Baksmällan del III

Regi: Todd Phillips.

En skurk (John Goodman) kidnappar den ofta försvunna Doug (Justin Bartha) på grund av oförätter med den överdrivet excentriska Mr. Chow (Ken Jeong). Naturligtvis måste de så kallade ”Wolfpack”-kompisarna så gott de kan rädda dagen. Dumma saker händer, tills filmen äntligen tar slut.

 

En gång stod jag i en obarmhärtigt lång kö på ett stökigt McDonald’s halv fyra på morgonen, omringad av bröliga ynglingar, och väntade på att betala 70 spänn för att få – visade det sig när jag kom hem – en sladdrig Big Tasty, en cola med för mycket is och inga strips. Det var inte bara känslan av att ha blivit lurad. Det var även den svårbeskrivliga känslan av hur livet plötsligt kändes alldeles meningslöst samt den där ständiga misstanken om att McDonald’s kanske egentligen planerar att ta över världen. Och, förstås, att det aldrig skulle hända igen.

Upplevelsen är snarlik Baksmällan del III, en film som pågår i hundra mycket långa minuter utan att erbjuda en enda engagerande sekund. Det är svårt att föreställa sig en svagare och mer desperat uppföljare. Den bygger i sitt fundament på att casha in. Inget annat. Den innehåller noll själ, inlevelse, motivation, vilja. Skådespelarna – vid det här laget mer etablerade än de var 2009, då den första filmen kom – hasar sig igenom den som om de skäms för att vara där, bundna av ett kontrakt och en dinglande grön morot bestående av dollars med många nollor.

Ingen ska gifta sig den här gången. Ingen blir bakfull. Men, whatever, trean måste ju göras. Cashen måste in. Så filmen gasar på och rullar mirakulöst nog på alla de sparlågor som finns kvar i tanken, genom en intrig som verkar improvisera sig fram medan den pågår. Visst, tvåan var inte direkt originell – eller, den var rättare sagt en skamlös rehash och framstod som nog så själlös. Men jag kan inte minnas senaste gången jag tänkte: Kunde de inte bara ha gjort samma sak en gång till igen?

Det hade varit bättre. Jag orkar inte med en generisk skurk spelad av John Goodman som inte har någon annan poäng än att vara John Goodman, fast utan bra repliker eller inlevelse (han är också sugen på morötter). Jag orkar faktiskt inte med någon inblandad här, och i synnerhet inte Ken Jeong (vet någon vad han ens håller på med?) och Zach Galifianakis.

Jag minns inte längre vad jag gillade i första Baksmällan – och den här filmen gör mig inte sugen på att ta reda på det – men jag vet att Bradley Cooper spelade någon slags deuchebag och att Galifianakis var en udda figur som var störig men älskvärd i sin underdånighet och sin goda vilja. I del III är Cooper helt anonym – dels för att han nuförtiden är intresserad av att bli Oscarsnominerad i bättre filmer och dels för att manusförfattarna inte vill göra rollen för negativ på grund av detta – och Galifianakis, herregud, han är bara en vandrande helvetesmaskin här. Det finns inte ett enda ögonblick då man inte bara önskar att han försvann nerför ett stup och aldrig kom upp igen, och det gäller från scen 1 när han råkar halshugga en fult CGI-animerad giraff på motorvägen (ha-ha).

Det är dock Galifianakis och Jeong som den här filmen verkar handla om. Vad, sa någon ”the Wolfpack”? No way José. Baksmällan del III är en förtäckt kärleksfilm om två stereotyper (av vad vet jag inte) spelade av dessa två nämnda extremiteter. Jeong var i den första filmen bara en av många roliga sidofigurer som den bakfulla trion stötte på i sin jakt på att ta reda på vad som hänt natten innan – här både börjar och slutar filmen med hans karaktär, som rymt från ett koreanskt fängelse och försöker gömma en massa guldtackor som Goodman vill ha; en härva som de stackars birollerna (som i de två föregångarna var huvudpersoner) dras in i.

Men vem bryr sig? Ingen av de inblandade i den här filmen, i alla fall. Storyn är en enda lång utdragen jakt på ingenting alls. Det är faktiskt rätt svårt att förklara hur innehållslös och olustig den här filmen är. Att den andra filmen inte var mer än en kommersiell produkt var uppenbart redan i faktumet att originalfilmens manusförfattare (Jon Lucas, Scott Moore) var borta och ersättarna (regissören Phillips, samt Craig Mazin och Scot Armstrong) bara valt att kopiera den första filmen rakt av. Nämnda trio står även för ”manuset” i del III och när de försöker sig på något slags ”originellt” material så gör de en ”film” som får tvåan att framstå som smått briljant. Den exploaterade åtminstone den första filmen, som var rätt bra. Jag menar, ska man exploatera något så bör det väl inte vara något uselt.

Men det finns inte ens ett exploativt värde i Baksmällan del III. Det finns en porrfilmsliknande löpande-band-logik bakom den; som att den är riggad, plåtad, ihopklippt och utkastad på marknaden. Nu är intäkterna räknade och det borde inte förvåna någon om den här serien gör en Polisskolan och klämmer ut en fjärde, femte, sjätte, sjunde film ända tills de är på uppdrag i Moskva. Skådespelarna behöver ju inte ens hänga med, folk går och ser skiten ändå. Jag vill inte jämföra Bradley Cooper med Steve Guttenberg – som hoppade av Polisskolan-serien efter fyra filmer – så jag nöjer mig med att säga att Baksmällan del III bara är en dålig, dålig, film. Mycket sämre än Polisskolan 3. Om det inte är en varning så vet jag inte vad som är det.

FREDRIK FYHR