Regi: Kjell-Åke Andersson
Filmatisering av Åsa Linderborgs självbiografiska roman om sin uppväxt med alkoholiserad pappa. Karaktärerna har fått nya namn och staden blivit namnlös och det hela är mest en opersonlig snyftare.
Det här med bok och film har aldrig varit enkelt, och Mig äger ingen – ”fritt” baserad på Åsa Linderborgs uppmärksammade bok med samma namn – är ett ganska typiskt exempel på hur det kan gå fel. Man har här velat koppla bort Linderborgs röst och ideologi från berättelsen, och i och med att man gjort det har man också seglat iväg mot de där fria tolkningarnas öppna hav och fått ihop en film som inte handlar om någonting.
Det som gjorde romanen till mer än ”bara” en uppväxtskildring var att den var skriven av en så stark och kontroversiell opinionsbildare. Förutom den emotionella styrkan fungerade den som ett slags argument för hela hennes personlighet; varför hon är som hon är, skriver det hon skriver och varifrån hennes ofta vårdslösa direkthet kommit ifrån. Och filmversionen behöver förstås inte vilja ta i henne med tång och istället ändra, som man gjort här, på karaktärernas namn och försatt handlingen till en stad utan namn. Kanske för att göra en mer allmängiltig berättelse. Teoretiskt behöver det inte vara ett problem.
Men då måste man tänka hela vägen ut. Poängen med romanen var att detta var just författarens uppväxt, det var hennes pappa och hennes erfarenheter. Om man tar bort henne ur berättelsen, måste man också fråga: Ja men vilka är då de här karaktärerna om de inte är hennes?
Och den frågan kan inte filmen svara på och det är därför den aldrig lyfter. Efter att ha utrotat Lindeborg ur berättelsen har manusförfattaren Pia Gradvall glömt att ge karaktärerna någon personlighet. Jag letade med ljus och lykta efter något utmärkande hos denna Hasse (Mikael Persbrandt) som inte bara hade att göra med att han var alkoholist. Jag hittade inget. Jag försökte se Lisa – som i åldrandet spelas av tre olika skådespelare – som någon som var ute efter något i livet, kanske hade drömmar eller idéer eller överhuvudtaget lärde sig något från sin familj, skola, samhälle. Men hon är bara en tom huvudkaraktär, en… tja, en ”tjej”. Hennes mamma Katja (Tanja Lorentzon) har inte mycket annat i filmen att göra än att inte vara där, ibland se lite bekymrad ut när hon inser att hon lämnat sin dotter bakom sig, och någon gång diskutera politik á la Moodyssons Tillsammans.
Visst, okej, Hasse är ”kommunist” och tillhör ”arbetarklassen” men detta betyder ingenting i filmen, annat än att han har alkoholproblem och berättar om Kuba som en godnattsaga för Lisa (bokstavligt talat) där det aldrig är vinter och där solen alltid skiner; ungefär som om ideologin som ligger till grund för Sveriges arbetarklass går att jämföra med en Selma Lagerlöf-saga.
Filmen är i grunden inget annat än en snyftare. Persbrandt är en alkoholist vars liv går ner sig fullständigt, i maklig och plågsam takt, efter att hans ”fruntimmer” lämnar honom. I kläm hamnar Lisa och hon måste ta hand om honom tills dess att hon inte pallar det längre – och i slutändan älskar de varandra förstås ändå, som far och dotter sådär. Det finns inget särskilt intressant med vare sig Hasse eller Lisa, men nu är det så att deras berättelse är ledsam och så är det. Inom parentes finns ett stort stycke svensk samhällshistoria som filmen inte vågar göra något av.
Det har ju kommit en hel del svenska filmer på sistone som på ett eller annat sätt behandlar den senare hälft av 1900-tal vi lämnat bakom oss, och precis som i de flesta av dem så består scenografin i Mig äger ingen av genomgående övertygande retro-design, regin av Kjell-Åke Andersson (Någon annanstans i Sverige) är habil och professionell och skådespelarna går an – även om jag inte förstår varför detta marknadsförs som Persbrandts ”livs roll” när den inte skiljer sig nämnvärt från någon annan han gjort förut. Tja, å andra sidan sa jag ju att karaktären bara definieras utifrån sin alkoholism så på det sättet kanske det är 100% Persbrandt för pengarna. De tre skådespelarna som gestaltar Lisa – Ping Mon Wallén, Clara Christiansson och kusligt Helena Bergström-liknande Ida Engvoll – gör också vad de ska eller kan. Fotot av Jonas Alarik är också skickligt.
Men mer än ett rätt fyrkantigt exempel på hur man kan berätta en historia – oavsett om den är bra eller inte – blir inte Mig äger ingen. Den ser ganska bra ut och den rör sig från punkt A till B. Den förklarar med all önskvärd tydlighet hur jobbigt det kan vara att leva med missbrukare, och att arbetarklassen går bra ihop med naiva (?) vänsterutopier och livsfördärvande alkoholism. I övrigt är det en tom och platt film. Jag tror inte det varit meningen, men nu är det så det blivit.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”Mig äger ingen”