Thor: The Dark World

Regi: Alan Taylor

Ond snubbe ska dränka universum i ”mörker” via något slags svart klet. Thor räddar dagen. Trots alla påhittade låtsasord och allt babbel är det den enda storyn.

Av alla svenska skådespelare som varit nakna i onödan på film måste Stellan Skarsgård inneha något slags rekord. Nu är han på gång igen, i början av Thor: The Dark World, där han springer runt med rumpan bar kring Stonehenge och yrar för TV-kameror, polis och folk i vita rockar. Han spelar samma vetenskapsman som han spelade i den första Thor-filmen men nu har han blivit lite tokig – eller om det nu var så att han bara spelade galen, jag kommer inte riktigt ihåg. Det är i varje fall ett av de ytterst få ögonblicken av glädje i den här anonyma, monotona, grå, långtråkiga och helt och hållet förutsägbara filmen.

Fastän den anländer på hösten så är Thor: The Dark World en tvättäkta sommar-blockbuster med en mekanisk och tom intrig vars uppgift det är att ge rum för specialeffekter, de ena mer påkostade än de andra. Ibland ser det fejk ut, ibland inte. Vill man se något annat än specialeffekter ska man inte se den här filmen. Så är det.

Egentligen är det mycket konstigt. Dessa filmer är extremt framgångsrika – Iron Man 3 blev en av världens fem-tio mest inkomstbringande filmer någonsin och det är ingen hemlighet att pretentionerna i Christopher Nolans Dark Knight-filmer går hem. Så varför anstränger de sig inte mer? När studion nu vet att en ny Thor-film är en garanterad succé nästan oavsett hur dålig den är, varför låta den falla tillbaka på tråkigast tänkbara karaktärer, en helt meningslös story och ett helt oinspirerat manus, som tycks skriven av en maskin?

I rollen som vår skurk Malekith ser vi Christpher Eccleston, oigenkännbar under en helrenoveringsmake-up som gör honom snarlik en Star Trek-borg. Det är de där metalliska grå dräkterna, det där alien-fejset, de svarta pupillerna, det främmande språket och klyschorna, allt helt utan någon som helst finess: Malekith vill ta över Universum. Bokstavligt talat finns ingen annan agenda. Detta ska han göra med hjälp av ett svartrött klet kallat ”etern” som kan kasta tillbaka vårt universum till ”mörkret” som härskade innan ”ljuset” och då ”svartalfer” sprang omkring överallt. Detta är deras hämndaktion då, antar jag. De har väntat i fem tusen år, förstås, för den här planen kan bara ske vart femtusende år för att… äh, orkar du verkligen höra?

Den uppmärksamme läsaren kan notera att den här filmen egentligen inte handlar om något. Mörker. Ljus. Eterklegg. Malekith. Universum. Svartalfer. Allt är en ursäkt för att Thor – som bara hade personlighet när han var dum och saknade förstånd i den första filmen; när han väl blev den stoiske hjälten som tar ansvar blev han till sist en helt okarismatisk vägg på två ben  – ska kunna svinga sin hammare och rädda universum. För wow, spoiler alert!, universum går inte under i slutet av den här filmen.

Första timmen av denna film innefattar långtråkigt babbel av alla inblandade. De som minns den förra filmen vet att Natalie Portman spelar vetenskapsmänniska (eller nåt sånt) på Jorden, som har ett slags ofördelaktigt distansförhållande med Thor (Chris Hemsworth), som hänger i Asgård och förväntas bli kung efter sin pappa Oden – som spelas av Anthony Hopkins i tung armering; han har lärt sig alla sina repliker, men han verkar inte ha någon som helst aning om vad filmen handlar om.

De mänskliga relationerna är det allra mest ointressanta med filmen. Det är inget fel på vare sig Hemsworth eller Portman men den förre lider av sin astråkiga karaktär och Portman är (precis som i förra filmen) svårt felcastad i rollen som en sån där neurotiskt lattjo Kate Hudson-karaktär som hon helt enkelt inte lyckas framföra. Det är inte hennes grej. Portman faller hela tiden tillbaka i sin sedvanligt sävliga och eftertänksamma rytm och förstår inte att karaktären hon spelar ska vara en slags bimbo. Än värre är det med hennes sidekick Darcy (Kat Dennings) som är den som ska leverera gags och roliga repliker. Hon är bra, men manuset är det inte. Hennes repliker möttes med gravlik tystnad när jag såg denna film i en fullsatt salong. Ouch. Eftersom filmen utspelar sig i London har vi även ännu en comic relief, en brittisk assistent vid namn Ian (Jonathan Howard) som på ett häpnadsväckande sätt bara tar upp plats i filmen.

Naturligtvis är det Thors bror Loke – graciöst gestaltad av Tom Hiddleston – som fansen är mest ivriga på att få se. I en förvånansvärt kort sväng (trailern får det att framstå som att det är hela handlingen) måste de samarbeta för att stoppa Malekith. Här finns stora möjligheter som denna slöa film inte utnyttjar; en liten replik här, en liten replik där, en överraskning som inte är någon överraskning, en och annan tråkig slagsmålsscen, slut. Hiddleston är kul att se så länge han varar, dock, och Loke-karaktären fungerar som bäst här (och i den första Thor) där han är placerad som biroll. Ett av problemen med The Avengers var att han var för fjantig för att fungera som den stora superskurken. På ett hörn är han däremot underhållande.

Men ja, han kommer, ser och segrar, via en i grund och botten förutsägbar twist man slänger in precis innan eftertexterna, och han gör det extra uppenbart att detta inte är en uppföljare i någon egentlig mening. Egentligen är denna Thor-film en meta-version av ett avsnitt i en lång TV-serie. Förra avsnittet hette Iron Man 3 och nästa heter Captain America: Return of the First Avenger. Kommer denna serien komma någonstans? Jamen det är väl klart, till en ny film förstås! Om du inte gillade denna, kanske nästa blir bättre. Så man ser nästa film, och nästa, och man blir varken särskilt berörd eller upprymd. Lagom dimmig i huvudet bara, med chips- eller popcornfingrar, inför en film som ämnar att tillfredsställa en med det där sköna rycket på axlarna.

Om du är ett fan så är du ett fan. Visst. Men jag tycker tyvärr att det ser ut att bli mer och mer som med Twilight-filmerna – att fansen kommer oavsett kvalitet på filmen. För en så komplett förutsägbar, tom och ointressant film som Thor: The Dark World måste komma att börja tråka ut oss andra relativt snart.

 

FREDRIK FYHR