Oktoberfest 2013: Spaghettiskräck 2/3 – Från Giallo till Gore

<- Del I: Från Gotik till Giallo.

-> Del III: Från Gore till Garbage.

Del II: Nya, dunkla drömlandskap – Eller: Från Giallo till Gore

 

Efter att giallon börjat blomstra så dröjde det inte speciellt länge innan den började utveckla sig åt mer psykologiska och därefter övernaturliga håll; influenserna var tidstypiska från eran och kom direkt från den psykologiska skräcken i slutet av 60-talet (främst exemplifierad i Polanskis Repulsion och Rosemary’s Baby) och den övernaturliga/demoniska boomen efter Exorcisten och till exempel Omen. Efter att Mario Bava lagt grunden för genren utvecklade andra regissörer den; den främsta ledstjärnan kom att bli Dario Argento vars filmer höjde ribban och pushade den kreativa nivån mer än någon annan regissör under eran. Det var även hans filmer som främst öppnade dörren för det surrealistiska och drömska, vilket gjorde att dessa filmer blev mer och mer olinjära; men giallo-genren hade redan några år in på 70-talet blivit väldigt psykedelisk och intresserad av störda psyken så utvecklingen kan till viss del sägas vara naturlig.

I takt med att dessa filmer blev berömda för sina mängder våld så ökade mängden våld – i synnerhet när videomarknaden började hägra och man insåg att man kunde kränga fler filmer på färre budgetar vilket resulterade i ett explotation-landskap där majoriteten av filmerna höll rätt låg klass. Om det ska vi prata om i nästa del, men jag kan redan nu avslöja att jag inte har med några kannibalfilmer eller filmer ur övriga subgenrer. Dels för att jag vill hålla mig till en så generisk skräckgenre som möjligt och dels för att jag helt enkelt inte gillar de filmerna (jag hänvisar till min recension av Cannibal Holocaust för den nyfikne).

 

Anyhoo, here goes fortsättningen på Videosöndags italienska skräck-kanon med ytterligare 10 filmer som gör stopp på vägen mellan giallons peak och den surrealistiska explotation-genrens gryning.

 

*

11. A Lizard in a Woman’s Skin (1971)            

Una lucertola con la pelle di donna. Lucio Fulci

Innan Lucio Fulci gjorde Don’t Torture a Duckling gjorde han en annan minnesvärd giallo med en lika udda titel – A Lizard in a Woman’s Skin. Värt att nämna är kanske att ”skin” överhuvudtaget är ledmotivet i många av giallo-erans filmer då de red på hippie-vågens sexuella frigörelse och innehöll en hel del naket – hela hippie-tematiken osar i A Lizard in a Woman’s Skin, som handlar om en borgerlig kvinna (Florinda Bolkan) som blir anklagad för att ha mördat sin högljudda och sedeslösa party-granne. Har hon gjort det? Hon vet inte själv! Likt alla borgerliga damer har hon någon slags neuros – Antingen har någon satt dit henne eller så har hon faktiskt mördat grannen, i en psykotisk trance. Polisen suger så hon får naturligtvis försöka lösa gåtan själv; mysteriet leder henne till dekadenta hippiehålor och prekära klasskollisioner men mest in i hennes förvirrade psyke. Visuellt sett är detta en psykedelisk historia, sjabbig och stämningsfull, med många färgstarka och drömska scenarion där man aldrig riktigt är säker på vart man befinner sig – och det är helt omöjligt att veta vart allt ska bli av. Fulci var tvungen att lägga till ett slut han inte ville ha på filmen men det gör inte så mycket eftersom den kompenserar med en massa flummigt ögongodis; det är en av Fulcis bästa och definitivt en av erans bästa och mest originella giallos.

 

12. Short Night of the Glass Dolls (1971)

La corta notte delle bambole di vetro / Malastrana. Aldo Lado.

