Nymphomaniac

Regi: Lars von Trier

Den ensliga mannen Seligman hittar den blodiga och medvetslösa Joe (Charlotte Gainsbourg) i sitt kvarter; ger henne te och bäddar ner henne i en säng varpå hon berättar om sitt liv som nymfoman. Från ungdomens experimentella tid, då sexlusten var ett äventyr, till hennes begynnande medelålder, då behovet att ständigt gå steget längre sexuellt lett till förnedringar och ett liv i kriminalitet, medan den beläste Seligman nyfiket avbryter henne då och då för att komma med fotnoter och anekdoter.

 

Det här kommer att låta lite roligt, men jag tycker att Nymphomaniac är lite för lång. Och jag är inte helt säker på, skratta gärna här Lars, vad den har för ”poäng”. Mycket i den tycker jag om, annat i den är mindre intressant. Enskilda passager är starka, andra transportsträckor; någon helhet går inte att tala om. Som fallet ofta är med osedvanligt långa och utdragna filmer håller den inte balansen. Den vill fem saker, lyckas med en eller två. Själva filmen står intressant, ofta underhållande, men misslyckad.

För att tala konsumentupplysning så är dock upplevelsen inte det av en kaotisk, fyra timmar lång pornografisk mardrömsfilm – som Nymphomaniac stämplades som redan innan den var gjord – utan i praktiken är det två filmer (”vol I” och ”vol II”) som visas efter varandra med en tjugo minuters paus; ungefär som Tarantino ville att hans Kill Bill-filmer skulle visas först. Det ger en annan bioupplevelse än om det varit en film, men nu går du alltså och ser två när du ser Nymphomaniac. Det är då inte så konstigt att hela härligheten tar fyra och en halv timme.

Jag vet dock inte om det hade känts annorlunda om vi fått se von Triers originalversion av filmen som är en timme längre. Troligen inte. Nymphomaniac har ett par olika spår som pågår samtidigt och ett av spåren går ut på att von Trier pratar politik, kultur och religionshistoria via sina karaktärer – och med det sagt antar jag att den skulle kunna pågå hur länge som helst.

Men för att vara så lång är den tack och lov underhållande i åtminstone tre av sina fyra timmar, om man vet vad man ger sig in på. Samtidigt är den också oundvikligen rörig och horribelt ojämn. Detta är något av en smaksak; vissa kan älska en film för delarna men jag ser oftast på helheten. Och då är det lite svårt att veta vart man ska börja.

Första filmen, vol I, är den bästa och såhär efter en första titt är jag på vippen att hävda att det hade kunnat räcka med den. Vi introduceras för Joe (Charlotte Gainsbourg), som är nymfoman, får veta hur hon växte upp med detta beroende och hur hennes liv nådde en punkt då Den Ultimata Fixen skedde, en slags sexuell treenighet, som gjorde att lusten dog och viljan till mer ändå hängde kvar. Vol I säger egentligen allt den behöver säga och Vol II är i grund och botten inte mer än en monoton upprepning av svärtan vi redan känner finns i berättelsen genom hela första filmen, samt en långsökt utveckling av hennes kriminella liv vilket aldrig blir en övertygande eller meningsfull del av berättelsen.

Joe fortsätter att berätta sin historia genom sammanlagt åtta ”kapitel”, under vilka von Trier gradvis tappar kontrollen över sin berättelse, trasslar in sig i sina sidospår, vill alldeles för mycket på en och samma gång och förvandlar en stark och skönt provokativ film – med den uppsluppenhet och humor som inte synts hos von Trier sedan 90-talet – till en diffus och okoncentrerad serie vinjetter som blir mer tungfotade och monotona ju längre de pågår. Mer än något annat känns Nymphomaniac som en TV-serie där vi ser första säsongen i ett maraton. Ibland är det bra, ibland håller det inte, och naturligtvis mynnar det ut i ett pajigt slut som man kan se komma på håll och som inte lär tillfredsställa många.

