#GIFF: Dallas Buyers Club

Regi: Jean-Marc Vallée

The true story om den nerknarkade, alkoholiserade, homofoba och sedeslösa Dallas-elektrikern Ron Woodrof som fick HIV och AIDS 1985 och därefter kom att bli en rättskämpe som distribuerade medicin till AIDS-sjuka vid sidan av det okunniga och korrupta sjukhussystemet, via sin egenstartade ”Dallas Buyers Club”-förening.

 

Allt som fungerar i Dallas Buyers Club fungerar tack vare skådespelarna. Det är en film att se för sina skådespelare, om man tycker om att bli överraskad av en film. Den historiska kontexten, den politiska välviljan, till och med den avskalade regin; allt cirkulerar i slutändan kring skådespelarna. Matthew McConaughey och Jared Leto kommer få varsin guldgubbe i vår.

McConaughey, i sitt fortsatta winning-streak, spelar huvudpersonen med självklarhet. Ron Woodroof. En sluskig partylirare som slösar pengar på rodeon i Dallas och har vedertagen homofobi, och som i mitten av 80-talet får reda på att han har HIV. Han är säker på att proverna måste ha blandats ihop. Han får höra att han har trettio dagar kvar.

Men Woodrof lever längre än så. Han hittar ett sätt att lura systemet, och distribuera medicin som är bättre än sjukhusets (ungefär) och han gör det i communityt av HIV och AIDS-drabbade, vilka i allmänhet betraktas som ett spetälskt släkte under den här tiden.

Det är fortfarande skådespeleriet som gör det. I grund och botten ser vi på en klassisk amerikansk askungesaga, bara i skitigare kläder och mer osminkade närbilder. Woodroof blir via McConaughey en karismatisk karaktär som man vill följa, vill se lyckas, vill se överkomma de problem han kan överkomma. Och det är McConaughey som går från sluskig homofob till sensibel rättskämpe utan att vi ifrågasätter det.

Intrigen är konventionell, nästan mekanisk, även om kanadensaren Jean-Marc Vallée filmar det med mycket handhållen kamera och aldrig låter något bli romantiserat eller övertydligt. Klippningen tror jag också bidrar till den här idén; vi ödslar inte tid med onödiga scener utan hoppar från det ena till det andra vilket, i sin tur, gör den förutsägbara intrigen ännu mer påtaglig.

Jag är kluven till Dallas Buyers Club, en å ena sidan välmenande film med mycket begåvning iblandad, en å andra sidan automatiskt berättad film där den vita, straighta, till och med rasistiska, mannen räddar hbt-människor från att dö i AIDS.

Men jag väljer att tycka om den. Den är kanske onödigt tråkig, men den är inte dålig. Jared Leto är mycket minnesvärd som dramats nyckel-bifigur, en transa som Woodrof lär känna och starta sitt medicinshop-sällskap med, och är liksom McConaughey helt följsam med sin roll. Det finns inte en enda sekund av över- eller underspel, det är bara komplett närvaro och liksom symmetriskt skådespeleri. Och när Rayon, som han heter, bryter ihop är det nästan outhärdligt.

I andra änden finns Jennifer Garner i en roll som läkare som långsamt inser att Woodrof är något på spåren och att hennes egna kollegor inte är intresserade av att hjälpa AIDS-patienter så mycket som de är intresserade av att sälja läkemedel. Dessa partier känns lite fyrkantiga men som mycket annat i filmen hjälper Garner oss hela vägen till att tro på det vi ser.

Vad är bra skådespelare? Bra karaktärer. Vad är bra karaktärer? Intressanta människor. Garners läkare är en konventionell och på många sätt konservativ person som dock inte är oärlig – hon inser när Woodrof har rätt och hon, och hennes värld, fel. Rayon är en rymmare, från sin familj och från sin medelklass, förlorad och olycklig men stolt och ärofylld. McConaugheys Woodrof, i sin tur, blir en så fängslande figur eftersom han inte går från strikt ond till strikt god utan redan från början har bra personlighetsdrag (han räddar en illegal flykting tidigt i filmen, till exempel). Hans homofobi och allmänna dräggighet är egentligen bara jargong, odlad av okunnighet och tradition. McConaughey gör att vi ser en människa som egentligen bara städar upp i sig själv lite grann, får ett hälsosamt och sunt fokus. När det praktiskt taget är för sent. Men, som taglinen lyder, man måste ”våga leva”.

För att vara en film av det här slaget är Dallas Buyers Club bra. Det känns som en sentimental Hollywood-film som man försökt banta ner till en indiefilm utan att helt lyckas, men hjärtat är på rätta stället. Den innehåller bra karaktärer, bra människor, som påminner oss om en svart tid där de föll offer och samhället tittade bort. Och skådespelarna är nästan magiska. De gestaltar dessa livsöden som om det inte ens vore någon utmaning. Det är sådant som ger en sådan här film sin själ. En princip som säger till oss att det här är en viktig berättelse. Sättet vi berättar den på har vi använt för att berätta andra berättelser, men den här är extra viktig.

 

FREDRIK FYHR

 

*

DALLAS BUYERS CLUB

Originaltitel, land: Dallas Buyers Club, USA.
Urpremiär: 7 september 2013 (Toronto International Film Festival)
Svensk premiär: 7 mars 2014
Speltid: 117 min (1.57)
Åldersgräns och lämplighet: n/a, lämplig för ungdomar och uppåt.
Teknisk process och bildformat: ARRIRAW 2K, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Matthew McConaughey, Jennifer Garner, Jared Leto, Denis O’Hare, Steve Zahn, Michael O’Neill, Dallas Roberts, Griffin Dunne, Kevin Rankin, Donna Duplantier, Deneen Tyler, J.D. Evermore.
Regi: Jean-Marc Vallée.
Manus: Craig Borten, Melisa Wallack.
Producent: Robbie Brenner, Rachel Winter.
Foto: Yves Bélanger.
Klippning: Martin Pensa, Jean-Marc Vallée.
Scenografi: John Paino (Production Design), Javiera Varas (Art Direction), Robert Covelman (Set Decoration).
Kostym: Kurt and Bart.
Produktionsbolag: Voltage Pictures, Truth Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment