To the Wonder

Regi: Terrence Malick

Neil (Ben Affleck) flyttar till Oklahoma med sin nyvunna kärlek Marina (Olga Kurylenko) som han träffat i Paris. Hon har sin dotter (Tatiana Chilline) med sig, och i områdets kyrka finns en melankolisk präst (Javier Bardem). Efterhand börjar kärleken utan särskild anledning förvandlas till sorg och olycka. En film av Terrence Malick, så mer story än så blir det inte.

 

Jag har aldrig förstått varför Terrence Malicks filmer delar sin publik så mycket. Det är kanske sant att vissa kritiker varit underdåniga mot honom genom åren – men är det så konstigt? Här har vi en regissör som har ett personligt och kompromisslöst språk, som har väntat flera år mellan sina filmer och som haft så pass mycket integritet att det knappt ens finns några foton på honom. Vad kan man göra annat än att beundra det.

Och samtidigt, den andra fållan, som menar att hans filmer är pretentiöst fluff, nästan enbart centrerade kring sina fina bilder och små antydningar till transcendentala idéer om De Stora Frågorna – om man kan tänka sig filmatiseringar av Tomas Tranströmers dikter så är man inte långt ifrån känslan i Malicks filmer. Till och med en titel som Den stora gåtan låter som något som kan viskas av karaktärer i Tree of Life eller To the Wonder, Malicks två senaste (inte direkt oambitiösa) alster.

Men jag förstår inte problemet med det heller. Visst är Malicks filmer krångliga. Exceptionellt vackra att se på. Men ofta svåra att bli kloka på. Det är inte alltid självklart att det finns något ”djup” i dem, men måste man söka det? Finns det inte en poäng i deras rastlöshet, deras varande, sättet de ibland tycks vara berättade av en vind eller ett träd?

När Malick nu brutit sin ed, eller vad det är, och gjort en film nästan omedelbart efter den förra (till skillnad från de vanliga pauserna på 10 år) anar jag att kritikerkåren fått en anledning att andas ut och äntligen fått en chans att avfärda en Malick-film. Jaha, den kommer direkt efter Tree of Life, som tycktes så episk, det blir ju knepigt; bäst att bara låta den passera.

Visst, To the Wonder är inte mycket mer än en kärlekshistoria berättad på ett kryptiskt, fluffigt och obskyrt sätt; fullt av vackra vyer, suggestiva kameraåkningar, sådär ”luftig” musik och repliker som viskas fram av karaktärerna som berättarröster. Den befinner sig, liksom Tree of Life, i ett slags ingenmansland och berättarperspektivet tillhör ingen särskild.

Men den är mysig. Man får aldrig känslan av att Malick själv är ute efter några större sanningar annat än detta tämligen grandiosa att kärlek är våra emotioners bränsle, det vi lever våra liv på, det enda vi egentligen minns på dödsbädden och orsaken till såväl alla våra lidanden som lyckor.

Berättelsen är inte storslagen. Filmen handlar bara om en melankolisk snubbe (Ben Affleck) som är ihop med en melankolisk fransyska (Olga Kurylenko) och tar med sig hennes dotter (Tatiana Chilline) till Oklahoma. Där blir saker aldrig riktigt så lyckliga som de föreställt sig att saker skulle bli, en och annan otrohetsaffär kommer in i bilden och på tal om ingenting sköts den lokala kyrkan av en präst (Javier Bardem) som grubblar över sitt livs stora kärlek – kärleken till Gud. En högst olycklig sådan, eftersom personen i andra änden inte svarar eller tycks existera.

Kritiker har varit orättvisa och sådär typiskt bekväma när de ignorerat vad filmen faktiskt är ute efter, för att istället tryggt följa strömmen och bara auto-dissa den. Även om den kommer i kölvattnet av Tree of Life – det måste man ju på ett eller annat sätt konstatera – så skiljer den sig fundamentalt från den filmen. Tree of Life pågick på en skala som liknade Kubricks År 2001; den pågick hemma hos en 50-talsfamilj i medelklassvillor, men även i vår tids New York, bland dinosaurier för 65 miljoner år sedan och ute i yttre rymden.

To the Wonder är en liten, lokal, berättelse och Malick filmar här vardagliga saker – övergångsställen, lekplatser, raderna av varor på köpcentrat – för att skapa en jordbundenhet, en nykter och hyperrealistisk känsla av närvaro. När man ser filmen känns det som att man befinner sig i verkligheten, och det fluffiga perspektivet och det flyktiga fotot ger en svävande känsla ungefär som om vi ser världen som en fågel eller ett höstlöv ser världen.

Många fina effekter finns i de enklaste bilder – det olyckliga paret när de en höstdag vandrar i den saggiga marken där flod blivit ebb, under en grå himmel, stannar i synnerhet i minnet – och om man har ett öppet sinne så kan man känna vad filmen försöker kommunicera; livet är en märklig upplevelse, en vaken dröm och ett rastlöst vandrande på mark som tillhör en planet, hela tiden med den magiska naturen närvarande i själen. Poängen är själva känslan av det. Det är inte djupare än så.

 

FREDRIK FYHR