The Wolf of Wall Street

Regi: Martin Scorsese

Byggd på den verkliga berättelsen om hur börshajen Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) byggde upp ett finansimperium på Wall Street och surfade på framgången tills han kraschade i ett hav av illegala affärer, korruption, knark, prostitution och en stor FBI-utredning.

 

Martin Scorsese har aldrig gjort en tråkig film och The Wolf of Wall Street är verkligen inget undantag. Jag har inte sett Leonardo DiCaprio i en så här underhållande tretimmarsfilm sedan han var med i den där filmen om den där båten.

The Wolf of Wall Street är en helt annan fisk, förstås. Det är en besinningslös svart komedi som klämmer in kast med liten dvärg och kokainsnortning ur prostituerades rumpor på sina första fem minuter. De följande tre timmarnas totalt ocensurerade skildring av ett tämligen obscent leverne, hade varit odrägliga och meningslösa hade det inte varit för att huvudpersonen Jordan Belfort verkligen var en varg på Wolf Street och att det var beteende som hans som förorsakade finanskrisen. Och av alla filmer på senaste år om finanskrisen – från Oliver Stones andra Wall Street-film till den underskattade Margin Call (2009) – eller Sodom och Gomorra-beteende i dess anda – Baksmällan-filmerna –  och American Dream-satirer – Spring Breakers, Pain & Gain – är det naturligtvis Scorsese, som byggt hela sin karriär på att göra filmer om män som gör saker som är moraliskt fel, som gör den ultimata filmen om vår tids totalitära kapitalism.

Ramverket har Scorsese byggt upp förut. Enklast kan man förklara The Wolf of Wall Street som en uppföljare på Maffiabröder (1990) och Casino (1995) – alla tre handlar om medelklassmän som lockas in i en korrupt, hägrande värld av pengar och dekadens, utanför ”den verkliga världen” som de ser ner på och alla går igenom samma uppgång-och-fall-resa då fasaden långsamt rämnar och lagens långa arm tar sig närmare. Det går till och med att se filmerna som en slags ”dollar”-trilogi; Maffiabröder handlade om organiserad brottslighet (pengar vid sidan av samhället), Casino handlade om korruption i Las Vegas (drömmen om pengar) och The Wolf of Wall Street, nu, handlar bara om pengar i sig självt. Pengar som samhällets blodomlopp. Och, i det här fallet, en illa skött samhällskropp som nu måste kollapsa.

Och precis som de filmerna har också Wolf mötts med, kanske oundviklig, kritik om att Scorsese glorifierar dessa karaktärer. Det hela började egentligen redan 1976 när folk blev upprörda över att huvudpersonen i Taxi Driver inte blev ”straffad” för sina handlingar i filmen. Exakt varför Scorsese gör på detta sätt finns det böcker att läsa om, men en sak som är säker är att han (fortfarande en hårt präglad katolik) är besatt av synden och konflikten mellan att följa sin instinkt och sina högre ideal; i en intervju med Roger Ebert från 1993 sa han på fullt allvar att han ”vet” att han kommer att hamna i helvetet efter sin död. Han slutar aldrig göra filmer fixerade på det som är fel.

Men hursomhelst. The Wolf of Wall Street är inte ett psykologiskt drama utan strikt taget en komedi – och det är kanske därför den upprör – som bygger många av sina skratt på den absurda premissen att karaktärerna, trots att de lever livet högst upp på samhällets pyramid, inte genomgår en enda personlig seger, utveckling eller lärdom utan istället festar som apor, knullar likt kaniner, förlustar sig på alla möjliga typer av bisarra sätt och håller sig vakna genom knark, vilket de alla är beroende av så till den grad att de måste ha det även om de befinner sig i akut livsfara.

Den roligaste scenen i filmen är ett bra exempel. Jag ska inte avslöja vad det är, men det innefattar ett piller med utgånget bäst före-datum, en vit Ferrari och något Belfort kallar för ”CP-stadiet”. Det är en märklig känsla av frihet att sitta i en biosalong och skratta ihop med över två hundra människor – varje rad var full – åt humor som elegant lånar från Chaplin samtidigt som den är lika smaklös som Dum och dummare. Det är en av de mest minnesvärda scenerna i någon Scorsese-film.

