Riddick

Regi: David Twohy

Antihjälten Riddick blir förrådd av sitt folk och dumpad på en röd, ogästvänlig planet där han får kämpa för sin överlevnad; sen landar yrkesmördare för att ha ihjäl honom; sen kommer monster. En av tusentals filmer som är ”som Aliens fast sämre”.

 

”This is nothing new” säger Vin Diesel tidigt i den här filmen och han slår verkligen huvudet på spiken. Den tredje science fiction-filmen om den förrymda rymdfången Riddick, kort och gott kallad Riddick, har rätt påkostade CGI-effekter men storyn, intrigen och karaktärerna ligger på förglömlig direkt på video-nivå.

Liksom den första filmen i den här serien – den av många uppskattade Pitch Black (2000) – är Riddick en klon av Aliens (1986). James Cameron måste fortfarande gotta sig åt att hans formula aldrig gått i graven sedan dess: Ett gäng rymdtuffingar fastnar på en planet (eller blir instängda i ett tunnelsystem, laboratoriekomplex, underjordisk pyramid, whatever) varpå ett gäng monster gör tillvaron extra sur för dem. En efter en dör á la Agatha Christie och vanligtvis finns en till tre överlevare i ett slut av ”fortsättning följer”-art.

Det första Riddick gör är att snabbt bli av med sin usla föregångare – The Chronicles of Riddick (2004) – genom att i ett ganska rumphugget montage förklara att Riddick, som i föregångaren blev Lord Marshall över Necromongerna (don’t ask, plz), blev slö av framgång och efterhand lurad av sina närmaste och lämnad ute i öknen att dö (Karl Urban gör en cameo här, för de som minns honom från förra filmen). Riddick själv förklarar sitt fall from grace genom att citera Rocky Balboa (i Rocky III) och säga att han blev det värsta en machoman som han själv kan bli: ”I got civilised…!”

Liksom Rocky III är även Riddick en ofrivilligt homoerotisk film. Länge och väl får manusförfattaren och regissören David Twohy dreggla över Vin Diesels biceps, hans atletiska språng mot döden i slow motion, och närhelst han får chansen stirrar han in i Vins självlysande danger eyes. Det lämpar sig extra mycket eftersom actionscenerna, och den visuella stilen, är av TV-spelsstuk; Riddick är vår Player 1, diverse monster attackerar, spring, hoppa, hugg, läk dina sår med lavasten; fortsätt spring. Trogna läsare vet att detta är en trend som förekommer bland mindre ambitiösa Hollywood-filmer.

Men okej, tillbaka till filmen. Jag nämner det som är lite lustigt med filmen tidigt eftersom det inte finns så mycket att säga om den i övrigt. När Riddick i första delen av filmen vandrat fram längs den röda, karga planeten där han dumpats, dödat diverse träskmonster och fått ett par extraliv och power-ups att leva på, har han återfått sin eye of the tiger (förlåt, sina ”animal instincts”) och det är hög tid för två gäng yrkesmördare – ett proffsigt, vitt och militärt och ett slafsigt, brutalt och latinskt – att landa på planeten för att fånga Riddick. Bytessumman är dubbel om han återfinns död.

Ledaren för det mer ariska gänget heter Johns (Matthew Nable) och är pappa till en av karaktärerna i Pitch Black, så han vill inte döda Riddick innan han får veta sanningen om vad som hände med honom. Ledaren för sluskgänget heter Santana (Jordi Mollà) och är allmänt spansk och sluskig; en ”tuff brud” som ger hårda snytingar och antyder att hon är lesbisk finns också (spelad av Katee Sackhof).

Men där lägger intresseklubben ner. Filmen snor slött konceptet från första Rambo-filmen First Blood (1982) – då Riddick leker katt och råtta med sina jägare och enkelt har ihjäl dom – för att sedan återgå till Aliens-marken då alla inblandade måste slåss mot jättemaskar med huggtänder, som stiger upp ur marken när det regnar. Vilket det förstås gör. There’s a storm coming, och allt det där. Peppra, peppra, ropa på hjälp, monstren kommer, waah waah, kasplatsch, ratatatata, ka-boom.

Det kanske finns en publik för den här filmen; den väldigt kravlösa publik som drar folk till Vin Diesel-filmer. Jag gillar honom, men kan inte komma ihåg en enda film han haft huvudrollen i som är värd att se. Riddick är inget undantag. Det är väl inget fel på den, förutom att den är fullständigt medioker. På en TV kanske Riddick underhåller den som redan nästan sover, på  en söndag efter en hård helg, med pizzakoma i buken. På bio var det inte roligare än att man – som mannen som satt brevid mig – flippade på sin Smartphone och gick ut på Facebook.

 

FREDRIK FYHR