Philip Seymour Hoffman verkade vara en så fin kille i intervjuer. Blygsam, intelligent, ödmjuk, medveten om vem han var och vart han var. Angelägen om att behålla sin integritet och sitt privatliv men kunde bjuda på sig själv också. Som om han kunde spelreglerna, och gjorde så gott han kunde.
Till den mån jag känner missbrukare och nyktra alkoholister tycker jag att jag känner igen den attityden. Hoffman, som i början av 90-talet gick på rehab för sitt alkohol- och drogberoende fick ett återfall i våras och lade in sig själv på detox. Rykten om hans död florerade några dagar innan han faktiskt dog, vilket skapar den felaktiga idén att omständigheterna är oklara. Men de är inte oklara. Han dog av en överdos.
Många i Hollywood går den vägen, och det är så väldigt enkelt att vara cynisk om saken eller, ännu värre, att använda det antihumanistiska nonsens-argumentet att han fick skylla sig själv. Gör man det vänder man sin blick bort från de som verkligen drabbats av hans död. Det är inte vi som beundrade honom som skådespelare. Det är naturligtvis hans familj, och då i synnerhet hans tre barn; tio, sju och fem år gamla. Är detta en typisk Hollywood-död? Säg det till dem.
Man behöver inte vara en stenhård cineast för att förstå att vi har förlorat en stor talang i Philip Seymour Hoffman. Han var en av de allra största begåvningarna i sin generation. Regissörer och andra skådespelare älskade honom, för han var i själ och hjärta en arbetande skådespelare, en ”trooper”, som ödmjukt arbetade i skuggan under hela 90-talet. Såväl på teaterscenen som i biroller i mindre sevärda filmer som Twister (1995) och Patch Adams (1998). Men han glänste i roll efter roll i film efter film, oavsett om det var som nervös collegestudent i hans första större filmroll i En kvinnas doft (1992) eller som den högspända gamlblern i Hard Eight (1996), det första av fem samarbeten i sex av den storartade Paul Thomas Andersons filmer.
En av dessa var Boogie Nights (1997), Hoffmans stora genombrott. Från och med då, ända fram till hans död, skapade han magnifika karaktärer i vitt skilda filmer. Få andra skådespelare i filmhistorien kan egentligen mäta sig i rent kameleontiska egenskaper. Från den serietidningsliknande Truman Capote-gestaltningen, med den nasala rösten, i Capote (2005) till dragqueen-Rusty som vill byta kön i Flawless (1999), till Lebowskis Ivy League-assistent i The Big Lebowski (1998), den oböjlige agenten i Charlie Wilson’s War (2007), det deprimerade pervot Allen i Todd Solondz Happiness (1998), den blyga, ömsinta sjuksköterskan i PT Andersons Magnolia, den uppgivna coachen i Moneyball (2012) och så vidare, och så vidare.
Temperamentet var alltid högt men karaktärerna helt olika och ändå satte han dem varje gång. Det enda de hade gemensamt var att de tenderade att vara mindre smickrande människoporträtt. Han ville porträttera de lite känsliga, de lite utanför, de vars laster och begåvningar gjort dem lite luggslitna, ibland desperata. Kanske, eller det är rentav högst troligt, sökte han något i sig själv via dem.
Hoffman vann en Oscar för bästa manliga huvudroll för Capote på Oscarsgalan 2006. Det var en stor belöning efter en karriär som svårt underskattad doldis, men han förblev alltid en outsider; känd för den breda massan som en av de mer prominenta ”den där killen”-killarna. Han var inte på något sätt okänd, men hade han fått bli äldre hade hans namn kunnat nämnas som Robert De Niros, Johnny Depps, Jodie Fosters, Katharine Hepburns; filmstjärnor som gått sin egen väg, med djärva originella grepp, men filmstjärnor lik förbannat. Jag kan inte säga om hans för tidiga död kommer ge honom den status han förtjänar, men tyvärr tror jag inte det.
Hans för tidiga död. Ja, det kan man verkligen säga. Efter att ha gått igenom reaktioner från vänner och bekanta, kändisar och bloggare, kritiker och skribenter, växer bara min bedrövelse över denna meningslösa och förödande förlust.
Det var inte bara det att Philip Seymour Hoffman hade mer att ge. Jag hade känslan av att han precis var på väg att gå mot sin peak. Så nära den har han aldrig varit som i PT Andersons mästerverk The Master, där han gestaltar en slags summa av alla sina tidiga karaktärer i en underbart vacker, smärtsamt patetisk man. Hoffman och Anderson hade alltid en speciell kemi, en arbetsrelaterad kärleksaffär á la Scorsese och De Niro, och av alla bra filmer som kommer förlora potentiella dimensioner i framtiden kommer Andersons att lida mest. De verkade förstå varandra. Jag kan inte låta bli att tänka på hans sorg nu.
I The Master spelar Hoffman en karismatisk sektledare, som under sin självsäkra yta är en förvirrad och romantisk galning som ändå verkar bära på en slags envis, stolt, och helt sann inneboende rätt att få vara just det. Det slår mig nu att vi hädanefter, såväl i The Master som i alla Philip Seymour Hoffmans filmer, i hans porträtt alltid kommer att se skuggan av den människa han var.
FREDRIK FYHR
*
Hoffmans Oscarstal. För en fin samling klipp sammanställda av The Mirror som visar på hans kameleontiska begåvning, klicka här.