Samtidigt är det en intelligent film, som förutsätter att publiken är smartare än karaktärerna i filmen. Lika viktiga för filmen som sina skildringar av svineri är dess långa dialogscener, många byggda på improvisation, som inte bara ger oss mer insikter i karaktärernas personligheter utan även en lyxig skådespelarsession som bör (men kanske inte kommer att) giva frukt kring Oscarstid. Vi förstår även på andra sätt att karaktärernas tragiska aspekter finns där, men eftersom vi är fast med Belford som berättare skyls de över med kokain och champagne (”He killed himself three years later. Too bad.”). Belford själv har också tragik i sig – vilket blir tydligt mot slutet, när hans liv mer och mer börjar spåra ut – även om vi aldrig vet om vi ska tycka synd om honom eller inte.

I slutändan blir The Wolf of Wall Street en fråga om vad man betraktar som en bra filmupplevelse. Jag tycker filmen är en njutning. Inte minst på grund av Scorseses alltid lika pålitliga hantverk (klippning Thelma Schoonmaker, foto Rodrigo Prieto) och skådespelarna – DiCaprio är som alltid dynamisk och mångfasetterad och filmen ger även plats för Jonah Hill i en ovanligt stark och originell biroll som Belfords VD, en högst märklig filur med blekta tänder och ett äktenskap med sin kusin; Matthew McConaughey har en briljant scen, Rob Reiner bidrar med en underhållande biroll som Belforts pappa, Kyle Chandler är den självklara FBI-agenten som annonseras tidigt men som inte kommer in i spelet förrän halvvägs (man gillar honom dock omedelbart), Joanna Lumley (”Helt hysteriskt”-Patsy) är högst otippat vald i roll som sävlig, brittisk svärmor och Jean Dujardin (The Artist) gör en glädjande liten roll som schweizisk bankir. Kvinnorna i filmen reduceras, som vanligt i Scorseses filmer, till illa behandlade fruar; i det här fallet är de uppdelade i de för regissören lika klassiska hora- och madonna-facken – dels första frun Teresa (bara namnet!) spelad av Cristin Milioti, dels andra frun Naomi (Margot Robbie), den modellformade troféfrun som sedermera tar sin hämnd när hon inser vilken usel man hon har. De är båda de mest sympatiska figurerna i filmen, och det är just därför den inte handlar om dem.

Jag antar att The Wolf of Wall Street inte kommer tilltala alla, och jag antar att alla inte kommer orka leta efter meningar under ytan. Vad är budskapet med filmen? Har den någon mening? Den antyder aldrig att Jordan Belforts livsstil är en att leva upp till, bara att han verkligen tycker det och att han är bra på att övertyga andra om det. Finanskrisen, med den inledande bomben 2008, nämns aldrig men den ligger som en skugga över hela filmen. Vi vet att den kommer, för vi betraktar förspelet till den i denna film. Och vi vet, därmed, att även Leonardo DiCaprios karaktär i The Wolf of Wall Street, måste bita i det sura äpplet, liksom Ray Liotta och Robert De Niro före honom (i Maffiabröder och Casino), och inse att de inte alls äger världen, att alla bubblor måste spricka, och att de är dömda att sitta här med oss andra dödliga i den verkliga världen och nostalgiskt se tillbaka på ett underbart, olagligt och bortslösat liv.

FREDRIK FYHR

 

*

The Wolf of Wall Street är en så kallad ”klämfilm”, dvs en jag ser som en film från 2013 och inte 2014. Jag reviderar därför min topplista över årets filmer och lägger denna på sjunde plats.

*

 

THE WOLF OF WALL STREET

Originaltitel, land: The Wolf of Wall Street, USA.
Urpremiär: 25 december 2013.
Svensk premiär: 10 januari 2014.
Speltid: 180 min.
Åldersgräns och lämplighet: 15, barnförbjuden.
Teknisk process och bildformat: 35 mm ARRIRAW 4K, 2.35:1 (vissa scener 1.85:1).
Huvudsakliga skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Kyle Chandler, Rob Reiner, Jon Bernthal, Jon Favreau, Jean Dujardin, Joanna Lumley, Cristin Milioti, Christine Ebersole, Shea Whigham, Katarina Cas, P.J. Byrne.
Regi: Martin Scorsese.
Manus: Terence Winter, på förlaga av Jordan Belforts memoarer med samma namn.
Producent: Riza Aziz, Leonardo DiCaprio, Joey McFarland, Martin Scorsese, Emma Tillinger Koskoff.
Foto: Rodrigo Prieto.
Klippning: Thelma Schoonmaker.
Scenografi: Rob Shaw (Production Design), Chris Shiver (Art Direction), Ellen Christiansen (Set Decoration).
Kostym: Sandy Powell.
Produktionsbolag: Red Granite Pictures, Sikelia Productions, Appian Way, EMJAG Productions, TWOWS.
Svensk distributör: UIP.