Regi: Mark Steven Johnson
Robert De Niro spelar gammal krigsveteran som bor i en stuga i skogen. Han får besök av serben John Travolta (…) som är sur på honom eftersom han sköt honom i ryggen när det begav sig. Det som följer är jakt på liv och död.
Det här är inte en bra film, och den är värd ett lägre betyg, men den har en viss skräpig charm. Det är en charm av det slag man kan vänta sig i en film med John Travolta i ett fult lösskägg och hejdlöst fjantig serbisk brytning. Intrigen är på strikt Tom & Jerry-nivå och filmen handlar bara om att x och y sopar skiten ur varandra ute i skogen.
Jag vet uppriktigt talat inte hur jag ska fortsätta recensionen. Det är det enda den här filmen handlar om. Vad mer ska man säga? Något om den ohyggligt pretentiösa tematiken, antar jag. De Niro är en gammal gubbe som varit med i kriget i Bosnien och Travolta är serben som överlevde att bli avrättad av honom. Han vill alltså döda honom för att han inte avrättade honom när det begav sig… Vad är det jag inte förstår här?
Hursomhelst. De Niro fattar inte galoppen förrän Travolta börjar skjuta pilar mot honom ute i skogen. Efter en märklig upptakt där de träffas av en ”slump”, super sig fulla och citerar visdomar om jaktens konst från etiketten på en Jägermeister-flaska (OBS! Inget skämt) går de ut för att jaga hjort. Och ja, nej, filmen har den goda smaken att undvika Deer Hunter-referenser.
Sen är det hux flux jakt på gång. Det enda som händer i filmen är att Travolta jagar De Niro; fångar honom; han flyr; han fångar Travolta; Travolta flyr; den ena riggar en fälla; den andra går in i den; et cetera. Killing Season är ett enda långt trial and error, med ett i synnerhet befängt slut i en gammal kyrka för på något sätt handlar den även om religion.
Jag förstår om det här inte är en alldeles begriplig recension. Kanske är det något jag helt enkelt tycker om i den här filmen, men jag kan inte förstå vad. Av någon anledning lyckas Killing Season bli både passivt underhållande och ofrivilligt komisk på samma gång – Travolta gör ett klassiskt kalkon-framträdande och De Niro anstränger sig precis lika lagom för att få paychecken som han gjort i Meet the Fockers eller så. De gör det i en film där man överlever en pil genom munnen utan mer skador än två klädsamma ärr.
Jag kan inte tala för alla, antar jag, men jag blev inte uttråkad av Killing Season. Jag tittade inte så noga på den, å andra sidan, och jag har svårt att tänka mig att det ens är möjligt. Det är en film som uppmuntrar ens tankar att driva iväg mot annat. Jag kom, till exempel, återigen att tänka på att De Niro verkar gilla att laga mat i sina sämre filmer (i Freelancers hade han en egen restaurang). Jag väntar fortfarande på det där matlagningsprogrammet. Kan Christopher Walken så, på tal om Deer Hunter.
FREDRIK FYHR