Regi: Hoon-jun Park
En av de stora gangsterpamparna i Sydkorea dör under mystiska omständigheter och två kandidater i den undre världen påbörjar ett krig om att efterträda honom. Samtidigt är en tredje person undercover-polis sedan tio år tillbaka och börjar bli mer och mer psykologiskt instabil när hans flickvän blir gravid och hans chef buttert ber honom fortsätta uppdraget fastän han blivit lovad att få slippa i och med gubbens död.
I grund och botten är det inte mycket som är originellt med New World, skriven och regisserad av Hoon-jun Park (manusförfattaren till I Saw the Devil) och det känns som att den är medveten om det. Därför satsar den på att hålla oss upptagna istället. Detta gör den bra. Det är en ganska klichéartad gangsterfilm, men det är en intelligent och underhållande sådan.
Storyn, som innefattar polismullvadar inuti den organiserade brottsligheten, ger en både en och annan tanke på Wai-keu Lau och Alan Maks Infernal Affairs (2002) eller för den delen Scorseses remake The Departed (2006) – men New World står oavbrutet på egna ben, eftersom den tar sig själv på allvar och aldrig blinkar till publiken (annat än i ett par subtila Gudfadern-referenser). Det är en sådan där intrig som kräver ens fulla uppmärksamhet, som aldrig sitter still och som belönar en lojal åskådare med svettig spänning och rika psykologiska dimensioner.
Man blir lätt bortskämd vad gäller den verkliga hungern att göra filmberättelser på nya och spännande sätt i Sydkorea. New World är mer modest i det avseendet men en av tjusningarna med den är ändå hur den blandar ihop två intriger. Dels är det en story om hur polisen Lee Ja-sung (Park Sung-woong) i tio års tid varit undercover i det stora brottsyndikatet Goldmoon, och hur dessa tio år börjat fräta på hans psyke; hans livströtte chef Kang (Min-sik Choi) cuttar honom ingen slack och förväntar sig att han ska göra sitt jobb. På frågan om hans uppdrag inte är klart snart, för han har blivit lovad att få tjänstledigt när gangstervärldens nu stundande generationsskifte blivit av, säger Kang att han får gilla läget.
Frågan är hur länge Lee, med en gravid flickvän, ska orka hålla kvar sin identitet. Och än värre; han har börjat tänka och bete sig mer och mer som en gangster. Kang får höra av sin egen chef: Håll kopplet kort på honom, han får inte tappa greppet nu.
Parallellt med polisstoryn är New World en gangstersåpa där en av landets stora överhuvuden dött under mystiska omständigheter och där två klanledare, båda unga och dryga, nu är på väg att inleda ett krig om vem som ska ta över hans nu tomma stol. Kang är intresserad av att påverka det här beslutet, och använda Lee till sin yttersta spets, men allt är inte som det verkar.
Faktum är att perspektiven hela tiden kastas om och förändras medan New World pågår och det är vad som gör den svår att slita sig från. Vi kan inte lita på någons avsikter och intentioner; Kang är en i själen god man, men han använder Lee hur han behagar och vi vet att det kan komma att bli problem. Lee spenderar naturligtvis större delen av sin tillvaro i total paranoia och när vi försöker föreställa oss vad för planer som kan vara i görningen, utan att vi vet om det, famnar vi i samma blindo som han. Och när nya twistar uppdagas blir det svårt att inte hålla andan ibland; en i synnerhet nervpirrande scen inkluderar en människokropp i en oljetunna och är så intensiv just för att vi vet att det inte kommer sluta bra men vi vet inte exakt hur illa det kommer gå eller varför. Vem som egentligen vet vad.
Det är lite svårt att beskriva intrigen, antar jag, eftersom den är så invecklad och rör sig i en sådan hastighet. Det är tur att Hoon-jun Park väljer en sådan estetiskt konservativ och berättarmässigt stabil stil på sin berättelse; så länge vi lyssnar på vad karaktärerna säger till varandra hänger vi med i filmen. Mer extravagant klippning eller skrytsamt foto hade varit overkill. Här skapar han en stålfärgad, jämn puls som slår hårt och medryckande, emellanåt börjar man rentav känna vibbarna från Michael Manns stildefinierande Heat (1995).
Det New World inte har i innovation har den istället i karaktärer. Det är inte bara det att storyn är underhållande och oförutsägbar; det finns en anledning att bry sig. Alla karaktärer har fullt utvecklade psyken och de resonerar på olika sätt beroende på vilken hand de har. De två gangsterkandidaterna är varandras motpoler – den kyliga Lee Joong-gu (Park Sung-woon) står mot den snorvalpige Jung Chung (Hwang Jung-min) – men de växer allteftersom filmen fortsätter. Joong-gu blir mer av en melankolisk misantrop; Chung får en barnslig charm som är svår att inte tycka om. Kanske för att vi vet att han lever farligt.
Den formidabla Min-sik Choi – allra mest känd från Chan-wook Parks Oldboy (2003) – spelar polischefen Kang med en världsvan trötthet som är så tung att den strålar ut ur filmen. Här har vi urtypen för en trött polisklyscha, men ändå är han så vital och trovärdig. Nästan som i en Shakespeare-pjäs står han både som berättelsens motor och joker vid sidan om. Han har sina principer kvar, men det är tydligt att han sedan länge slutat bry sig om vad målet med den här operationen är. Och när New World går mot sitt slut och avslöjar en hundrafemte överraskning säger han uttryckslöst: ”What a twist”.
Den emotionella hooken i filmen är att vi bryr oss om dessa väldigt levande karaktärer, men vi vet samtidigt att det kommer gå åt helvete för majoriteten av dem. En dyster poetisk avrundning, med tunga ekon från Gudfadern del II, känns lika kallt rimlig som vemodigt drabbande. Det är möjligt att man sett det förut, i några av de största filmklassikerna dessutom, men det går inte att klaga på det när det görs rätt.
FREDRIK FYHR