jOBS

Regi: Joshua Michael Stern

Biopic om Steve Jobs.

 

Okej, den här gången är det enkelt att hitta problemet. jOBS handlar om Steve Jobs men allt man ser är Aston Kutcher. Behöver man säga mer? Bland de mediokra-till-usla recensioner som filmen har fått har många uppmärksammat Kutchers porträtt av Jobs som någorlunda hedervärt, trots filmens mediokritet i övrigt. Jag kan bara förklara det som att man vill vara snäll, eller hemskt gärna vill att han ska vara bra.

För bra är han inte, trots att han imiterat någon slags rolig gång som (antar jag) matchar Jobs. I övrigt gör Kutcher rollen med två röst- och minlägen. Antingen spänner han ögonen i sin motspelar och pratar fort och jätteallvarligt med exakt samma röst vad han än säger. Eller så är han sårad och extra upprörd varpå han ofrivilligt gör en imitation av Michael Caine’s broken voice.

Det är ett ihåligt, tomt, totalt ytligt porträtt och det matchas bara av filmen i övrigt som är tristast tänkbara biopic av TV-filmsstuk där varje replik är retorisk, varje scen är fejk och alltihop sammanbinds av oändliga montage som, ironiskt nog, påminner om Apple-reklamer mer än något annat. jOBS är troligen som film för Apple vad Battlefield Earth eventuellt är för scientologerna.

Steve Jobs i verkligheten säkert intressanta liv reduceras här till en töntig reklamfilm som börjar i ett 70-tal där Jobs lämnar college och går barfota på campusområdet – try as he might, men det hela påminner oss alltför väl om Kutchers karaktär Kelso från That 70s Show. Det blir inte bättre där – montage, klipp till 70-talet när Steve upptäcker hur man bygger en hemdator, montage, klipp till 80-talet när han gör succé i sitt företag, montage, klipp till då han får sparken, montage, hoppa över hela partiet om hur han blev vän med sin tidigare gravida flickvän och började ta hand om hennes barn… vänta, va? Varför hoppar vi över hela den biten för?

Jo därför att det skulle kräva verkligt manusarbete. Verkliga karaktärer. Verklig ansträngning. Inte nog med att ingen velat sätta någon smutsfläck på Steve Jobs, man har inte ansträngt sig för att göra mycket till film överhuvudtaget. De mekaniska scenerna som filmen består av är endast av två typer. Antingen är det en ”motgång-scen” där Steve möter motgång – någon gillar honom inte, vanligtvis, men han är ett geni eller nåt så det är okej ändå – eller så är det (vanligtvis därefter) en ”eureka-scen” där vi får se Steve, detta också till hälften insvept i ett montage, få en idé – tam taram tam taaa!

Man märker att man velat sätta fast olika epitet på karaktären Steve. Han är ett geni. Han är en intensiv personlighet som tänker fort. Han är retorisk. Han är också ett deuchebag. Han har kort stubin. Men inget av det där samlar ihop sig till något som överhuvudtaget liknar en karaktär. Det är bara Aston Kutcher som går igenom en två timmar lång reklamfilm och mekaniskt säger det som står i manus utan att en enda trovärdig sekund uppstår.

Manuset är slarvigt nere på vad jag brukar kalla för Poltergeist III-nivå, det vill säga att manusförfattaren glömt autokorrigera sitt manus och istället lämnat kvar alldeles för många repliker där folk säger karaktärens namn. Steve. Steve? Steve! Steve. No, Steve. Steve! STEEEVE! Jag antar att manuset skrevs på en dator. Så svårt är det inte att kolla upp och rensa ut bland antalet Steves. Vi vet att Kutcher ska vara Jobs men han blir inte mer realistisk i rollen bara för att folk går runt och ropar hans namn.

Jag har recensionen till ära (såhär fem år efter trenden) gjort min alldeles egna 5 Second movie som förhoppningsvis är roligare att se igenom än filmen i sig.

 

FREDRIK FYHR