Regi: James DeMonaco
På 2020-talet styr ”The New Founding Fathers” (vilka?) USA och en gång om året ”firas” det (eller?) med en dag då alla lagar är ur bruk och allt våld är tillåtet, vilket (hur?) gjort så att kriminalitet och arbetslöshet är nere på 1% (wow!). Familjen Sandin ur övre medelklassen, som har råd med säkerhetssystem, stänger in sig själva men eftersom de är idioter råkar de illa ut ändå – bland annat vill ett par dekadenta våldsdyrkare komma in i deras hus eftersom de ”råkat” släppa in en hemlös man (fråga inte hur) som de jagat för att döda. Let the massascre of logic begin.
The Purge fick mig att minnas en story kallad Prison Walls, som jag skrev ihop när jag var tolv. Det var upphovet till (tyckte jag) en ascool film om en stor fängelseö där två dussin superskurkar slåss om en biljett bort från ön samt en kvackiljard dollar för den siste som överlever. För att storyn skulle fungera krävdes en miljon långsökta omständigheter – bland annat ett framtidsscenario där en okänd ”reform” på något sätt gjort världen mindre trevlig att vara i – men än sen, det viktigaste var att det innehöll en massa våld på ett lite skruvat sätt. Bara det var ”coolt”, liksom.
Förutom att föregå Battle Royale med två år är jag inte speciellt ”stolt” över den här brådmogna idén idag, utan ser mest en töntig förpubertal dröm om att få utlopp för sina många motstridiga tonårskänslor i form av idealiserat våld. Tonåringens geek-nerv, som gör att han hetsar med allt kathartiskt slafs utan att orka bry sig om sammanhanget han låtsas ge det hela, är även grundmotorn bakom The Purge – En löjlig och poserande skräckfilm som varken är trovärdig, intressant, smart eller obehaglig. Tvärtom. Det är inget annat än en film som börjar och slutar i sin egen enfald.
Inte nog med att vara en totalt stereotyp home invasion-skräckfilm med alla subgenrens vanligaste klyschor och misstag – inklusive pinsamt överdrivna repliker och karaktärer som gör allt ofrivilligt komiskt, och inte minst hundra procent idiotiska karaktärer skrivna av manusförfattare som otvivelaktigt föraktar sin egen publik. The Purge bygger dessutom denna under medel-skräckfilm på en premiss filmen inte själv kan förklara – varför skulle en ”purge” någonsin bli laglig eller lyckas minska kriminalitet? Vilka är ”the new founding fathers”, som nu tydligen styr landet? Varför propageras det hela i media som en bra sak; ska det vara satiriskt eller bara random subversivt; och, i vilket fall som helst: Hur? Varför? Det hela är ju helt osannolikt, så var vänlig att förklara, dumma film.
Filmen poserar förstås med en skenhelig ”samhällskritik” lika uppenbar som meningslös. Om nu poängen med filmen skulle vara att visa på klassperspektiv, varför är våra huvudpersoner ett övre medelklass? Jo, för att det är dessa karaktärer man ska sympatisera med, heja på och i slutändan vilja se försvara sitt hem. Som filmen då samtidigt ska kritisera.
Nene, den gubben går förstås inte. Det hela är bara effektsökeri med en låtsas-agenda för att verka mer substantiell än den är. Inte mer energi har lagts ner på den här filmen än Texas Chainsaw Massacre 3D eller Saw XXIX och det märks.
Karaktärerna är redan från början idioter. Familjen är inte samlad när den borde vara det så ungarna får göra vad för misstag som helst, folk gömmer sig med påslagna ficklampor, öppnar dörrar som sätter alla andra i fara, blir helt uppenbart lurade av varandra; det finns knappt en enda händelse som inte bara gynnar manuset. Den mest skrattretande figuren är den provisoriska skurk, bara krediterad som Handsome Stranger (Edwin Hodge), som står vid familjen Sandins dörr som en serietidningsfascist och artigt ber om att få ”the homeless filthy swine” överlämnad. Han rabblar repliker som ”Either give us he, or that will be thee” som om vi på allvar skulle tycka det var obehagligt och inte bara överdrivet fjantigt.
Sen verkar filmen dessutom lida av någon slags filosofisk förvirring, som om det hela inte var grötigt nog. The Purge föreslår att människor på något sätt skulle ”renas” eller uppnå katharsis av våld, när det inte finns vetenskapliga belägg för något annat än att det våld som USA till exempel lider av skapas av just klassklyftor och ojämlikhet; vilket den här filmen alltså samtidigt låtsas bry sig om.
Så länge filmen håller någon slags basal spänning igång – första tredjedelen ungefär, innan all hell sedvanligt breaks loose – vill man ge filmen så mycket slack man kan förmå ge den. Inte minst för att Ethan Hawke och Lena Headey spelar föräldrarna i familjen – de gör förvisso inte speciellt bra ifrån sig, men de är bra skådespelare egentligen.
Ju längre filmen pågår desto mer hopplös blir den dock och all ”dramatik” blir bara irriterande eftersom The Purge bygger på falsk logik, falsk filosofi, falskt effektsökeri, tomhet och trams. Det är möjligt att kidsen gillar den – så länge man inte riktigt vet hur världen fungerar så kan man ju svälja vad som helst, i synnerhet om det verkar ”coolt” – men går man in för filmen med minsta hjärncell igång är man dömd att bli besviken.
FREDRIK FYHR
5 svar på ”The Purge”