Aldo Lado började som regiassistent, bland annat på Bertoluccis Fascisten (1970), skrev sina första giallo-manus i slutet av 60-talet och regisserade på 70- och 80-talet en jämn ström knockoff-explotation-filmer med kultfölje idag (som Spaceballs-liknande The Humanoid eller skabbiga Last House on the Left-ripoffen Night Train Murders). Jag är dock rätt övertygad om att hans första film Short Night of the Glass Dolls är hans mest minnesvärda. Storyn är minst sagt originell och berättas av ett lik! Det hela utspelar sig i Prag där en amerikansk journalist rullas in på bårhuset. Men hans berättarröst förklarar att han egentligen inte är död, utan bara paralyserad; fullt medveten, bara oförmögen att röra på sig och mediciniskt sett dödförklarad. Trist nog för honom blir hans kropp utvald för en undervisningsobduktion och medan hans nära förestående död tycks komma allt närmare berättas filmen i hans återblickar; det hela är en snårig historia som börjar med att huvudpersonens flickvän försvinner i Prag och jakten på att hitta henne leder honom bland annat till en bisarr sekt som sysslar med svart magi. Det här är en av erans mest komplexa och minnesvärda filmer, med snygg klippning och fotoarbete, en verkligt tät, obehaglig och klaustrofobisk stämning och ett totalt deprimerande slut. Skådespelarna är också roliga; en av huvudrollerna spelas av Ingrid Thulin av alla människor (undrar vad Bergman tyckte). 70-talets prima pinuppa Barbara Bach har en biroll, medan huvudrollen spelas av härligt tvåliga Jean Sorel – som blev känd som det rullstolsburna stackars borgarpuckot i Buñuels Belle de Jour och var sen med i många italienska giallo-filmer (han är typecastad som borgarmake i A Lizard in a Woman’s Skin till exempel). Short Night of the Glass Dolls är i vilket fall som helst en bisarr och mysko, Poe-osande liten sak med ett skön lunk, check it out.

 

 

13. Baba Yaga (1973)

Kiss Me, Kill Me / Baba Yaga. Corrado Farina.

Vi fortsätter med det kinky och bisarra i Corrado Farinas sidensvarta läckerbit Baba Yaga. Carroll Baker spelar Baba Yaga själv, en taktil och vampig voodoo-häxa som lägger en förbannelse över hippa modefotografen Valentina (Isabelle De Funès) som därefter börjar få sexuellt orienterade mardrömmar, läskiga dockor, strejkande kameror och vänner och bekanta på bårhuset. Baba Yaga är en bortglömd pärla från den här eran, en sådan där senkommen 60-talsfilm som gör requiem över Flower Power. Bara som upplevelse är det en riktigt skum och stämningsfull film som lyckas hämta inspiration från nästan alla populära filmströmningar från sin samtid och mer; här finns modetematiken från Antonionis 60-talsklassiker Blow-Up, drömsekvenser á la Freud, Dali och Buñuel, en kvinna i fara från dunkel övernaturlighet (Rosemary’s Baby var poppis) och lite katolsk ångest från Exorcisten. Dessutom scenografi inspirerad av tyska expressionismen, för genren sedvanlig tematik dränkt i Edgar Allan Poe-vibbar och naturligtvis är allt också en enda stor indirekt hyllning till Mario Bava. Detta kan låta som idel name-dropping från min sida men en läsare som kan koppla ihop namnen kan också föreställa sig stämningen i den här filmen, som fungerar lika bra som spooky giallo som överdådigt tidsdokument.

 

 

14. Torso (1973)

I corpi presentano tracce di violenza carnale.  Sergio Martino

I Sergio Martinos Torso börjar man ana dekadens, och vändningen mot ren skräpighet som italiensk skräck skulle ta senare. Kanske för att Martino själv var del av den när han hoppade på kannibalfilmståget med Mountain of the Cannibal God (1978) och därefter gjorde idel c-filmer; mycket komiska sunkrullar som 2019 – After the Fall of New York (1983) till exempel. Men till och med Martino lämnade sitt avtryck i skräckfilmshistorien i och med Torso, som är en stark kandidat till den första riktiga slasher-filmen – före både Halloween och Black Christmas. Tekniskt sett är det fortfarande en giallo men det är kännbart att intrigen – giallons poäng – är helt ointressant och att fokus istället ligger på morden och då gärna mordens brutalitet. Mördaren är en synnerligen störd figur som med rånarluva stryper college-tjejer och sen karvar upp deras bröstkorgar – inte är det subtilt, men filmen innehåller allt som skulle bli stereotypt tio år senare i form av det där paret som hånglar i bilen, syndiga ungdomar som slaktas och en och annan flummig biroll som has ihjäl i förbifarten. Det råder här heller inget tvivel om att hippie-erans sexuella frigörelse gjordes om till säljbart snusk – men Torso är ändå en ganska stark skräckfilm med en genuint obehaglig mix av sex och våld (”psykosexuellt”, if you will) och filmen är sevärd för inbitna skräckfilmsfans. Huvudrollen spelas för övrigt av Suzy Kendall, brittiska skönhetsdrottningen/aktrisen som hade ett par prestigefyllda roller i slutet på 60-talet och som innan den permanenta mammaledigheten besudlade sitt goda rykte i flertalet italienska giallo-filmer med start i Argentos Ljudet från kristallfågeln (se förra delen) och slut i denna, samt nästa film Spasmo.

