The World’s End

 

Regi: Edgar Wright

Slackern Gary har 40-årskris och samlar ihop sina barndomskompisar – som nu är tråkiga kontorsnissar – för att genomföra den ”episka” pubrunda på tolv krogar de aldrig klarade av när de var ungdomar. De får dock kämpa för att behålla livhanken istället, eftersom det visar sig att deras gamla hemstad är befolkad av utomjordiska pod peoples som försöker ta över världen.

 

 

Det brukar sägas att Oasis tog död på britpopen i och med deras tredje skiva Be Here Now – med kokainskadad hybris gick de på höjden av sin karriär in i studion och spelade in en skiva de tyckte var större, längre, bättre, Larger Than Life medan den i själva verket bara var tom och tungfotad.

Bortsett från att jag nu gillar den skivan så funkar fortfarande liknelsen att The World’s End är Simon Peggs och Edgar Wrights Be Here Now (inte minst eftersom soundtracket innehåller en hel del nostalgisk 90-talsmusik). Filmen är gjord enbart på självförtroende, och den är övertygad om sin egen suveränitet. Men det är helt enkelt inte en speciellt bra film.

En av de komiska poängerna med den är det här att man blir jäkligt full om man dricker jäkligt mycket öl – manuset kanske rentav är skrivet i samma tillstånd som karaktärerna är i, eftersom de beter sig lika onaturligt som utomjordingarna i filmen. Varför kan de inte bara sticka ifrån staden när de väl inser att deras liv är kritiskt hotade av en armé utomjordingar? Well… därför, förstås! De måste ju dricka öl nu, pubrundan måste bli av! Come again, mate?

Intrigmässigt är The World’s End en slags St. Elmo’s Fire/Baksmällan-komedi som tar en From Dusk ’till Dawn-vändning och börjar handla om den gamla vanliga Body Snatchers-invasionen och en kamp för överlevnad. Vändningen kommer nog som en total överraskning om man inte sett trailern (vilket jag tyvärr gjorde innan jag såg filmen) och kanske The World’s End har fungerat på filmfestivaler, där publiken tenderar att vara mer lättmottaglig och mindre kritisk, upptrissade av festival-eventet mer än något annat och sugna på att ha kul.

Men The World’s End är inte så kul när allt kommer omkring. Det är inte alls det att det är tråkigt att den gör en 180-gradersvändning, som i From Dusk ’till Dawn där man oundvikligen saknade den där första hälften när den andra (vampyrsplatterfesten) tog vid. Även om The World’s End hade fortsatt som en helt vanlig grabbkomedi hade den varit misslyckad eftersom den bara är så jäkla självmedveten. Jag fann mig själv surmulet likgiltig inför faktumet att jag så uppenbarligen förväntades falla för den här filmen att jag… liksom bara inte gjorde det.

Simon Pegg gör sitt bästa i huvudrollen för att inte imitera Robert Carlyle i Trainspotting men lyckas inte direkt. Ett av problemen med Gary, som hans karaktär heter, är att han inte är ett dugg sympatisk. Hela idén med att ge sig på en gammal pubrunda från ungdomen känns för lam och ospektakulär och man sympatiserar mer med de andra ”tråkiga” killarna eftersom de har så hopplöst rätt och Gary har så hopplöst fel och skulle vara, vore han realistisk, en riktigt tragisk figur. Visst, det är tal om någon slags 40-årskris, men det har vi sett förut. Det gör inte Gary till en mer begriplig eller rolig karaktär.

Men han är å andra sidan inte mycket till karaktär överhuvudtaget. Han är en alltför uppenbar stereotyp ”bloke” och de andra är också alltför uppenbara blokes. Den putslustiga storyn saknar helt originella grepp och traskar på utan att erbjuda något som vi inte sett i någon annan film av det här slaget – Visst, den är brittisk… Det är väl det.

Sen kommer Body Snatchers-vändningen och då börjar bristen på nya grepp verkligen kännas akut. Jag har aldrig förstått pod people-attraktionen ändå. Varför ska utomjordingarna ens ta över vår planet och om de ska det varför ska de ta vår skepnad och gå runt och göra våra tråkiga ärenden åt oss? Och dessutom har ingen Body Snatchers-film av vad jag har sett lyckats få till något läskigt med det där ”känslolösa”. Så, utomjordingarna har ingen humor, big deal?

Jaja. Vem bryr sig. Det leder inte till något annat än en uppsjö av dessa långtråkiga fight-scener du sett i diverse ”roliga” science fiction-filmer de senaste tio-femton åren eller så. Det hela är gjort som om vi aldrig sett det förut: Kolla, ett robothuvud flyger iväg i luften! Utomjordingarnas kroppar är fyllda av ”blue stuff”… ha-hahh…?

Intrigen lever på ett slött manus som passar in långsökta nödlösningar för att kunna ta karaktärer från punkt a till b; detta gäller även en vändning mot slutet som förklarar att filmen helt skiter i vilket och istället växlar om till en helt random fantasy-intrig som inte har något att göra med något vi sett hittills.

Det finns en tematik här, liksom i alla Body Snatchers-filmer, om faran med att alltför passivt ”delta i samhället”. Garys kompisar har blivit tråkiga soffpotatisar och är bara ett stenkast ifrån att själva bli viljelösa pod peoples. Notera att detta fortfarande inte är originellt. Inte heller spelar det så stor roll för filmen i sig, som skjuter sig själv i foten en sista gång i det mycket desperata slutet

Och, främst, det är fortfarande inte roligt. Det som kändes nyskapande och träffsäkert i Shaun of the Dead (2004) och Hot Fuzz (2007) har här tappat sin punch och det försöker The World’s End täcka över genom att tjoa och tjimma så mycket den kan. Men trötthet kan inte bluffas bort. En film som bara har på agendan att vara kul måste vara kul i kärnan, inte i fyrverkerierna omkring. Det är tydligt att Pegg och Wright i grund och botten inte längre har några nya idéer. Ändå har de gjort The World’s End. För att de kunnat, antar jag. ”Drink responsibly” lyder lärdomen; så skola du även göra dina filmer.

 

FREDRIK FYHR