Prince Avalanche

Regi: David Gordon Green

Hösten 1988. Alvin och Lance arbetar på motorvägen ute i vildmarken med att sätta upp stolpar och måla vägmärken. De har otur i kärlek och en bromance uppstår.

 

Det är något som saknas i Prince Avalanche och jag tror det är ambition. Det är inget fel på den. Den är fin. Den är trevlig. Fotot är vackert, skådespelarna är bra. Den är enkel att se, lätt att tycka om. Kanske jag borde vara snällare mot den. Men jag kommer inte ifrån det. Det är något som saknas.

Det är en lowkey-feelgood, till hälften påminner den om en mumblecore-film av det slag amerikanska lågbudgetfilmare nuförtiden gör; egentligen är det en remake av den isländska filmen A annan veg (2011). Jag har inte sett den, men vad jag förstår är det en ganska straight remake. Kanske bitarna skulle falla på plats om jag såg den.

Paul Rudd och Emile Hirsch är fina i huvudrollerna; Alvin och Lance. De arbetar med att sätta upp stolpar och måla vägstreck på motorvägen. Det är fint skrivna karaktärer. Året är 1988; Lance är en slacker-yngling som mest längtar tillbaka till storstan och Alvin är närmare 40 och hoppas på en framtid med Lances storasyster Madison som väntar hemma på honom.

Med detta som grund tuffar intrigen på genom sina obevekliga formationer; Alvin är ansvarstagande, seriös och vuxen (när han inte får barnsliga utspel) och stör sig emellanåt på Lance, som är tramsig, barnslig och ungdomlig (när han inte får seriösa utspel). En bromace-berättelse tar plats här och de två männen lär sig den största av manliga lärdomar; när kvinnorna sviker, då är det bara vodka och en annan man som kan hjälpa.

Visst, varför inte. Jag säger inte det här som kritik – det är inte vänskapskärleken som är filmens problem, tvärtom. Karaktärerna är trovärdiga och deras resa blir inte mindre sympatisk av ett fantastiskt foto som dränker sig själv i vackra höstskogar och ödsliga motorvägslandskap. Jag hoppas på en god framtid för Emile Hirsh, som är en stark skådespelare i sin genration, och Paul Rudd bevisar här på sitt ödmjuka sätt att han är en riktig skådespelare som kan bära en roll; något han gjort ända sedan Clueless (1995) men ändå aldrig fått cred för (man får skylla på Judd Apatow).

Undangömd någonstans i filmen finns ett eller två metafysiska påskägg i form av en gammal gubbe som då och då gör besök med sin flak-kärra och en gammal tant som eventuellt är något slags spöke. Dessa element passerar nästan utan att man märker det, som jag antar att eventuell kontakt med det övernaturliga ute på en motorväg skulle passera förbi, men filmen tar slut alldeles innan vi märker det och den är för lättviktig för att vi ska vilja se om den för att ta reda på vad det där handlade om egentligen.

Prince Avalance är regisserad av David Gordon Green som började sin karriär med indie-darlings som All the Real Girls (2003) och Snow Angels (2007) för att sedan, till kritikers stora förvirring, göra komedier som Your Highness (2011) och The Sitter (samt den bättre Pineapple Express). I intervjuer har han berättat att han helt enkelt gjort så för att han vill göra filmer som folk går och ser.

Detta är förståeligt, antar jag, men snobben i mig protesterar. Om man nu har en begåvning, och möjligheter andra inte har, så är det nästan som en skyldighet att få ändan ur vagnen och göra de filmer man vill göra. En regissör av Greens kaliber borde inte nöja sig med att bara sikta på att nöja en så stor publik som möjligt, oavsett hur förnöjsamt det än må vara.

Jag tror, nej jag vet, att det är det som saknas i Prince Avalanche. Det är en skicklig film gjord på en medvetet sänkt ribba och det märks på samma sätt som i till exempel Scorseses After Hours (1985) eller Soderberghs Mitt liv med Liberace. Det finns kvalité över här och den ligger oanvänd. Visst har filmen ett hjärta, men det slår med jämna och lugna slag. Det som saknas är en puls, ett driv, något att verkligen bulta för.

 

FREDRIK FYHR