Trailer som gör det omöjligt att inte hädanefter uttala filmens titel som ”Tor-sooo!”

 

 

15. Spasmo (1974)

Umberto Lenzi

Lucio Fulci började arbetet på den här filmen men hoppade av – jag vet inte varför men han hade en tendens att bli arg på folk – och Umberto Lenzi tog över; liksom Sergio Martini kom Lenzi, trots många psykologiska giallos, mest att bli förknippad med sina kannibalfilmer (främst Cannibal Ferox) och den trashigare eran av den italienska skräckfilmen; hans mest kända film kan vara Nightmare City (1980), den kanske bästa italienska Dawn of the Dead-klonen. Hursomhelst är resultatet av Fulci/Lenzi-krocken Spasmo – en exceptionellt märklig film. Nu är ”märklig” förstås ledmotivet för många av filmerna här, men Spasmo är verkligen förvirrande. Det börjar med att någon slags kåt playboy (österrikiska Robert Hoffman) på en strand hittar en medvetslös tjej (Suzy Kendall igen) som han först tror är död. De bekantar sig med varandra på en gång, och sitter snart i hans bil och myser. Han kallar henne kärleksfullt för ”en liten hora” och hon ler tillbaka och tvingar honom att raka bort hans dumma skägg (”I have my standards!”). De åker hem till honom och ska ha sex men när han står i badrummet för att raka bort det där skägget hoppar en fjantig, nikotingul lönnmördare in genom fönstret och försöker döda honom av helt obegriplig anledning… och detta är bara femton minuter in i filmen! Intrigen som följer är verkligen svår att förklara, för när man väl ser på filmen så fattar man ingenting. Hoffman och Kendall försöker lösa ett mysterium som verkar vara sin egen gåta – Ingen är mördad så vad letar de efter egentligen? Vad handlar filmen ens om? Varför är alla ledtrådar så konstiga? Varför går ingen till polisen? Vem förföljer dem? Framför allt: Vem har hängt upp en massa uppblåsbara sexdockor i skogen? Varför ser vi på dem? Hur kan karaktärerna vara så stela och mystiska på samma gång? Varför pratar alla så konstigt? I synnerhet den engelska dubben är fantastisk och låter som om någon kört italienskan genom Google Translate (”You lousy motherfuck!” – ”We must try to behave like rational human beings!” – ”I am Malcolm – You are intruders!” – ”It’s all so absurd, meaningless. And what is absurd is dangerous!”). Inte förrän i sista tredjedelen kommer avslöjanden som gör att storyn verkar lite mer ”logisk” men det är verkligen vägen som är resans mål här.  Storyn påminner lite om Fulcis A Lizard in a Woman’s Skin, eftersom Hoffmans karaktär verkar brottas med psykotiska problem, men Spasmo tar verkligen steget längre. På manusnivå känns det rentav som en typisk David Lynch-film där karaktärerna rör sig som i en dröm genom den ena situationen till den andra och beter sig helt random; inget verkar ha med det andra att göra och man har ingen aning om vad som kommer hända härnäst. Det är inte en typisk giallo – det är inte en typisk någonting alls – men den är verkligen fantastiskt underhållande om man är på rätt humör.

Trailer som gör det omöjligt att inte hädanefter uttala filmens titel som ”Spasmo… Spaaaasmo!”

 

 

16. Deep Red (1975)

Profondo Rosso. Dario Argento.

