The Bling Ring

Regi: Sofia Coppola

Skildring av den verkliga storyn då ett gäng övre medelklass-kids besatta av (inget annat än) kändisar, berömmelse och klädesmärken i Kalifornien smög in i diverse kändisars lyxvillor och snodde grejer.

 

Notering: Detta är inte så mycket en strikt recension av filmen som en mer intellektuell genomgång av allt jag fann intressant med den.

 

Sofia Coppola gör något djärvt i The Bling Ring, något man alltid bör lyfta på hatten för: Hon gör en film bara med osympatiska karaktärer, nästan utan någon intrig och utan någon rak eller ”underhållande” rytm. Det gör att filmen liksom avskriver sig själv och man måste tolka den på något annat sätt än som menlös underhållning. Den lämpligaste tolkningen blir politisk. Det är en krånglig och knepig film, men det är på sätt och vis Sofia Coppolas mest ambitiösa, och det finns mycket i den jag tycker om.

Inte minst gillar jag hur Coppola lämnar över till oss själva att bli kloka på det vi ser. Utan att fördöma eller hylla de här ungdomarna, eller deras livsstil, blir perspektivet naket och uppenbart: Det här är en film för en tid då filmen, som det brukar sägas, är död. Facebook är bland det första vi ser i filmen. Det här är vår medelklass-ungdom, detta är vår samtid. Ungarna är inte intresserade av att, låt säga, titta på en film för att lära sig något om andra människor. Detta är gör-det-själv/förverkliga-din-dröm-generationen, uppfostrade av reklam, och om det ska vara bilder så ska det vara bilder på en själv, upplagda på Facebook.

En annan fascinerande sak som The Bling Ring också fångar är hur den Internet-utvecklade meta-kapitalismen når en slags implosion och dekadens; när kapitalismens strukturer blir sättet att tänka, som för dessa ungdomar, försvinner den etik och moral som (idealistiskt sett) också finns i kapitalismen. Ta en sådan sak som att man ska skapa sin egen lycka, och att det inte är okej att stjäla. Ett typiskt exempel på hur den teknologiska utvecklingen gjort denna etik utrotningshotad är fildelning på Internet. Men The Bling Ring ger också ett rent socialt exempel i en av de första scenerna, där två av kidsen går ut på en nattlig Hollywood-gata och kollar om de dyra bilarna är olåsta. Vissa är det. Tusenlappar finns i handskfacket, det är bara att sno dom och parta loss.

Det hela är förstås en inkörningsport till nästa steg; att knalla in i kändisars hus och sno deras grejer. Det är berättat utan någon annan avsikt än saklighet. De går runt i husen, kollar på kläder, hänger i Paris Hiltons egna festrum och lever i en värld där meningen med livet är att identifiera märken. Birkin. Chanel. Balmain. Vilka kändisar hade vad på sig när. Tomheten är total. Men de här ungdomarna är inte intresserade av något annat än enklast tänkbara tankemönster: Märket. Märket. Märket. Det är alla reklamföretags idealmedborgare. En konsument utan personlighet eller vilja att leva ett ”riktigt” liv.

Det kanske redan framgått att The Bling Ring är mer intressant som samtalsämne än som filmupplevelse. Det är inte en ”underhållande” film, och jag gillar att Sofia Coppola smugglat in den i mainstream-sammanhang. Jag misstänker att de som är i huvudpersonernas åldrar, ironiskt nog, kommer vara de som blir mest avtända av den. Inte för att de känner sig träffade – åtminstone inte bara – utan kanske främst för att de finner den tråkig.

Vad är poängen, kanske någon undrar. Och det är väl det som är frågan. Filmen blev bland annat uppmärksammad för att vissa av husen, främst Paris Hiltons, faktiskt är deras riktiga lyxvillor. Leker Sofia Coppola med åskådarens voyeuristiska begär? Naturligtvis gör hon det (bortsett från att alla filmer leker med åskådarens voyeuristiska begär). För vi är inte enskilda individer separerade från varandra, boendes i små bubblor. Vi är del av samma samhälle och detta är vår kultur. Oundvikligen frågar filmen:  Tycker du att det här är intressant? Dessa ungar tyckte det. Based on a true story.

Det finns många fler intressanta saker med The Bling Ring; Leslie Mann spelar till exempel new age-mamma som bidrar med den sociologiska pusselbiten då det visar sig att hon uppfostrat sina barn via någon slags ”religiös” hemskolning. Det är en av filmens mer beskt komiska inslag – på det stora hela är The Bling Ring dock deprimerande, i synnerhet i slutet då det visar sig att nice guys finish last, money talks, bullshit walks och de som är allra mest självupptagna och besatta av att bli berömda, och de som kallast kan utnyttja publicitet, är de som klättrar uppåt här i världen. I framtiden kommer vi se tillbaka på den här filmen och se vår samtid förklarad.

 

FREDRIK FYHR