This is the End

Regi: Seth Rogen, Evan Goldberg

Seth Rogen och hans kändis-kompisar är på fest hos James Franco när jorden går under i en helvetisk apokalyps.

 

Här blir man bara förvirrad. Det var längesedan en så komplett värdelös film fick så bra recensioner. Vad var det jag missade i This is the End, en gränslöst självbelåten och horribelt humorbefriad meta-komedi full av slappt skådespeleri, icke-karaktärer och fisljumna intrigvändningar? Jämförelser har gjorts mellan den här filmen och The World’s End – årets andra korvfest-cum-apokalyps-komedi – men även om den inte var speciellt bra så var det åtminstone en riktig film.

Jag skulle säga att den positiva kritiken måste gå ut på att man gillar Seth Rogen och hans kompani nog för att gilla dem i vad som helst… men det vete fan. Jag gillar också Seth Rogen nämligen, men det finns ju någon gräns för vad en persons karisma kan och inte kan göra.

Grundproblemet som ligger och skaver i filmen från ruta ett är att premissen – vad den nu ens går ut på – inte fungerar. Rogen, som alltid får höra att han alltid spelar sig själv, spelar sig själv som något slags passiv-aggressivt ”skämt” – för han spelar samtidigt inte alls sig själv, och detta är inte meningen att vara de verkliga Jonah Hill, James Franco, osv. Det hela är något slags odefinierat skämt.

I vilket fall som helst så övertygar inte Seth Rogen som sig själv, hur absurt det än låter. Killen som alltid spelar sig själv kan inte spela sig själv när han väl försöker. Detsamma gäller för de andra i det här gänget som tyvärr gör This is the End till en exemplarisk uppvisning i bristfälligt-till-uselt skådespeleri. Filmen är full av komiker men inte en enda skådespelare. Ingen övertygar. Var och en har låst sig i någon slags monotont beteende där de reagerar och pratar på exakt samma sätt hela tiden. Rogen kan bara rygga tillbaka huvudet sådär – reaktion – och säga ”Wow. Yeah. Cool!”. Jonah Hill gör samma sak fast han liksom skakar på huvudet istället. Lika casual som ett par robotar. Under tiden är James Franco pårökt – för det är ju så kul – och han gungar lite på huvudet och säger pårökta saker. Michael Cera går runt och är asig på samma sätt om och om igen; Christopher Mintz-Plasse går naturligtvis omkring och freakar på allt som vanligt och Craig Robinson har i uppgift att gå omkring och leverera token black guy-repliker som ska vara roliga för att de är lite gulliga fastän han är så macho. Ytterligare minglande cameos – Rihanna, Emma Watson, Paul Rudd, hela Backstreet Boys – ökar bara känslan av att det här är en inspelad fest som vi vanliga dödliga inte har en anledning att se och som vi inte kommer få ut något av.

Humor är subjektivt, visst, men This is the End är en talanglöst gjord film. Den visar på en beklaglig sanning – att medan det här gänget är roliga att se på film så saknar de begåvning nog att på egen hand göra eller lyfta en film; regin är stendöd, vilket gör tempot ofta extremt långtråkigt. Filmen är full av improviserade gags – de innefattar gärna knark, sex, kiss och bajs, osv och de är ”roliga” för att karaktärerna är obstinata och fixerade vid dessa saker – som inte trimmats ner eller utvecklats till något bra. I bästa fall är de sporadiskt smålustiga, i värsta fall genuint otrevliga och obehagliga (geez, hur många gånger ska man behöva få det bekräftat att våldtäkt inte är kul ens om det är en demon som gör det). Rogen och Evan Goldberg, som regisserat filmen, har inte tagit någon hänsyn till sin publik. De verkar tycka att de själva är så jäkla awesome killar att alla andra gott och väl kan få ge dem pengar för att se deras trista hemmavideo.

Att världen håller på att gå under i den här filmen är något annat som inte riktigt får någon tyngd eller ens ges en ordentlig komisk poäng – eftersom filmen i grund och botten är förvirrad, och inte alls bestämt sig för vad den vill, så fungerar den inte. Filmen är så att säga trasig, och den är det från början. Man ska inte behöva undra om en komedi av det här slaget tar sin apokalyps på allvar eller inte. Det ska bara fungera. Men även en komedi av det enklaste slaget behöver någon slags genomtänkt grundidé och ett genomförande som är disciplinerat. Annars blir det bara valhänt skräp som tjänar snabba pengar på sin publik. This is the End är en sådan film… Jag orkar förresten inte skriva mer. Jag återkommer till när den här filmen när det blir dags för att lista årets sämsta.

 

FREDRIK FYHR