White House Down

Regi: Roland Emmerich

Legoknektar ockuperar Vita huset och det blir upp till Secret Service-aspiranten Channing Tatum att tillsammans med president Jamie Foxx rädda dagen.

 

Det är så rättvist att den här filmen floppade. Vad trodde man? Att folk ville se Olympus Has Fallen igen? Försök förstå vad det rör sig om: Olympus blev en surprise-hit och tjänade 121 miljoner dollar på sina 70 miljoner i budget; White House Down har 150 miljoner i budget. Var denna kapplöpning (vem hinner ut med sin Vita huset-film först?) verkligen värt det för Sony, som distribuerat den här filmen? Nu får de vara glada över en plus-minus-noll-situation.

Anyhoo, med det sagt så kan jag glatt konstatera att White House Down är mycket bättre än Olympus Has Fallen, så vad gnäller jag för. Visst är den tramsigare och mindre allvarlig – den är regisserad av Roland Emmerich, jumbo-popcorn-filmens trashmeister – men… ja, men vadå? Den är en tramsigare och mindre allvarlig Die Hard i Vita huset. Vem vill ha något annat?

Och det är verkligen Die Hard i Vita huset, så till den grad att jag nästan tror att manuset från början var till en skrotad Die Hard-uppföljare man gjort om lite. Channing Tatum, i huvudrollen, heter John Cale (John McClane?), terroristerna entrar scenen anonymt i tvättäkta inkognito-stuk, som i en Die Hard-film, en familjemedlem är i gisslan, som i en Die Hard-film, skurken är fin (James Woods!) som i en Die Hard-film och Tatum tjabblar med James Foxx som… um, jaja.

Jamie Foxx ska naturligtvis vara vårt substitut för Obama men han är så övertydligt placerad som ”the negro sidekick” att man skulle kunnat tro att White House Down var gjord före 2008. Istället för att vara en seriös världsledare är han sådär ”Will Smithig”, levererar repliker som ”I ain’t doin’ that shit!”, och är rädd om sina Air Jordans… stånk! Emmerich, 90-talet ringde och ville ha dig tillbaka!

White House Down är en två timmar och tio minuter lång film, så det är mycket att hinna störa sig på längs vägen. I grund och botten är det längden som saboterar upplevelsen; jag tror inte människohjärnan är designad för att se 130 minuter explosioner och biljakter och sen försöka hålla koll på en rörig intrig med någon slags konspiration mitt i alltihopa. Hade den varit 90-100 minuter, haft en enkel början-mitt-slut-struktur, och bara handlat om sina huvudkaraktärer hade den varit oemotståndlig underhållning. Nu är den bara för lång. Lord all mighty är den för lång. Den tar aldrig, aldrig, aldrig slut. Sen när den gör det vill man bara gå och lägga sig. Så jäkla viktigt är det inte att bli ”underhållen” att det måste ta hela kvällen!

Men det finns ett par saker som White House Down gör rätt. När jag skrev min recension av Olympus Has Fallen konstaterade jag att den försökte vara en Die Hard-klon men den missade alla punkter den behövde pricka av. Tillåt mig nu att återvända till listan: 1. Skurkarna och hjältarna har humor. Ja! Channing Tatum har okej karisma och James Woods har aldrig, och kommer aldrig spela, en tråkig skurk. 2. Det är både fånigt och allvarligt. Ja! Skurkarna, visar det sig, vill tvinga fram ett krig i Mellanöstern. Det är ganska obehagligt – samtidigt görs det med stora vapen låsta till en sådan där nedtickande timer, så det hela är på strikt popcorn-nivå. 3. Karaktärerna har motivation. Ja! Tatum måste rädda sin lillgamla dotter (Joey King) undan terroristerna och Woods skurk känner sig sviken av presidentens pacifistiska vilja att skapa fred i Mellanöstern (och säkert hans sjukvårdsreformer också). 4. Hjältens odds är svåra. Ja! Woods spelar en Vita huset-veteran som begår landsförräderi och han är den som har bäst koll på alla säkerhetsfrågor. Han har överhanden. Det är bra. 5. Det finns en poäng i miljön. Ja! Här i synnerhet känns White House Down som den självklara filmen att föredra framför Olympus Has Fallen – Vi är faktiskt i Vita huset! Det finns flera våningar, hundratals rum, hemliga gångar, installerade av gamla presidenter, och vi är hela tiden i en katt och råtta-situation i just specifikt Vita huset. Olympus hade kunnat utspela sig vart som helst.

Så, summa summarum: Vill du se en Die Hard i Vita huset ska du se White House Down. Jag kan dock inte rekommendera den mer än så eftersom den är alldeles för mycket av det goda. Inte minst är det ett stycke democrat-propaganda så det stänker om det. Man kan överhuvudtaget skriva en helt egen recension om den politiska dimensionen i filmen; det finns en JFK-osande konspiration i bakgrunden här och ytterligare bad guys när även de ursprungliga bad guysen avklarats. Dessa med kostym dock.

Och jag känner att liksom hallå, nu orkar jag inte mer. White House Down är inte en film som behöver riktiga politiska inslag. Tvärtom, faktiskt. Jag förstår att det är svårt för Emmerich att göra en film under två timmar men han borde ha förstått att en sådan här film är en bruksprodukt. Den står och faller på sin lättillgänglighet. Och 130 minuter av explosioner och biljakter, plus politiska konnotationer, är inte lättillgängligt utan svårt att bära med. Kanske Emmerich hade ångest över att ha sprängt Vita huset i Independence Day och nu behövde få closure. Jag vet inte. Jag rabblar bara på. Jag har sagt vad som behövs sägas. Jag sätter punkt här.

 

FREDRIK FYHR