Regi: M. Night Shyamalan
Framtiden. Jorden har blivit en obeboelig planet, där allt är utvecklat för att döda människor (sägs det, i alla fall). Generalen Cypher Rage (Will Smith) är berömd för att han inte kan känna känslor (via tekniken ”ghosting”, men det är överkurs). Han kraschar på Jorden tillsammans med sin son (Jaden Smith). Medan han blir kvar med ett brutet ben i skeppet måste ungen vara Player 1 i vårt äventyrsspel och på en farofylld väg hämta den del av skeppet som behövs för att ta sig därifrån.
Okej. M. Night Shyamalan har i den popkulturella svängen blivit synonym med en helt egen typ av dåliga filmer och står numera nästan för en garanti-stämpel att en film ska vara ”så dålig att den är rolig”. Hans senaste fyra filmer – The Village, Lady in the Water, The Happening, The Last Airbender – har varit de perfekta exemplen på vad en biopublik idag verkligen inte ser som något bra. De har alla varit extremt skeva och för många närapå omöjliga att hitta något positivt med.
Men, jag har en idé. Tänk om M. Night Shyamalan egentligen är bra. Tänk om han är före sin tid. Nej, jag är seriös nu, detta är inte ett försök att gå emot zeitgeisten. Tänk om man ser hans filmer om trettio år och inser att han förstod vad vi andra inte förstod. Grejen är ju att han har idéer. Hans filmer har fullständig tematik. Man kan inte heller säga att han är talanglös. Hans filmer är bara extremt awkward och ur synk med våra föreställningar om vad en ”bra” eller på något sätt ”seriös” film ska vara. Det ser dumt ut när Mark Wahlberg pratar med en planta och springer undan den mordiska vinden i The Happening, till exempel, men tänk om det är medvetet? Tänk om en film kan försöka att vara både rolig och seriös på samma gång?
Nej, det vill vi inte ha tydligen. Men är det verkligen hans fel? Att han gör exakt de filmer han vill göra, är det verkligen något dåligt? Tekniskt sett är det faktiskt inget fel på hans filmer heller, vilket gör att han inte kan jämföras med till exempel Ed Wood eller så. Det är bara hans idéer vi inte fattar, hans karaktärer vi inte gillar, hans regisserande av skådespelare vi tycker är fjantigt och hans självupptagenhet vi stör oss på.
Men tänk om tiderna förändras så att hans stil blir den nya, rätta? En framtid där mer naiva och direkta känslor blir de att föredra. En filmframtid där en intrig inte behöver förklaras så noga, där skådespeleri bör innehålla skevhet och ironi inte längre finns?
Well. Jag kan inte jämföra med en framtid jag inte vet något om. Jag måste förhålla mig till den blick jag har här idag och utefter den kan man tyvärr inte säga att After Earth är mycket till film. Den är skum. Den är skev. Den innehåller repliker som ”My suit’s turned black. I like it but I think it’s something bad!”. Främst är den långtråkig.
Det är sanningen. Det rör sig inte om en film som är så dålig att den är rolig. Det är inte ett Shyamalanskt mästerverk av konstigheter. Den är bara tråkig och menlös. Det kan ha att göra med att filmen är byggd på en ”story” av Will Smith, som gjort filmen med sin unge för att promota hans karriär antar jag. Detta har upprört människor innan de sett filmen – på något sätt är en sådan reaktion alltid synonym med en Shyamalan-film. Han är nog den snällaste provokatören i hela Hollywood.
Men After Earth är menlös, försvinnande kort, tunn och viktlös. Kanske är det därför jag skriver en recension som mer handlar om auteuren själv. Filmen i sig har en TV-spelsintrig där Jaden Smith måste ta sig från punkt a till b i ett äventyrslandskap (Jorden i framtiden) full av faror (utan att riktigt sväva i fara) och så vidare medan han står i direktkontakt med pappa Will Smith som brutit benet och är kvar i det kraschade skeppet; medan Jaden hoppar omkring i äventyrslandet somnar Will i sin stol långsamt under filmens gång.
Right, right, den är lite ofrivilligt underhållande. Jag ska erkänna. Men känslan som den lämnar kvar hos en mest är menlöshet. Det finns en slags glädjelös, slö och äventyrsbefriad stämning över denna film – som ska vara ett sci fi-äventyr; vi vet att Jaden inte kommer dö, men det är extra upprörande när filmen inte ens firar hans överlevnad på något särskilt sett. Trots att After Earth är utdragen är den nämligen samtidigt för kort. Knappt innehåller den ens en epilog utan filmen tar bara slut när det borde finnas ungefär en tredjedel kvar, som om Shyamalan tröttnade på sin egen historia sådär som när man skrev berättelser i mellanstadiet: Och Sen Hände Det och Sen Var Det Slut.
Det är som vanligt i Shyamalan-land; å ena sidan, å andra sidan. Den bästa idén i After Earth är att låta Will Smith spela en man som inte känner rädsla och därför inte kan uttrycka några känslor – en stoisk, kall, fascistoid fadersfigur i stark kontrast till fräsha prins-charmknutten man är van vid. Men… å andra sidan heter han Cypher Rage, ett namn för töntigt för att ens vara med i Transformers.
Det är samma sak med effekterna. Det finns en och annan snygg sekvens i filmen – och en och annan som ser riktigt fejk ut – men det ger inte speciellt mycket. Intrigen är anorektisk, och hela grejen med att Will och Jaden ska far-och-son-bonda efter att Jadens syster tidigare dött i någon slags monsterrelaterad olycka (vilket vi får se i tjatiga flashbacks) övertygar aldrig utan skapar istället sådana där typiska Shyamalan-stunder då man sitter och tänker ”Öh… va?”
En och annan tilltänkt detalj faller platt och blir skrattretande – mest innefattar de Shyamalans typiska flum-religiösa inslag, bland annat en symbolisk scen innefattande en man som gör honnör stående med ett amputerat ben – men jag har ändå så svårt att dissa honom helt fullt. Jag brukar säga som med Star Wars-prequelsen: Det är åtminstone originellt! Och det är bland det viktigaste film, i synnerhet amerikansk, kan vara. Ingen regissör, manusförfattare och producent kan konsten som Shyamalan, att göra filmer som klart och tydligt inte fungerar men som ändå blir så konstigt underhållande. Vem vet. Det finns kanske något här. Jag vet inte vad. Det kanske är så enkelt att jag alltid är skeptisk mot en entydig konsensus och, framför allt, att jag helt enkelt gillar Shyamalan, trots (eller för att?) hans filmer är så omöjliga att bli kloka på. Betrakta det som en sågning med modifikation.
FREDRIK FYHR
*
3 svar på ”After Earth”