Ender’s Game

Regi: Gavin Hood

Efter en utomjordisk attack är Jorden i framtiden under hot – eller? – av varelser från yttre rymden. Den globala militära satsningen är stor, kadetter plockas ut från tidig ålder och en av dem är elvaårige Ender som kan vara vår planets framtid. Men är det verkligen rätt att kriga mot varelser man inte vet något om, och som inte attackerat på över 50 år?

 

Ender’s Game är en science fiction-film för elvaåringar, byggd på en 80-talsbok men ändå en mishmash av Star Trek, Star Wars, Hunger Games och Independence Day med med Top Gun-formula och feta specialeffekter. Såvida du inte är en elvaårig pojke kommer du inte ha så jättestor behållning av den, men om du nu råkar vara det så vill jag först tacka dig för att vara så ambitiös att du läser en recension av det här slaget och sedan meddela att Ender’s Game nog är en film för dig.

I synnerhet om du gillar rubikskubar, modellflygplan och kemilådor så kommer du nog sympatisera med Ender själv, spelad av Asa Butterfield (som spelade Hugo Cabret). Han är den där lite ovanliga killen som när han vinner spel lugnt förklarar att motståndaren haft en ”taktiskt ofördelaktig strategi” som om han bara vill upplysa. Alla ungar som känner sig lite mobbade och utstötta kommer bli uppmuntrade av Ender’s Game, som förklarar för oss att stora mobbare hamnar ingenstans och att man kan rädda världen genom att vara en bra och intelligent person.

Bakgrundsstoryn är den på senare år ständigt återanvända – Oblivion, Elysium, After Earth – om ett framtidsscenario där utomjordingar attackerat Jorden och vi nu förbereder oss för deras återkomst. Ender är med sin intelligens en av de mest lovande kadetterna för militären som rekryterar honom för att resa till varelsernas hemplanet och strida mot dem.

Men större delen av filmen är en typ av boot camp-i-rymden-film där Ender tränas på ett slags elit-lumpen, befodras till en ännu mer avancerad nivå och efterhand får specialträning av en gammal guru (Ben Kingsley) med Australiensisk brytning och konstiga märken i ansiktet. Jag skulle kunna förklara mer ingående men det hela är för formulaiskt – Ender får lite vänner och ovänner, träffar ett kärleksobjekt, allt är ungefär som Harry Potter; istället för Dumbledore har vi ”Mumblebore”. Eller Harrison Ford, som ju mumlar uttråkat i många filmer. Han spelar den general som tar Ender under sina vingar och vill se honom som planetens största hjälte i slutändan – men han kan vara mer av en bad guy än man först tror.

Det finns en del själ och hjärta i Ender’s Game och jag hoppas kids som ser den kan uppfatta de moraliska och filosofiska aspekterna som ifrågasätter militäristisk fascism. Men jag ska väl inte hoppas på för mycket. Specialeffekterna är boom-boom och ooh-aah och går från klassiska grejer som tyngdlöshet i rymden (wow!) till viktlös lagsport med strålgevär (yeah!) till slutligen fullskalig rymdaction (piew! piew! piew!).

Ender själv är via Butterfields förmåga aldrig en så odrägligt självbelåten unge som han skulle kunna vara och de flesta andra barnskådespelare är ganska bra också. Ender bär på en mörk sida förstås, den kommer från hans bror (vilket är en desperat passning bort från Darth Vader-klichén om den onda fadern) och det kopplas rätt snyggt till det moraliska dilemmat i filmen – är krig en del av vår mänsklighet eller inte? – som slutar i en faktiskt ganska djärv uppvisning av det sjuka i krigsföring, draget till sin spets…. följt av, gissa vad om inte en cliffhanger…! Stånk!

Eftersom storyn kommer från boken, av Orson Scott Card, så antar jag att författaren är att berömma. Filmen Ender’s Game är dock väldigt formulaistisk och kan komma att tråka ut de som är äldre än tolv-tretton. Den tråkade åtminstone ut mig under stora delar, och jag roade mig med att i beundran studera Harrison Ford och Ben Kingsley iklädda fjantiga utstyrslar leverera tramsiga repliker som stenhårda proffs. Varför är de med i filmen? Varför inte. Cashen smakar nog gott. Antar att Kingsley fick blodad tand efter sin knasiga roll i Iron Man 3 och det är för all del kul att se Ford i en science fiction-film igen även om det tyvärr inte känns som ett Han Solo-genrep för J.J Abrams utan mer som… Harrison Ford,  gråsprängd och 70+.

Ender’s Game faller under young adult-subgenren och som en film i denna genre finns det många sämre. Framför allt har den en bättre analys av fascism än Hunger Games, eftersom den kopplar den till den amerikanska militärkrigsföringen som är en del av vår planet och vår tid. Vad kan man säga? När jag var liten fick kidsen helt klart roligare läxor i sina Hollywood-filmer, men jag antar att vi får de ungdomsfilmer vi förtjänar.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

ENDER’S GAME

Originaltitel, land: Ender’s Game, USA.
Urpremiär: 24 oktober 2013.
Svensk premiär: 8 november 2013.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 11. Mest lämplig för äldre barn.
Teknisk process och bildformat: Redcode RAW 2K/5K, 35 mm-print, D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Asa Butterfield, Harrison Ford, Hailee Steinfeld, Abigail Breslin, Ben Kingsley, Viola Davis, Aramis Knight, Suraj Partha, Moises Arias, Khylin Rhambo, Jimmy ’Jax’ Pinchak, Nonso Anozie, Conor Carroll, Caleb J. Thaggard, Cameron Gaskis, Steve Ray Dallimore, Andrea Powell, Brandon Soo Hoo, Kyle Russell Clemens.
Regi: Gavin Hood.
Manus: Gavin Hood, byggt på boken med samma namn av Orson Scott Card.
Producent: Orson Scott Card, Robert Chartoff, Lynn Hendee, Alex Kurtzman, Linda McDonough, Roberto Orci, Gigi Pritzker, Ed Ulbrich.
Foto: Donald McAlpine.
Musik: Steve Jablonsky.
Klippning: Lee Smith, Zach Staenberg.
Scenografi: Sean Haworth, Ben Procter.
Kostym: Christine Bieselin Clark.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Chartoff PRoductions, Taleswapper, K/O Paper Products, Digital Domain, (i association med) OddLot Entertainment.
Svensk distributör: Disney.