Vissa, som Fredrik Sahlin i sin recension av filmen, tar med von Triers ”busighet” i beräkningarna och konstaterar att han inte bryr sig om sin publik utan bara om sig själv. Det kan vara en generell sanning, men det von Trier snarare visar brist på i Nymphomaniac är disciplin över sin egen begåvning. Ibland verkar han till och med (via meta-repliker från Seligman som ”I don’t know if I can believe this part of the story”) erkänna själv att han improviserar sin intrig lite grann, att han inte orkat fundera ut en ordentlig utveckling och att han inte velat göra någon korrekturläsning. Jag misstänker att Nymphomaniac därför skulle kunnat blivit en bra roman, för strukturen påminner om en. Långa sidospår, Joes voice-over som kommer med ständiga förklaringar över hur hon tänker och gör, och inte minst indelningen av filmen i delar och kapitel. Vibbarna är egentligen mer rysk 1800-talslitteratur än film på 10-talet.

Som film hade den behövt handla mer om människan Joe. Det spåret är filmens enda viktiga spår. Hennes tonår, med blonda kompisen B (Sophie Kennedy Clark) och deras hemliga, sataniska, sex-sekt som går ut på att verka ”mot kärlekssamhället”, bäddar för en fantastisk historia som når sitt första riktiga frågetecken när hon för tredje gången träffar sitt eventuellt ödesbestämda kärleksobjekt  Jerôme (Shia LeBouf). Och därefter börjar saker balla ur, som om von Trier själv inte vet om han egentligen bryr sig om själva intrigen, och han hittar aldrig tillbaka till kärnan igen. Han undviker för det mesta att sväva ut visuellt, för det hade väl gjort det nästan helt outhärdligt. Fotot är registrerande, händelseförloppet rappt, man hinner ofta inte ifrågasätta det som händer, vilket är bra eftersom filmen är lång men dåligt om man vill pussla ihop den för sitt eget inre.

En nyckel både till det originella och det bristfälliga i filmen är Stellan Skarsgårds lite märkliga och tafatta karaktär Seligman. Eftersom han avbryter storyn då och då för att komma med utsvävningar om vad för religiöst eller kulturhistoriskt kuriosa Joes berättelser påminner honom om, eller bara för att diskutera såna där danska frågor som huruvida man får säga neger eller inte, så kan vi aldrig riktigt uppleva Joes berättelse i första hand. Vi är alltid lite på avstånd från henne. Alltid lite ifrågasättande. Det blir aldrig helhjärtat subjektivt och empatiskt – Vilket krockar med filmens största avsikt, nämligen att få oss att tycka om och sympatisera med Joe. Men det gör vi aldrig helt. ”Anledningen till att du inte blir upphetsad av min historia är för att du inte kan relatera till den” säger hon till Seligman vid ett tillfälle, men hon kunde lika gärna pratat med publiken.

När allt kommer omkring är ju Joe bara en till von Triersk Jeanne d’Arc – en outsider, emotionellt oböjlig, ständigt förnedrad och lidandes, en besjälad kvinnokropp som skändas med våld och tortyr, piskrappen skär upp hennes blod i extas. En att ställa intill Kirsten Dunst i Melancholia, Björk i Dancer in the Dark (2001) och Emily Watson i Breaking in the Waves (1996). Men Joe blir mindre intressant eftersom hon är så stolt och utsagt okunnig om hur världen fungerar. Ofta pratar hon tydligt med von Triers röst om hur fegt och hycklande ”samhället” är och att det inte går att ”passa in” i det om man är en riktig, rå ”naturmänniska”. Men här är det som om han tappar bort sig i sitt eget manusskrivande för vad har det egentligen med Joe och hennes nymfomani att göra?

Det blir ett till spår, och det är det som kanske skevar mest i Nymphomaniac. Spåret som handlar om att Joe inte passar in i samhället utan måste bli kriminell för att hon är sexberoende. Att gå sex addict-rehab är för töntar, får vi veta, och att tala med terapeuter är att kuva sig för borgerligheten… men, alltså, fortfarande, varför känns Joe plötsligt som Lars von Trier? I början av filmen, när hon är ung, är hon en lolita för att tillfredsställa sina lustar; när hon blir äldre är hon arbetande mamma som har en massa sex så fort hon har tid över; men sen när saker går dåligt för henne (när hon inte kan ta hand om sitt barn och söker sig till en sadomasochistisk torterare för att få tillbaka sin lust) ska hon plötsligt göra någon slags Lisbeth Salander-vändning och köra anti-etablissemang-spåret?  Kanske vissa kan tycka det är coolt i sig självt, men jag undrar varför och hur det går till. Under sista timmen av filmen utvecklar hon en moderlig/romantisk intrig med tonåriga P (Mia Goth) som egentligen är så traditionell och förutsägbar att von Trier vid det laget bara verkar berätta den för sakens skull.

