#GIFF: Inside Llewyn Davis

Regi: Ethan Coen, Joel Coen

Greenwich Village 1961. Llewyn Davis är en halvbra folksångare som lever hemlös, sover på soffor och hankar sig fram på småslantar. Han råkar ha bort en kompis katt, vilket leder honom ut på en meningslös odyssé på jakt efter ett genombrott som aldrig kommer.

 

Ibland får man börja med slutet. Sista kvarten eller så av bröderna Coens Inside Llewyn Davis består av en twist – eller vad man ska kalla det – som kommer som en överraskning för alla men som ändå funkar. Jag ska naturligtvis inte spoila, men det fick mig att tänka på Bill Murray och jag tror, men jag är inte säker, att det föreslår att ens livsöde kan stå och falla på hur väl man tar hand om en katt.

Skämtet faller naturligtvis på Llewyn Davis själv (han har ju huvudrollen i en Coen-film). Han är en ganska begåvad kille som hankar sig fram i det tidiga 1960-talets Greenwich Village-scen av folksångare och beatnikpoeter. Det är januari. Svinkallt. Han har ingenstans att bo. Han är bitter. Han är förföljd av olycka. Han sover på folks soffor, får de slantar han får i hatten när han spelar på The Gaslight (mytologiskt berömt café, anm.) Han är briljant spelad av Oscar Isaac, som har sådana där stora filmstjärneögon och en blick som kan få en att gråta om de är blöta och frysa till is om de stirrar på en. Dessutom sjunger han bra.

I en annan film hade han varit en hjälte. Nu är han vad han är. Llewyn må vara någorlunda begåvad, men inte tillräckligt för att bli känd. Inte heller är han tillräckligt smart för att veta vilka kontakter som är lönsamma i branschen och vilka som inte är det och han har det dåliga omdömet att föraktfullt dissa allt och alla som sedan, visar det sig, blir hur populära som helst. Den enda artist som han inte föraktar är den där unga killen från Coenbrödernas eget Minnesota som går på efter honom på Gaslight-scenen (ledtråd: Han sjunger med en nasal röst, har ett finurligt skratt och kör Woody Guthrie-låtar). Men även då är Llewyn inte överdrivet intresserad utan fortfarande intresserad av sig själv mest. Mig, mig, mig. Jag, jag, jag.

Han är inte ödmjukheten själv, Llewyn. Han är narcissistisk och ofantligt dryg och oförskämd mot människor som inte vill honom illa – Carey Mulligan har en ganska typisk kvinnoroll som negligerad [ex-]flickvän – men han är inte ond eller god. Han lever under usla förhållanden och av någon anledning fortsätter han leva så. Det är väl klart att man blir bitter av det.

Här är min fråga, dock. Varför fortsätter Llewyn spela? Vad är hans grej? Vi får veta att han en gång i tiden var ena halvan av en dubbelakt, med en bror som senare dog, men varför har han inte själv lagt av än? Vad motiverade honom att en gång plocka upp en gitarr och vad motiverar honom att fortsätta? Är det samma sak? Filmen är löst baserad på irländska folksångaren Dave Van Ronks självbiografi men Llewyn Davis är, till skillnad från Van Ronk, inte direkt en karaktär. Han är bara, som mången Coen-huvudpersoner, en pjäs på en spelplan; en voodoo-docka som bröderna leker med.

Som i alla deras filmer visar de upp ett fundamentalt förakt och ointresse för sin huvudperson och de sätter upp honom bara för att mobba honom och ge honom olycka; det är detta perspektiv som roar dem. Människor är roliga och dumma. Ha-ha, titta vad dumma de är. Kom så mobbar vi någon av dem! Vi låter honom tappa bort en katt också, hi-hi, så får han springa efter den, ho-ho, sen har vi bort den igen, hä-hä, alla kommer bli så till sig!

(Hur många katter finns det i den här filmen? Jag är inte säker. Jag tror att några dör.)

