The Lone Ranger

Regi: Gore Verbinski

För en pojke på en karneval berättar den herrelösa indianen Tonto om sitt äventyr i vilda västern tillsammans med John Reid, Rangern som lämnade lagen bakom sig för att bekämpa mördare som verkade i samarbete med storpampar medan järnvägarna byggdes.

 

Årets lärdom: Man ska aldrig prata om filmer man inte har sett. I somras kommenterade jag årets kommersiella blockbuster-floppar (här) med teorin att de för skylla sig själva för sin fantasilöshet, men jag ska erkänna; det var mestadels den tråkiga marknadsföringen det var fel på. White House Down var inte bra, men den var bättre än Olympus Has Fallen; Paul Mangolds The Wolverine var en riktig film och därför årets bästa superhjälterulle; Pacific Rim var, som jag skrev, ”nästan pinsamt underhållande” och flera av hittarna med låg budget – som The Purge, Now You See Me och This is The End – sög dessutom riktigt ordentligt, visade det sig.

Inridandes på video i november kommer så slutligen The Lone Ranger, tillsammans med The Bling Ring och DePalmas Passion årets mest underskattade film. Jag förstår verkligen varför den floppade. Herregud vad jag förstår det. Men också: Det är en mycket underhållande film om man är en stackars filmjunkie som har en förkärlek för western-filmer och repliker som ”Dance, monkey, dance!!!”.

Ju fler filmer man har sett i sitt liv – i synnerhet klassiska western-filmer – desto större behållning har man av The Lone Ranger. Överhuvudtaget måste man nog vara minst femtio år för att minnas hur The Lone Ranger och hans vapendragare Tonto red runt på de små svartvita TV-skärmarna i den arkaiska serien (och kanske inte ens svensk, för jag är osäker på om serien gick på svensk TV under folkhemstiden). Själv var jag osäker, jag blandade ihop Tonto med Kato från Batman-serien, men när han mot slutet av filmen funderar på att döpa sin häst till Silver förstod jag att det var den där cowboyen som Stephen King tjatade om i boken… eller okej, miniserien Det (1990). Som sagt, ju mer du sett desto bättre.

Förutom en förutsägbar marknadsföring är det nog tveklöst därför The Lone Ranger inte gått hem. Kids vill inte se western-filmer, i synnerhet inte med så mossiga karaktärer som springer runt och gör referenser till en massa filmer som de inte sett. Men även som film betraktad är The Lone Ranger mer välgjord, ambitiös och intressant än de flesta storproduktioner från till exempel Disney nuförtiden.

Tekniskt sett är det en serietidningsfilm, men den har mer gemensamt med Don Rosa än med Stan Lee. Charmen i den är helt och hållet gammeldags; många av skämten är corny och fastän filmen spelar mycket på spänning så går det aldrig riktigt att ta den på allvar. Nörden, vår tids nya målgrupp, är direkt hånad i och med en inramningsstory där en liten pojke pratar med den åldrade Tonto (Johnny Depp) som han råkat träffa på ett tivoli där han nu arbetar som mannekäng (fråga inte) och ifrågasätter allt han säger. Sådär gick det väl inte till. Men så var det ju inte, det vet ju alla. Men The Lone Ranger struntar i allt det där och kör sitt eget race, i vilket Tonto är en hemlös indian som nu är besatt av hämnd efter en gammal olycka som lämnat honom galen. Att han träffar den stoiske The Ranger, aka John Reid (Armie Hammer), den töntigaste hjälte du sett i en film på ett tag, är mest av en slump. I början av filmen är The Ranger en hjälte som tror att han jobbar på de godas sida. Men vi vet ju alla att sydstatspampar inte går att lita på – i synnerhet inte när de spelas av Tom Wilkingson – så det där får allt ordna sig i sinom tid. Förr eller senare kommer det vara Tonto och The Lone Ranger, utanför lagen, på jakt efter skurkar som inte kan haffas i en värld av korrumperade sheriffer.

Det går att anklaga The Lone Ranger för att vara en Pirates of the Caribbean i western-miljö – i synnerhet med en utspökad Depp och Pirates-regissören Gore Verbinski vid rodret – men jag gillade den här mer än de filmerna. Till skillnad från den första Pirates-filmen så är inte The Lone Ranger sådär gräll och fjantig – eller jo, den är fjantig, men den har riktiga skurkar (en lysande ondskefull William Fichtner med ärrad överläpp och en Barry Pepper på lagom överspelande humör som besk sydstatsofficer med triggerfingers), riktigt våld där människor dör på riktigt och en helt annan, liksom mer hårdkokt attityd. Se det som en mer barnvänlig mainstream-variant av en Sergio Leone-film, med mer actionscener, så är du inte fel ute.

Och till skillnad från alla Pirates-uppföljare så är inte The Lone Ranger bara en ursäkt för en massa actionscener. De som finns är skickligt gjorda, all action går att orientera sig i, och de har att göra med sin intrig. Filmen är förvisso gräsligt lång – allt som allt klockar den in på två och trettio inklusive eftertexter – men intrigen ger oss allt vi behöver i form av bra karaktärer, rätt ordentliga backstories och gott om utrymme för att hitta en stil där saker kan vara riktigt våldsamma utan att bli riktigt otäcka, och där spänningen samtidigt ger upphov till krass galghumor och ett par riktigt roliga skämt. Dessutom är finalen hejdlöst underhållande – Så mycket krossat glas har jag inte sett sedan första Die Hard! En sådan brosprängning har jag inte sett sedan Kwai! Och ett sådant användande av tåg kräver en jämförelse med Tillbaka till framtiden III, en annan mycket underskattad western-film.

Skådespelarensemblen är utomordentlig. Johnny Depp är inte alls ute efter att imitera Jack Sparrow – vilket man oundvikligen måste tro om man sett filmens trailers – utan är återigen på jakt efter en ny, spännande karaktär; tro’t om du vill! Tonto blir i hans gestalt en knepig och skum figur, visst, men det är inte utan att man frågar sig vem han är där egentligen, vad hans mål är; Depp fångar den mystik som rollen kräver. Armie Hammer – killen som spelade båda tvillingbröderna i The Social Network – ger en lika välfungerade motpart i den medvetet träiga hjälten, som lyckas vara rättrådig och naiv på samma gång om man väl ger honom en chans. De andra namnen har jag nämnt, sånär som på Helena Bonham Carter med ett högst minnesvärt träben, för där en finns där finns den andra.

Western-referenserna går i ett och innefattar alltifrån Leones Harmonica och John Fords Mannen som sköt Liberty Vallace till saker som Jarmuschs oförglömligt skruvade Dead Man (också med Depp) och till och med saker som Army of Darkness och Mel Brooks Det våras för sheriffen. Samt, naturligtvis, Det stora tågrånet. Och Indiana Jones. Och så vidare. Jag kan förstå att yngre generationer inte kopplar storheten med de tidlösa svepningarna över Monument Valley, eller varför man så länge måste filma en stor falk som långsamt glider genom luften i de oändliga klyftorna, men om du gör det så kan jag inte rekommendera The Lone Ranger varmare än så här. Den är alldeles för lång, och den består av ett jäkla massa ståhej, men som Hollywood-underhållning är den så mycket bättre än vad samtiden tycks förtjäna.

 

FREDRIK FYHR