Och det är överlag i sista tredjedelen av hela Nymphomaniac-upplevelsen man börjar känna att det här kalaset håller på väldigt länge utan att komma till någon final. Joe är en spännande, kvinnlig karaktär, berikad av liv från Gainsbourgh, men ändå aldrig tillfredsställande. Hon uttrycker ofta förakt för det sentimentala, för att i nästa sekund drömmande minnas sin idealiserade pappa (Christian Slater). Hon är en frisläppt själ som går igång på att bryta mot tabun men klagar ändå på att hon inte ”passar in” i samhället. Och att hon är nymfoman – vilket ibland av von Trier tas som en riktig sjukdom, ibland inte – blir aldrig det huvudspår av filmen det ska vara.

Jag tror von Trier haft för kul här, helt enkelt. Jag kan känna igen mig själv i honom, samtidigt som jag är våldsamt oense med honom i många (inte alla) av hans ofta barnsliga åsikter. Men han är en excentriker som här lagt sitt överjag åt sidan, satt sig vid tangenterna, låtit allt komma på en gång, struntat i att bearbeta det och sen bestämt sig för att more får ta och vara more.

Det är synd på en film som är gjord med en sådan vision och sådana idéer. Visst har den många enskilda delar som fungerar på ett lysande sätt och inte minst fina skådespelare;  debutanten (!) Stacy Martin som den unga Joe är ett fynd,  Uma Thurman är oförglömlig som en desperat trebarnsmamma i en särskild, pinsam scen, och man är villig att inte ägna en tanke på Shia LeBoufs skrattretande usla brittiska accent.

Men Nymphomaniac är längre än Borta med vinden, och inte i närheten lika tillvaratagande på sina minuter (ja, jag jämförde just dessa två filmer med varandra). Den börjar med alla möjligheter till att bli en stark och mångfasetterad film om ett snaskigt ämne, men den skenar iväg ut i ett yvigt tretimmarslandskap och fortsätter sedan trampa vatten i en timme till, som om den efter ett tag börjar leta efter en utväg istället för en avslutning. Är man filmnörd så är det förstås en intressant film, von Trier kan nog inte göra något ointressant, och jag skulle till och med se femtimmarsversionen vilken dag som helst. Men rekommenderar jag dig att se Nymphomaniac? Låt se, du måste först ta dig till och från biografen. Så man får räkna med fem-sex timmar allt som allt. Måste nog säga att nej, du måste inte se Nymphomaniac om du inte har något bättre att göra av dessa timmar i ditt liv. Men om du känner dig manad så kan du inte bli hur besviken som helst.

 

FREDRIK FYHR

 

*

NYMPHOMANIAC

Originaltitel, land: Nymphomaniac, Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien/Storbritannien.
Urpremiär: 25 december 2013.
Svensk premiär: 31 januari 2014.
Speltid: vol I: 118 min. vol II: 124 min. (4.20, inklusive paus).
Åldersgräns och lämplighet: 15. Strikt för vuxna.
Teknisk process och bildformat: DCP, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Stacy Martin, Shia LeBeouf, Christian Slater, Jamie Bell, Uma Thurman, Sophie Kennedy Clark, Connie Nielsen, Udo Kier, Maja Arsovic, Hugo Speer, Christian Gade Bjerrum, Jens Albinus, Kate Ashfield, Ananya Berg, Tania Carlin, Jesper Christensen, Felicity Gilbert, Caroline Goodall, Shanti Roney.
Regi: Lars von Trier.
Manus: Lars von Trier.
Producent: Louise Vesth.
Foto: Manuel Alberto Claro.
Klippning: Morten Højbjerg, Molly Marlene Stensgaard.
Scenografi: Simone Grau.
Kostym: Manon Rasmussen.
Produktionsbolag: Zentropa Entertainments, Heimatfilm i samproduktion med Film i Väst, Slot Machine, Caviar Films, Concorde Filmverleih, Artificial Eye, Les Films du Losange, med stöd från European Film Bonds.
Svensk distributör: Nordisk Film.