#SIFF: A Texas Love Story (Ain’t Them Bodies Saints)

Regi: David Lowery

En man dömd för mord rymmer från fängelset för att ta sig tillbaka till småstaden där hans kärlek och dottern han aldrig träffat bor. Hon var hans medbrottsling, men saker har förändrats inuti henne sedan de sist sågs.

 

Ain’t Them Bodies Saints – med den, um, ”svenska” titeln A Texas Love Story – är en av årets mest hypade indie-filmer i USA men den som förväntar sig något slags episkt, storslaget mästerverk kommer bli besviken. Det är en amerikansk indie-film av den gamla skolan och den är därmed liten och smal i ordets rätta bemärkelse. Det är en film gjord i trots mot det spektakulära och övertydligt sentimentala. Dess sentiment spelas istället i mjuka tonarter, lugnet och fromheten är känslorna den frammanar och på så sätt går parallellerna oundvikligen till Terrence Malicks Badlands och Robert Altman, som gjorde flummiga, sydstatspräglade filmer ibland helt pank, utan att ett enda filmbolag bett honom göra det.

Detta är inget mästerverk, bland annat eftersom filmerna den inspirerats av ju redan är gjorda, men den är fin. Eftersom den utspelar sig i Texas känns storyn gammal som gatan: Vi behöver inte ens veta varför Bob (Casey Affleck) och Ruth (Rooney Mara) hamnat på flykt undan lagen, som i början av filmen. Det är bara så det blir där nere. Är du ung, kär och frustrerad, så är Bonnie och Clyde ledstjärnorna. Ain’t Them Bodies Saints fungerar som en slags uppföljare till alla de där filmerna, som alltid slutade med att de oundvikligen fångades eller dog. Här börjar vi med att de åker fast; Bob tar på sig skulden för allt och hamnar i fängelse. Under tiden föder Ruth deras barn, dottern Sylvie (spelad av tvillingarna Jacklynn och Kennadie Smith) och på ett (ursäkta uttrycket) magiskt sätt lyckas unge regissören David Lowery fånga hur inget annat spelar någon roll efter det för Ruth.

Men Bob flyr. Alla vet att han kommer söka upp henne, hon mest av allt. Han har skrivit brev varje dag. Hon vet att han vill att de ska fly tillsammans. Han har aldrig sett Sylvie le, så han kommer inte att förstå hur förändrat allt är nu.

Det är en gammal berättelse, men det är stämningen i filmen som gör skillnaden, och det subtila sätt på vilket vi kommer karaktärerna nära. Rooney Mara och Casey Affleck känns helt enkelt mer trovärdiga. De ger dem en värdighet och en grovhuggen skönhet. De blir sköra och idealiska, ett oansenligt men fullblodigt kärlekspar man inte vill att det ska gå dåligt för men vars öde filmen redan tycks sörja på förhand. Det hela är berättat med förvånansvärt mångfasetterad elegans, trots att allt ser så enkelt ut. Det finns många exempel på hur Lowery bör få en eloge för hur han undviker alla de typiska klyschorna, de taffliga såpa-dialogerna, den svulstiga musiken, och jag tror inte det finns ett enda montage i filmen. Det är en film som blir bra för allt den inte är, snarare än för vad den är.

Det bitterljuvt vackra landskapet fångas skickligt in av fotografen Bradford Young och hela tiden ligger ett vagt mullrande, olycksbådande muller över filmen samtidigt som den smyger sig fram, som på tå genom högt gräs, och lockar fram de mest delikata känslorna i sina karaktärer; det gäller även för fadersfiguren Skerritt (en mycket välkommen Keith Carradine) som sitter med bössan i famnen och knarrar i sin gungstol på verandan. Han tycker Bob är en okej grabb. Det är okej att han rymt, det är hans sak. Men om han ger sig av efter Ruth och drar in henne och ungen i det hela, då ska han få smaka på. Stillsamt och vemodigt, med tvättäkta isbergsteknik, flyter filmen fram som en flod som långsamt rör sig mot det oundvikliga fallet.

Karaktärerna är dömda på förhand. Det vet vi. Men av någon anledning känns dessa karaktärer mer angelägna än andra i en liknande typ av film. Det är kanske är det rastlösa och långsamma sättet de talar på, eller sättet vi betraktar dem, ofta i dunkelt ljus och ifrån låga vinklar. Något är det i alla fall. Kanske är det bara en vacker film, som väcker känslor i en av det slag man inte kan förstå. Känslor av det slag som vilar i bakhuvudet ett par dagar efter att man sett filmen. Det är något där. Vem vet vad. Man minns kanske ljudet av syrsor, myggor, den där knarriga gungstolen, hanen som spänns och skotten som går av. Där ute i vildmarken, där kärlek och död går hand i hand.

 

FREDRIK FYHR