När allt är sagt och gjort är det Dario Argento som är Italiens skräckmaestro numero uno. Inte bara för hans geniala bildspråk utan kanske främst för att han var den progressiva motorn inom italiensk skräck, hans filmer var de som hela tiden pushade genren framåt mot nya riktningar. I och med den klassiska Deep Red gjorde han den slutgiltiga giallon; det är svårt att inte se det som ett försök att göra den film som ingen annan skulle våga överträffa. Och, indeed, efter Deep Red är giallogenren i princip död; till och med en skicklig film som Fulcis Seven Notes in Black (1977) har något förlegat, tomgångsaktigt över sig. Deep Red är och förblir denna genres Citizen Kane; en giallo som tar genrens konventioner och gör dem så skickligt som möjligt, med psykologiskt trovärdiga karaktärer, ett verkligt spännande mysterium, extremt kusliga mordscener med fenomenalt foto och briljant musik, subtila paralleller till den italienska fascismen och en genialisk intrig där man redan från början vet vem mördaren är men man inser det inte förrän i slutet. Argento var fräck nog att rakt av sno David Hemmings (från Antonionis eradefinierande Blow-Up) för huvudrollen som jazzpianist som hookar upp med käck journalist (Daria Nicolodi; Darios fru, som fick dö den ena hemska döden efter den andra i alla hans filmer utom denna) för att lösa ett blodigt mord på en synsk kvinna. På papperet låter det som en vanlig giallo, men Argento vänder på steken på alla sätt han kan.

Ett av många krux i filmen är att Hemmings blir vittne till mordet och hela filmen igenom försöker ta reda på vad det var han egentligen ”såg”. Denna idé – att mördaren spökar i huvudpersonens traumatiserade huvud – planterade Argento redan i hans första film Ljudet från kristallfågeln men det är inte förrän Deep Red som den blommar ut. Överhuvudtaget är detta en orgie i kreativitet; Argento använder spöklika Turin-gator för att skapa en lätt fejkad, scenografisk stämning á la Hopper eller Giorgio De Chirico och i takt med att vi kommer djupare in på mysteriet desto mer kött och blod får det; en av vändpunkterna i gåtan sker i en gammal villa, övergiven sedan Mussolinis tid, som ger en sval och kuslig dimension åt en redan till att börja med creepy film.

I en historisk kontext känns det tveklöst som Argentos bästa film, eftersom den slog ut allt motstånd och fortfarande är den giallo-film att se om man nu bara ska se en. Men det finns även något rent emotionellt i mig som triggas igång av den här filmen som jag inte kan förklara med ord; filmen har ett särskilt beat, en blandning av det hårda, blodiga och samtidigt det eleganta och (Freudianskt) sublima och hela tiden är den som en mardröm som man inte riktigt kan vakna ur eftersom det aldrig kommer något monster; det är bara ständigt tinglande kalla kårar i ryggraden, det högljudda och myllriga nattstadslivet kontra den svala landsbygden, psykologiska bortträngningar hos både mördaren och huvudpersonen, spöken av 1900-talets ondska och en mördare i svart som ständigt försvinner bakom hörnet med ett svisch ifrån den svarta trenchcoaten.

Deep Red finns i en kortare, mer rapp internationell version men jag rekommenderar i att ni ser den två timmar långa Director’s Cut-versionen med originaltiteln intakt (Profondo Rosso) och om ni verkligen har en blodad tand försök få tag på Studio S-DVD:n som är världens bästa utgåva av filmen  (bokstavligt talat) och som har ett mycket bra kommentatorspår av danska filmregissören och giallo-experten Thomas Rostock.

 

 

17. Suspiria (1977)

Dario Argento

Efter att ha skapat den definitiva giallon tog Argento nästa självklara steg och skrotade hela konceptet och gjorde en direkt övernaturlig skräckfilm istället. Suspiria är fortfarande Argentos mest berömda och ihjälälskade film och medan jag inte har den passionerade kärleken till den som jag har till Deep Red eller Fulcis The Beyond (som kommer i nästa del) så kan man inte förneka att det är en läcker film; otroligt ambitiös, tekniskt mästerlig och precis som i Deep Red kryddad med verkligt italienska ingredienser (mer specifikt konst, katolicism, fascism och släktfetischism). Jessica Harper spelar amerikanskan som anländer till tysk balettskola som visar sig vara ett häxnäste där människor dör till höger och vänster på de mest barrocka vis. Intrigen är dock mest strunt och det finns kackigt skådespeleri i alla hörn och kanter (och se upp för Udo Kier!) men det man aldrig glömmer är de utstuderade mordscenerna och scenografin som Argento ger en nästan bildkonstnärligt förmodernistisk eller romantisk skönhet. För att inte tala om soundtracket, signerat av progrockbandet Goblin (liksom i fallet Deep Red och flera av Argentos senare filmer). Det är en av skräckfilmshistoriens största stycken musik och det blandar det creepy tingel-tanglande plingeliplong som var typisk för giallo-genren med en barbarisk, ritual-liknande viskningar och dundrande trummor som ökar adrenalinet. Det är framförallt dessa inslag, tror jag, som gjort Suspiria så populär. Det är en av filmhistoriens finaste spöktågsrysare och den går bara att förstå som en mardröm. Filmens enda andningspaus finns i början, när Harper på flygplatsen närmar sig de läskigt inbjudande svängdörrarna vid utgången. Liksom i en obehaglig dröm går hon ologiskt nog rakt ut i en piskande regnstorm och därefter är det bara att hålla i sig och njuta av de barrocka härligheterna.

