Stoker

Regi: Park Chan-wook

Introverta tonåringen India (Mia Wasikowska) reagerar märkligt när hennes pappa dör. Hon bor med sin mamma (Nicole Kidman) och deras redan kyliga tillvaro blir åtskruvad när Indias för henne okända farbror Charlie (Mathew Goode) dyker upp på begravningen och därefter bosätter sig i huset och bekantar sig med mamman. Det är något som inte stämmer.

 

I Park Chan-wooks Stoker spelar bilderna poker med varandra. I slutet finns bara en bild kvar och vi har en vinnare. Det är en fröjd att se spelet börja, och det är spännande att se hur det fortsätter, men tyvärr är finalen ingen rysare. Stoker har en intrig som inte leder till speciellt mycket, även om den länge är mysig att följa.

Med ekon av Hitchcocks Skuggan av ett tvivel anländer farbror Charlie (Mathew Goode) till sin brors begravning. Hans brorson India (Mia Wasikowska) har inte vetat om att han funnits förut och hennes kyliga mamma Evie (Nicole Kidman) är inte personen som sitter och myser med en kopp te för att prata gamla familjeminnen.

Medan mysteriet börjar får Chan-wook möjlighet att leka med filmmediet på det sätt som sedan längre präglat den sydkoreanska filmen och det är i fotot, klippningen, kort sagt allt ”juicy stuff”, som filmen vinner sina poänger och blir sevärd. Det är något skumt med farbror Charlie och det är något lika skumt med India. En oerhört stämningsfull, samtidigt kusligt skev, atmosfär sjunker in över tillvaron i det stora huset denna trio bor. Varenda scen gör Chan-wook till något särskilt; India ska gå ner i källaren och hämta glass och denna klassiska känsla – av att källaren är läskig – klipper han ihop med hjälp av psykologiska flashbacks och en dinglande lampa á la Psycho som gör att man blir instinktivt drabbad.

India är, som många i hennes ålder, tystlåten, vresig och udda. Men när sportnördarna på hennes high school kallar henne ”störd” kanske det visar det sig att de har mer rätt än de tror. Hennes drifter börjar kännas allt mindre rumsrena, och de ambivalenta blickar hon delar med sin farbror känns alltmer sällsamma, och vid det laget hon onanerar i duschen medan hon drömmer om nackar som knäcks känner man att hennes våta drömmar är färgade av blod.

Men jag ska inte spoila intrigen, som för övrigt är rätt svår att få grepp om. Stoker skulle nog mått bra av en manusbearbetning till för karaktären och intrigen spretar åt ganska många olika håll och filmen sprider frågetecken som ett besprutningsplan över åkrarna. Chan-wooks ibland distraherande excessiva klipp- och fotolekar gör också att man ofta beundrar det rent estetiska och glömmer vad filmen handlar om. Framför allt känns det som att han flera gånger antyder att India lider av så kallad film-schizofreni och att större delen av det hon upplever egentligen inte händer egentligen.

Men denna idé får, frustrerande nog, ingen upplösning utan istället återvänder manuset till ett slags ground zero under sista tredjedelen som är något av en besvikelse. Det är som att Chan-wook fram tills dess gjort vad han kunnat av manuset (av random TV-skådisen Wentworth Miller) men nu lite motvilligt måste knyta ihop säcken. Tematiken blommar inte helt ut, för medan Indias förvridenhet är lite subversivt ”cool” så är hon inte mycket till karaktär. Och filmen känns i grunden (dvs i manuset) som ett psykologiskt karaktärsdrama som Chan-wook regisserat som en ytlig och snajdig thriller. Det gör att man lämnas ganska otillfredsställd i slutet.

Men Stoker är åtminstone två tredjedelar av en fantastisk film, och det kan inte stickas under stol med. Även om den inte fulländar sig själv i slutet så arbetar den hårt för att vara fängslande under större delen av speltiden och den lyckas. Det är ett exempel på ambitiöst filmskapande med vitalitet som man mycket sällan ser i amerikansk film och det måste uppskattas och rekommenderas. Jag kan inte tala för helheten, men vissa enskilda scener i den här filmen glömmer du inte bort. Stoker är kanske en historia utan punchline, men dess väg är nästan hela mödan värd.

 

FREDRIK FYHR