Det är, ska jag villigt erkänna, på grund av denna barnsligt lobotomerade hjärtlöshet jag aldrig varit speciellt berörd eller imponerad av något bröderna Coen gjort – även om det främst är en smaksak. Efter att jag sett denna blev jag chockad över att många tycker den här filmen är rolig. Jag har inget att säga. Justin Timberlake spelar kristen countrysångare som är lite fjantig och John Goodman är på John Goodman-humör som odräglig beatnik-hippie i ett sidospår men jag hittar ingen humor någonstans. Det är en iskall film, med grym och skoningslös sorglighet i botten; en sorglighet som stoltserar med sin meningslöshet.

Men, liksom med alla brödernas filmer, är filmen vansinnigt snygg. Bröderna fick inte tag på sin vanliga kollega, den årligen Oscarsnominerade mästaren Roger Deakins, så de har fått ”nöja sig” med mästarlärlingen Bruno Delbonnel (som fotat Amelie från Montmartre, En långvarig förlovning, Faust och den visuellt läckra Harry Potter och Halvblodsprinsen mfl.) som fortfarande är en av de bästa fotografer man kan använda sig av i en film idag. Tillsammans får de scenografin att drypa av det mytologiska 60-talslandskapet så att det nästan läcker ut ur skärmen och tar med oss in. (Och, ja, Delbonnel är Oscarsnominerad för denna film i år).

Den där New York-kylan som ofta försvinner i filmatiseringar av den här eran finns här som en biroll. Här finns inget solsken, inget glatt fylleri, inget vin och rosor; här får vi se asfalten, gatsoten, hur det faktiskt måste ha känts att vara en ung, hemlös kille som sover på soffor och försöker få pengar till mat i New York 1961. Den psykiska stressen. Att vandra i minusgrader, i slask och snöstorm bara för att hitta ”värmen” i en gammal Volkswagen-bubbla på en 800 mil lång nattväg till Chicago eller till någon annan stad eller, faktiskt, ingenstans.

För ingenstans, det är vart Llewyn är på väg. Han är redan där. Det går runt och runt för honom. En cykel av misslyckanden för en aldrig mer än medioker ”konstnär”. Allt är meningslöst.

I grund och botten är inte detta min typ av film men jag uppskattar dess tekniska kvalitéer. Isaac är riktigt bra och jag erkänner att det vemodiga lunket och den subtila stämningen i filmen gör den väldigt ”sebar” och underhållande. Jag gillar i synnerhet också de mystiska elementen – Jag har inte nämnt den där katten (eller är det katterna?) tillräckligt tydligt i den här recensionen. Hon har verkligen en central roll i filmen. Dimensionerna som den där katten kommer in i blir närapå ockulta till slut och den ger oss verkligen något att prata om efteråt.

Sen är musiken fin också. Folksånger, klassiker, Hang Me Oh Hang Me och If I Had Wings. De flesta sånger sjungs av Isaac direkt in i kameran och när hans stämma fyller tystnaden ger han oss en vag känsla av vem Llewyn är som människa. Det ger Inside Llewyn Davis lite, väldigt välbehövlig, själ och hjärta.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

INSIDE LLEWYN DAVIS

Originaltitel, land: Inside Llewyn Davis, USA.
Urpremiär: 19 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 21 februari 2014.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: n/a, ofarlig men för svår för barn
Teknisk process och bildformat: 35 mm 2K, 1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, Ethan Phillips, Robin Bartlett, Max Casella, Jerry Grayson, Jeanine Serralles, Adam Driver, Stark Sands, John Goodman, Garrett Hedlund, Alex Karpovsky, Helen Hong, Bradley Mott.
Regi: Ethan Coen, Joel Coen.
Manus: Ethan Coen, Joel Coen.
Producent: Ethan Coen, Joel Coen, Scott Rudin
Foto: Bruno Delbonnel
Klippning: Ethan Coen, Joel Coen
Scenografi: Jess Gonchor.
Kostym: Mary Zophres
Produktionsbolag: StudioCanal, Anton Capital Entertainment, Mike Zoss Productions, Scott Rudin Productions.
Svensk distributör: Noble Entertainment

 

Andra recensioner

”Coen Bros. Torture Another Schlemiel While Imagining They Are Dylan’s True Heirs” – J. Hoberman för judiska Tablet anklagar filmen för att vara antisemitisk. Läsvärde!