans grå tråkiga vardag är inte en grå tråkig vardag och hans dagdrömmar är bara specialeffekter utan själ. Det här blir ännu tydligare när intrigen fortsätter och han ger sig av på ett äventyr på Grönland och Island, för att hitta en berömd fotograf (Sean Penn) och äntligen får uppleva äventyr på riktigt… och de ser exakt likadana ut som hans fantasier! Wow! Vilken grej! Vad får vi mer? Cykelmontage och fluffig musik. Jej.

Ju längre filmen fortsätter – och ju mer Stiller försöker övertyga oss om att Walter Mitty är en intressant karaktär att följa – desto mer plågsam blir den att se. Hans relation med sitt kärleksobjekt – som han ringer då och då och som naturligtvis tycker om honom för den han är oavsett vad för berg han är ute och klättrar på – är aldrig trovärdig eftersom både hon och han egentligen saknar personligheter utöver romkom-klyschorna.

Inte heller är uppdraget intressant. Han ska hitta ett fotografi. Åh, wow. Varför? För att han gillar Life så mycket? För att fotografier är fina? För att… det är ”viktigt”? Nej, för att det fungerar ungefär som i en reklamfilm där något – vad som helst, låt säga ett fotografi – är pampigt och sentimentalt och fluffigt och sen blir storslaget och viktigt och berörande genom, ja, sin totala ytlighet. The Secret of Walter Mitty är en film som bjuder på bilder, musik, bilder, musik, oh, ah, lite mer bilder, lite mer musik, hjärnan lägger av och du sjunker ner som i ett SPA-bad av behagliga iPhone-signaler, digitalt tingeltangel, reklambilder av storslagna vyer, känner du dig inte som en bättre människa nu?

Jag har gett filmen två stjärnor vilket motsvarar en dålig film med viss teknisk kompetens. Men jag ogillar den mycket mer än så, rent personligen. Det är ungefär som Känn ingen sorg, den pinsamma Håkan Hellström-jukeboxmusikalen som fick folk på fall genom att imitera reklamfilmer för Tivo och Samsung. Det är stil över substans, okej. Men det perversa med de här filmerna är att de med sin stil skapar illusionen av substans. Allt är designat. Det ser bara snyggt ut. Känslorna är syntetiska, plastiga, lätt konsumerbara, kallt levererade utan ambition eller talang. Det är en film som visar en värld där vi alla är robotar, trådlöst uppkopplade till våra drömmar, och våra drömmar ser ut som reklamfilmer.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY

Originaltitel, land: The Secret Life of Walter Mitty, USA.
Urpremiär: 5 oktober 2013 (New York Film Festival).
Svensk premiär: 24 januari 2014.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 11. Barnvänlig.
Teknisk process och bildformat: 35 mm 2K. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ben Stiller, Kristen Wiig, Jon Daly, Kathryn Hahn, Terence Bernie Hines, Adam Scott, Shirley MacLaine, Paul Fitzgerald, Grace Rex, Alex Anfanger, Amanda Naughton, Adrian Martinez, Gary Wilmes, Marcus Antturi, Sean Penn.
Regi: Ben Stiller.
Manus: Steve Conrad, baserat på novellen av James Thurber.
Producent: Stuart Cornfeld, Samuel Goldwyn Jr, John Goldwyn, Ben Stiller.
Foto: Stuart Dryburgh.
Musik: Theodore Shapiro.
Klippning: Greg Hayden.
Scenografi: David Swayze.
Kostym: Sarah Edwards.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Samuel Goldwyn Films, Red Hour Films.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).