 

Ur någon random lista

 

18. Shock (1977)

Beyond the Door II / Shock. Mario Bava

Shock var Mario Bavas sista film. Jag vet inte om han kände sig ledsen eller så. Hans filmer saknade motstycke vad gäller inflytande – under 60- och 70-talet hade öppnat dörrarna för hela den italienska skräckfilmen – men andra talanger (främst Argento) hade vidareutvecklat genren ut ur hans händer – vilket kan förklara den ursinnigt nihilistiska och ultravåldsamma heist-filmen Rabid Dogs (1973), vars barbari skiljer sig markant från resten av Bavas produktion och som följdes av ett treårsuppehåll och Shock varpå Bava samtidigt annonserade sin pensionering.

Storyn är en mishmash av sin samtids genrekonventioner – man kan faktiskt se det som en direkt korsning mellan paranoian i Polanskis Repulsion och Rosemary’s Baby, de övernaturliga barnen i Exorcisten och Omen samt det onda huset i Huset som Gud glömde – där Daria Nicolodi spelar kvinna som eventuellt håller på att bli galen eftersom hennes son verkar vara påverkad av spöket av hennes avlidna man som spökar i deras hus (medan plastpappa John Steiner, ännu en av de skådespelarna som var med i mängder av italienska filmer, är glad pilot som aldrig är hemma).  Det är på så vis inte en originell film, och den saknar lekfullheten och elegansen i Bavas tidigare verk, men det är ändå en omisskännelig Bava-film som har många minnesvärda sekvenser och överlag en creepy stämning som aldrig gör den tråkig eller ens särskilt förutsägbar, ens i slutet när saker flyger omkring och ett helt hus är ute efter att ha ihjäl huvudpersonen. Det finns ett mysterium i filmen, titeln är en ledtråd, som man aldrig listat ut säkert förrän i den allra sista scenen – som ger en av många kusliga effekter. Nicolodi är och förblir mest känd som Dario Argentos musa – från det glada framträdandet i Deep Red hade hon biroller i Darios filmer som tycks symbolisera deras fallande äktenskap, då hon mördas av honom på mer och mer oheliga sätt i varje film – och det är kul att se henne bära en hel film i Shock; även om hon aldrig var någon oerhörd begåvning (skådespeleri var aldrig dessa filmers starka kort) och även om rollen knappast är en tacksam feministisk sådan, så är hon helt stabil och levererar en klassisk balansgång mellan suspension of disbelief och ren ost.

Shock är på sätt och vis en typisk svansångsfilm; den är stabilt gjord, om än inte med den där känslan av originalitet och nyhetens behag intakt utan snarare med vetskapen om att det är den sista filmen innan tystnaden (Bava dog tre år senare i en oväntad hjärtattack). Det är ett underhållande farväl från en gudfader från gamla skolan, gjord i en alltmer dekadent era av billiga trick och exploativa inslag. Och det är en creepy film.

 

Buäuähh!

 

 

19. Zombie Flesh Eaters (1979)

Zombi 2 / Zombie. Lucio Fulci.

Originaltiteln på Zombie Flesh Eaters är Zombi 2, så döpt för att casha in på Dawn of the Dead som hette Zombi i Italien; vilket gjorde att den blev känd kort och gott som Zombie i USA och Zombie Flesh Eaters, alltså, i Europa. Redan i titelförvirringen står det klart att vi nu kommit in i eran då italiensk skräckfilm gått över till att bli ren explotation, i synnerhet populär på den då boomande videomarknaden. Detta är fortfarande Fulcis kanske mest kända film och en av milstolparna i eran, då den gjorde Fulci till skräckfilmsregissör och knäckte dammen för den italienska b-genren; under hela 80-talet spydde landet ur sig hundratals explotation-filmer i allsköns nya subgenrer, vilket startade den stora brittiska Video Nasty-stormen och, i Sverige, hela Studio S-historien. Zombie Flesh Eaters är än i dag en kultfavorit på grund av ett par money shots – inte minst scenen där en zombie slåss mot, och börjar äta på, en haj under vatten; filmen överlag har en serietidningsintrig där en journalist och Tisa Farrow (Mia Farrows syster!) hookar upp med en tjomme och hans lättklädda flickvän för att leta efter Tisas försvunna far, vilket leder dem till en zombie-ö där en läkare spelad av Richard Johnson (från The Haunting! Seriöst!) försöker lista ut varför de döda går igen. Men det behöver han inte fundera på länge för snart blir det hela en fråga om överlevnad…! Ärligt talat har jag aldrig helt förstått grejen med den här filmen, vars första hälft är rätt långrandig, men stämningen går inte att klaga på; verkligt ruttna zombies, ordentliga mängder köttätande, slafs och blod, Fabio Frizzis knepiga midi-soundtrack och hejdlöst kackiga repliker gör att filmen verkligen kommer igång när den gör det. Fulci gjorde dock mer innovativa och spännande filmer än den här, som är mer skräpigt underhållande än ”bra”.

