Videosöndag – Alltid något spännande i kikaren
BIO
Captain Phillips 
, ett skoningslöst spännande drama med Tom Hanks som kapten för fraktfartyg samt somaliska pirater som inte är vilka fiskare som helst.
Jag kallas Ernesto 
, en vackert filmad och intressant självbiografisk skildring av en pojke som i militärdiktaturens Argentina år 1979 lever med sina rebell-föräldrar med hemlig identitet. En ideologiskt naiv film, men säregen och personlig; en debutfilm värd att lägga på minnet.
The World’s End 
, Simon Pegg och Edgar Wrights tredje film är en besvikelse, en bombastisk Body Snatchers-komedi gjord endast på hybris och ytterst få originella eller roliga grepp.
White House Down , Die Hard i Vita huset – Igen! Lyckas vara bättre än Olympus Has Fallen, och har sina typiska Roland Emmerich-förtjänster, men är fortfarande bara en jätteburk som skramlar jättehögt i 130 alltför långa minuter.
DVD/BluRay
Killing Season , i vilken en trött De Niro och en hejdlöst rolig John Travolta med serbisk brytning och fult lösskägg pucklar på varandra ute i skogen i 90 minuter. En väldigt dålig film, men också något av ett guilty pleasure för min del.
Den enda filmnyheten i veckan
Biografer börjar Bechdel-stämpla sina filmer
Det blev snålblåst i kaffekopp när det uppdagades att fyra biografer – i Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingborg – ska börja stämpla sina filmer i enlighet med det tyvärr väldigt godtyckliga Bechdel-testet. Jag utgår ifrån att alla redan vet vad Bechdel-testet är men om inte så klicka här.
Amen delabraeller? Eller? Well. Jag ska ta upp det här i en längre text om filmmediets natur, och konsten i att betrakta film överhuvudtaget, men för tillfället kan jag väl säga att jag i sak håller med Hynek Pallas (som skrev en mycket bra text om Bechdel-testet i våras) och Jan Holmberg (som skrivit om denna nyhet i pappers-DN). Det vill säga: Det är välvilligt men fruktlöst och ganska anti-intellektuellt. Detta framförallt, känner jag, för att Bechdel-testet inte tjänar det syfte som en ”A-stämpel” är ute efter. Det är inte vetenskapligt utan retoriskt; det tjänar samma syfte som gåtan om sonen och läkaren; vilket förstås inte är dåligt, men inte brukbart på något instrumentellt sätt. Detta eftersom en film helt enkelt inte är mer eller mindre genusmedveten eller progressiv beroende på hur många kvinnor som tekniskt sett är med i den. Den slutsatsen dras för fort och tanken, visar det sig om man faktiskt granskar filmerna man pratar om, är egentligen ett missförstånd.
Å andra sidan har jag svårt att helhjärtat vända mig emot ett snällt initiativ som det här, trots att det förstås på det stora hela är ett (till) försök att politisera den svenska kulturvärlden i stort (vilket jag tenderar att vara emot). Är man specifikt intresserad av film och framförallt filmkritik, som jag, är man dömd att bli besviken eftersom vi filmnördar gärna diskuterar film mer, mer och ännu mer, och vill komma bort från definitiva svar och alla slags stämplar (jag själv sätter betyg högst motvilligt). Det hela förstärker snarare min känsla om att det finns relativt få verkligt filmintresserade människor i Sverige, ens på SFI. Hynek Pallas fick 30 väl valda sekunder i Kobra och har twittrat fram fler nyanser om det hela också. För ytterligare upplysning gällande det här med att konsten kanske, måhända, pity please, ska få handla om mer än politik läs Jacob Lundströms väl avvägda ledare i FLM.
*
Spaghettiskräck 2/3: Nya dunkla drömlandskap – Eller: Från Giallo till Gore
Följ med på fortsättningen i Videosöndags odyssé genom den italienska skräckfilmshistorien, från giallons peak till de drömska och surrealistiska filmerna av Dario Argento samt vändningen mot gore, grindhouse och explotation samt allt bisarrt skräckgodis däremellan.
*
Trailers för nästa veckas premiärer
Gravity
This Is The End
Don Jon
Turbo
Mr. Morgans sista kärlek
Cykla med Molière
Givetvis går jag och ser Gravity på premiären. Troligen även This Is the End och Don John. I övrigt anländer flera filmer på video i veckan som jag ska ta igen eftersom jag missade dem i våras.
*
Veckans klipp
Funny cause it kinda works.
Ett svar på ”Videosöndag#44: Vecka 42-43”