Skumtimmen

Regi: Daniel Alfredson

Året är 1993. För tjugoett år sedan försvann lilla pojken Jens på norra Öland och befarades drunknad. Hans mamma Julia (Lena Endre) har fortfarande svårt att bearbeta händelsen men hennes pappa Gerlof (Tord Peterson) tror inte bara att pojken inte drunknade – han tror att han gick vilse ute på dimmiga alvaret och träffade Nils Kant, en förrymd mördare som också ansetts ha varit död.

 

Jag tror en av anledningarna till att man gärna gör sig lustig över svenska filmdeckare är deras kroniska brist på självinsikt och självironi. De vågar inte vara annat än allvarliga och det är just därför de är så svåra att ta på allvar. När de dessutom alltid spelar på realism, eller någon slags psykologisk trovärdighet, så blir de ännu svårare att ta seriöst. Det är alltid något extra bisarrt mord eller något onödigt tillkrånglat mysterium och att ingen skulle vilja bo kvar i Ystad, till exempel, om Wallander verkligen hade så fullt upp med att lösa mord där, det ska man liksom ta. Att vara polis är för den delen alltid ett yrke som kombinerar ett spännande yrkesliv med ett dramatiskt personligt liv. Någon vanlig, långtråkig vecka med pappersarbete existerar inte.

Det är just den totala avsaknaden av något vardagligt, grådaskigt eller slumpmässigt som gör dem så svåra att orka med. Ingen pratar som människor pratar utan alla samtal sker i melodramatiska dialoger; bilderna är alltid exakt inramade för att få så mycket ”spänning” och ”atmosfär” som möjligt, oavsett hur tråkig miljö det är egentligen. Skådespelare sysslar inte med att skådespela utan de är bara ”där” och gör vad de alltid gör. Knäppa birollsfigurer finns till höger och vänster och inget mysterium blir löst förrän en lämplig mängd ledtrådar och villospår följts och den skyldiga helt plötsligt avslöjas som av en händelse. Vilket förstås lika gärna hade kunnat ske från början. Eller inte alls. Men, men.

Ska man ta det för vad det är? Genrekonventioner, bara? Alla svenska deckare är ju så, gör det att de automatiskt är dåliga? Tja, det gör dem åtminstone inte bra, den saken är klar. Också Skumtimmen lider av alla de här problemen jag nämnt. Lena Endre is as Lena Endre does i huvudrollen – lite stark, lite svag, gråter en del, dricker mycket rödvin, står i köket och skäller på någon ibland, utbrister ”det är ju inte klokt” och liknande – och det hela är ungefär som det brukar vara.

Nu på Öland dock, en ganska snygg plats att göra en sådan här film på. Allt är grått och disigt, överallt lervälling och alltid regn eller dimma. Året är 1993 men naturligtvis ser ingen hiskeligt omodern ut utan kostymen och scenografin är ”lagom” realistisk; folk bara råkar se lite retro-trendiga ut och man kan notera gamla Allt om mat-tidningar vid folks diskbänkar, gamla kaffeburkar, en mysig morgonrock som jag svär kommer från TV-serien Tre kronor, som började gå 1994.

Jo, jag hade rätt tråkigt när jag såg den här filmen, ni gissar helt rätt. De två mysterium som ligger till grund för Skumtimmen är ganska ointressanta. Det ena – farsgubben Gerlof (Tord Peterson) tror att Nils Kant inte alls dog tjugo år tidigare utan överlevde – är inte ens ett mysterium utan det klargörs redan i den första scenen att jo, Nils Kant överlevde. Året var 1945. Han dödade två tyska soldater och en polis, därefter simmade han från Öland in till fastlandet, hoppade på en båt till Kuba och levde där i exil.

Han spelas av Felix Engström, som är påfallande lik Harrison Ford fast med en mustasch. Jag kände som jag kände när Per Morberg var i New York i början av Hur många kramar finns det i världen: Här har vi ju en film! Jag är inte säker på vart Kuba-scenerna är inspelade (jag gissar på en kombination av Göteborg och SF:s studior) men det ser rätt övertygande ut och allt som händer medan Kant (och ja, dessa karaktärsnamn i deckare också; en annan i filmen heter Martin Malm!) försöker iscensätta sin egen död likt en annan Hannibal Lecter är faktiskt spännande på riktigt.

Men okej, tillbaka till Öland. Nils Kant lever. Nu är bara frågan när Lena Endres karaktär Julia ska ta reda på det. Mysterium#2 går ut på hennes son som tros ha drunknat tjugo år tidigare men som Gerlof tror försvann ute i dimman på ödemarken med det kusligt klingande namnet alvaret, där han också lär ha träffat Kant. Hur kan Gerlof ha listat ut det här? Vem vet. Snart får Julia en sandal i ett paket. Vem har skickat det och varför? Vi får veta svaret på första frågan, men inte andra.

Ju längre Skumtimmen pågår desto mindre intresserad tycks filmen själv bli av sin story. Detta eftersom det bara kan vara på två sätt – antingen dog barnet eller så lever barnet fortfarande – och vi har bara ett halvt dussin karaktärer att undra över. Det vill säga: Antingen är barnet dött och dog på grund av något som någon av dessa fem-sex karaktärer döljer, eller så är barnet någon av dessa fem-sex karaktärer. Troligt är även att polisen Lennart (Thomas W. Gabrielsson) har någon hemlighet i bakfickan eftersom Julia börjar nojsa med honom efter ett tag och en oskriven deckarregel är att de med bäst alibi oftast är skyldiga till åtminstone något fuffens (statistiskt sett allt fuffens, men hey, inte skulle jag vilja spoila denna rafflande gåta).

Förutom en och annan snyggt plåtad vy (kudos till fotografen Fredrick Bäckar) är filmen är lika trist och förglömlig som vilken annan svensk deckare som helst. Om du äter deckare som andra äter chips – och jag vet vissa darlings i mitt liv som gör det – så kommer du säkert ha behållning av den. Om inte så, tja, du har nog inte tänkt se den här filmen då. Och lika glad är du för det.

En sista grej. Ted Åström är med i en scen. Vad gör han? Han ger vägvisningar när Lena Endre är på väg någonstans med sin Volvo. Ska man verkligen lita på vägvisningar från Olyckan själv…? Jaja, jag tyckte det var kul i alla fall.

 

FREDRIK FYHR