Regi: Joko Anwar
Kille vaknar upp i en halvt grävd grav mitt ute i skogen. Han vet inte vem han är eller vad som hänt honom.
Har du hört den storyn förut? Manusförfattaren och regissören Joko Anwar hoppas verkligen inte det, för han har gjort den här skräckfilmen med det pretentiösa namnet Modus Anomali som om det är Den Coolaste Idén Någonsin.
Och även om den nu inte är så originell alls som Anwar verkar tro så, visst, det har alltid varit ett bra sätt att börja en story såvida man kan fortsätta den på något intressant sätt. Här vaknar vår huvudperson upp ur sin halvt igenfyllda grav ute i skogen, plockar upp sin mobiltelefon, ringer 112, kommer på att han inte minns vad han heter och tappar sen mobilen i marken och springer iväg medan operatören i andra änden fortsätter säga hallå utan att det är lönt…
Varför stannar han inte bara kvar i luren? Han är någon. Han är någonstans. Jag är säker på att de kan lösa situationen.
Ah, men då hade vi inte haft en forcerad story om hur han tar reda på vem han är och vad han gör ute i skogen förstås. Jaja, men varför ens ha telefonen med? Varför inte ge honom en krossad eller trasig telefon? Senare i filmen kommer vi få en, av många, långsökta regler intvingade i filmen om varför han inte får lämna skogen men det vet han inte alldeles där i början. Han vaknar utan minne i en grop i skogen. Ringer 112, tappar sen mobilen och springer utan anledning iväg från den. Han förtjänar allt han som händer honom efter det.
Modus Anomali, ända ner till den ansträngda titeln, är ett prima exempel på amatörmässigt filmskapande. Anwar verkar så angelägen om att göra en cool film att han inte kan se vad han behöver göra för att faktiskt skapa en cool film. Istället täcks svagheterna i manuset över med långsökta förklaringar och istället för att ge oss något att se på får vi utdragna scener där en kille rantar runt i skogen i 80% av filmens speltid, vilket förvandlar en eventuellt bra kortfilm till en långtråkig långfilm. Det hela är gjort som om det inte kommer att märkas så noga, men det är det enda som märks.
Storyn skulle kunna berättas på en halvtimme. Den här mannen hittar sitt ID-kort, så att han vet att han heter John Evans. Han kommer till en stuga med ett sånt där videoset där det står ”press play”. Han ser en inspelning där en kvinna, förslagsvis hans fru eller flickvän och eventuellt gravid (eller så är det bara en kudde under klänningen), knivmördas av en maskerad man. Ja det är ju förstås förskräckligt, men det finns ingen terror eller spänning i situationen. Jag förväntas fortfarande undra vem denna John Evans är, vem kvinnan i filmen är, vem den maskerade mannen är och hur allt hänger ihop… men vet ni vad? Jag undrade fortfarande bara varför han inte sprang tillbaka in i skogen, plockade upp telefonen och fortsatte prata med larmoperatören. Det är helt klart en akut situation! John, om han nu heter det, borde minnas att det är dit man ringer när man har en akut situation.
Istället hittar han en till stuga, blir nästan innebränd, rantar runt i skogen lite mer. En halvtimme passerar utan att någonting händer. Vi presenteras för en plot-point ungefär 40 minuter in, då i form av två yngre skåespelare som är minst lika dåliga som killen i huvudrollen. I denna indonesiska film pratar alla engelska, för övrigt, och även om de inte låter som ofrivilligt rasistiska karikatyrer så låter de inte mindre dumma än när svenskarna skulle prata engelska i Camp Slaughter (eller vänta, du kanske inte såg den filmen? Oh well, never mind).
Jag säger att han rantar runt i skogen och det är vad han gör. Anwar försöker på alla sätt göra det här till något klaustrofobiskt och obehagligt – spattiga kameravinklar, skum musik, konstant överspelande – men skogen är och förblir en helt ofarlig, vanlig skog och det vi ser är och förblir en spattig kamera som filmar en amatörskådespelare som rantar runt.
Inte ens när John får veta vem han är och vad han måste göra, nu har en timme gått, spelar det någon som helst roll. Istället kommer en vändning lika gjord som inledningen av filmen och dessutom helt ologisk. När vi så vet exakt hur filmen kommer att sluta så fortsätter den i 20 minuter till, för filmen måste ju vara längre än en timme.
Det är inte omöjligt att Anwars manus skulle kunna ligga till grund för en bra skräckfilm. Men hans bristfälliga regi, och skådespelarna framför kameran, gör allt för att sabotera den filmen och istället göra en inspening av en dålig skådis som rantar runt i en skog.
Gick han bara rakt åt ett håll skulle han ju kommit ut ur skogen och, vänta, nej just ja, det här är en kille som börjar sin irrfärd med att tappa sin fullt fungerade mobiltelefon just efter att han ringt 112. Det finns ju ett forcerat manus att följa och vad kan den stackars killen göra. Han är ju trots allt bara en del av en dålig skräckfilmsstory.
FREDRIK FYHR
*
MODUS ANOMALI
Originaltitel, land: Modus Anomali, Indonesien.
Urpremiär: 26 april 2012.
Svensk premiär: 5 februari 2014 (DVD).
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 15. Blodig, brutal och barnförbjuden.
Teknisk process och bildformat: DI, 35 mm-print D-Cinema, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rio Dewanto, Hannah Al Rashid, Izzi Isman, Aridh Tritama, Sadha Triyudha, Jose Gamo, Marsha Timothy, Surya Saputra.
Regi: Joko Anwar.
Manus: Joko Anwar.
Producent: Sheila Timothy.
Foto: Gunnar Nimpuno.
Musik: Bembi Gusti, Aghi Narottama, Gascaro Ramondo.
Klippning: Arifin Cu’unk.
Produktionsbolag: LifeLike Pictures.
Svensk distributör: Njutafilms.