Klassisk trailer, känd från mången sliten VHS-kassett:

 

 

20. Inferno (1980)

Dario Argento

Att Argento fortfarande var den kreativa ledstjärnan under den här tiden står klart i Inferno, hans uppföljare till Suspiria och andra delen i en länge oavslutad trilogi om ”de tre mödrarna” (om trilogin blev fastställd till sist, år 2007 med The Three Mothers, därom tvista de lärda). Inferno är en hejdlöst drömsk film som dyker ännu djupare in i det surrealistiska och drömlogiska än Suspiria, som fortfarande hade en mer eller mindre traditionell intrig. Också mängden våld och blod har ökat, då italienska skräckfilmer (kanske för att konkurrera på videomarknaden) blev mer sensationalistiska och blodiga för varje ny film som kom. Men Inferno är paradoxalt nog en av Argentos mest eleganta och klassiga filmer. Stämningen är lika dramatisk och helvetisk som filmens titel och Inferno var indeed en av regissörens mest personliga och kompromisslösa filmer. Redan första scenen förklarar intentionen; en kvinna läser i en bok och vi hör en röst förklara filmens backstory men innan han ens hunnit prata klart dränker Argento hans röst i Keith Emersons närapå medeltida musik och slänger otåligt på förtexterna. Det här är inte en film som ”handlar” om något. Storyn om hur en ung musikstudent (träbocken Leigh McCloskey) letar efter sin försvunna syster i ett läskigt gammalt hyreshus i ”New York” (läs: en drömsk kuliss dränkt i kulörta spotlights) är på strikt anorektisk nivå. Det filmen istället består av är en parad av drömska jakt- och mordscener som aldrig upphör att förvåna en. Inferno är definitivt Argentos mest ögonvänliga film: Scenografin och stämningen är riktigt imponerande och hela filmupplevelsen är som att svepas in i en murrig filt. Jag har alltid stört mig på filmens längd, och att den tar så pass mycket hänsyn till sina huvudpersoner som den gör (upplösningen har något att göra med en skruttig gammal alkemist som dödar folk telepatiskt) men det är bara detaljer som marginellt skämmer en i övrigt oerhört minnesvärd och underskattad film.

Filmens första tio minuter

Ta den första sekvensen här. Vem är den här tjejen? Vart är hon? Vad letar hon efter? Vi vet vagt, nästan som i en dröm, och vi står maktlösa inför utvecklingarna, också som i en dröm. Inget fungerar strikt logiskt, eftersom Argentos filmer inte utspelar sig i verkligheten. I och med Inferno har den italienska skräckfilmen gått över till det fantasmatiska och drömlogiska, vilket gav upphov till rent explosivt surrealistiska filmer, några av vilka vi tar en titt på nästa vecka.

 

*

31 italienska skräckfilmer (en kanon)

1. Djävulsmasken
2. The Girl Who Knew Too Much
3. Blod och svarta spetsar
4. Kill Baby Kill
5. Ljudet från kristallfågeln
6. Hatchet for the Honeymoon
7. Bay of Blood
8. Mannen i svart
9. The Red Queen Kills Seven Times
10. Don’t Torture a Duckling
11. A Lizard in a Woman’s Skin
12. Short Night of the Glass Dolls
13. Baba Yaga
14. Torso
15. Spasmo
16. Deep Red
17. Suspiria
18. Shock
19. Zombie Flesh-Eaters
20. Inferno
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28.
29.
30.
31.

 

-> Del III: Från Gore till Garbage.