2 Guns

Regi: Baltasar Kormákur

En DEA-agent (Denzel Washington) och en marinkårssoldat (Mark Wahlberg) arbetar båda undercover i tron att den andre är knarkskurk – När de rånar en bank, båda i tron att bara en av dem är skurk, kopplas de bort från sina överhuvuden och tvingas samarbeta eftersom de just stulit 45 miljoner smutsiga CIA-pengar som korrupta CIA-agenten Earl (Bill Paxton) nu vill ha tillbaka. Lägg på en fet mexikansk kartell (ledd av Edward James Olmos) som också vill ha pengarna eller deras huvuden, och det är bäddat för en tex mex-skräll.

 

För att säga det som Marky Mark: 2 Guns är 1 beefed-up B-flick av standard-formula som har 2 much plot och 2 little cheese & sleaze. Yo. Förutom Mark Wahlberg använder den sig av den ofelbara talangen Denzel Washington och sätter som skurkar upp Edward James Olmos och Bill Paxton med hejdlöst överdriven Texas-accent, och låter dem jaga pengar i två timmar av  biljakter, explosioner och (mest) snack om hur risigt alla ligger till. Vilka som ligger risigt till när spelar ingen roll, beror liksom lite på vem som har överhanden.

Som en sådan film förblir 2 Guns fundamentalt sebar, men aldrig engagerande och inte så sällan småtråkigt lunkande. Det är en snyggt gjord film av isländska Baltasar Kormákur. Som gjorde Djupet, frågar nu den rättrådige cineasten förbluffat? Just densamme. Kormákur regisserade även Marky Mark i jämförbara gangstersmockan Contraband (2012) och det gör honom till ett mynt med två sidor bara jämförbar med David Gordon Green som gör både filmer som The Sitter och filmer som Prince Avalance.

Anyhoo, tillbaka till 2 Guns. Storyn är en förväxlingsintrig av standardmodell, redan från början onödigt tillkrånglad (se ingressen). Att det går fort i svängarna hör dock till genren. Det som gör filmen till en besvikelse är att manuset (byggt på en serieroman) inte gör den roligare att följa.

Det är inte så att den är dum. En film som heter 2 Guns ger en onekligen tankar på en buddycopgrabbfilm av Michael Bay-snitt, men filmen är lite klyftigare än så och spelar på en högspänd humor; Kormákur låter oss aldrig glömma att filmen bara går ut på att en massa snubbar vill ha en massa pengar, och han har en tendens att vinka åt publiken om att det hela är helt meningslöst.

Men det här är i slutändan en sån där jämntjock film som är för mycket och för lite på samma gång. Den målar upp stereotypa klysch-karaktärer som den sen vill att man ska ta seriöst – Washingtons DEA-agent har en film-noir-osande och helt sexuell relation med en kollega (Paula Patton) som vi någonstans halvvägs in ska börja ta på allvar av någon anledning och Wahlbergs seal-agent börjar från ingenstans prata patriotiska klyschor halvvägs in i filmen fastän han var den typiska Marky Mark-duden i början. Är detta tänkt att vara en slags twist? Från klyschigt trams till något mer seriöst? Men det är samtidigt en klyschig gangsterfilm av standardmått? Det håller tyvärr inte, även om det (kanske, eventuellt, någonstans) burit på en mer intressant avsikt.

Filmen har humor – personkemin hos Denzel och Marky till exempel, och Paxtons fantastiska skurk – som den inte utnyttjar och den har samtidigt dramatiska element som inte lyfter. Alltsammans dessutom i en intrig som är som hämtad ur en Rodriguez/Tarantino-spinoff gjord direkt på video anno 1998. Och, för att citera Tarantino, bara för att man är en karaktär betyder det inte att man har karaktär, något som kan sägas om alla de i slutändan rätt färglösa och okommunikativa karaktärerna i filmen.

Epilogen, när duon går i solnedgången och skämtar fastän de lämnar en personlig tragedi bakom sig, visar att filmen inte vet hur den vill ha det och den ojämna, skeva, klonkigt ofungerande stämningen i filmen – som hade börjat stabilt, lite som en Rodriguez-version av En ding, ding, ding, ding värld (1963) – fick mig att minnas hur man kände sig i slutet av Snuten i Hollywood III (en av 90-talets sämsta Hollywood-filmer) och det är aldrig bra.

2 Guns är förstås inte så dålig – få filmer är det – och om man inte har något bättre för sig och tenderar att mentalt koppla ihop vissa filmer till sådan näring som pizza och öl, så kan man inte bli rimligt besviken på den. Den ser snygg ut, har bra skådespelare, en intrig som man sett tusen gånger förr samt skjutvapen, biljakter och ett och annat avsågat huvud i en sportbag. Men den har inte mycket däremellan.

 

FREDRIK FYHR