Regi: Wong Kar-Wai
Kung fu-film, historisk skildring, kärlekshistoria och biopic om martial arts-mästaren Ip Mans liv från tiden i Foshan på 30-talet till Hong Kong-läraråren på 50-talet.
Det finns en anledning till att The Grandmaster inte riktigt fungerar: Den befinner sig för mycket i verkligheten, i en berömd historia, något som till någon mån hänt i verkligheten och som man känner till om man är intresserad av ämnet. Det är en story målad på en bred canvas, lika mycket en Hong Kongsk kung fu-balett som en kinesisk Gudfadern och mitt i alltihop en biopic också.
Om någon regissör byggt sina filmer så mycket på intimitet, på det lilla, det personliga, så är det Wong Kar-Wai. Hans bästa filmer har handlat om små människor, gärna ett par, och genom fantasifulla lekar med det lilla och det stora har han skapat minnesvärda, suggestiva drömliknande filmer. Hans mest berömda, som Chungking Express, 2046 och In The Mood for Love, kan stå som skolexempel på hur film kan fungera rent visuellt och inget annat.
Jag tror det är därför han har svårt att hålla ihop The Grandmaster. Naturligtvis är det en vansinnigt snygg film, men det finns ett extra avstånd i Wongs distans. Vi har en känsla av att han betraktar Ip Man (Tony Leung) som en historisk figur, onåbar, inte helt på riktigt. Och fastän Tony Leung är lika stabil som han alltid varit i Wongs filmer blir han mindre intressant här. Luften går ut filmen, i takt med att man undrar vad den handlar om.
Intrigen börjar i 30-talets Kina där Ip Man är insnärjd i ett tronföljarbråk i Foshan; lika mycket kärlek som konkurrent introduceras för Gong Er (Ziyi Zhang) som ska följa honom i tankarna i hela hans liv. Efter japanska intåget är Ip Man fattig, han förlorar sina barn i sjukdom, och försöker allt mindre blygsamt kung fu-tränare i Hong Kong.
Den här typen av historiska inramning är bekant för alla som doppat näsan i östasiatisk film de senaste 20 åren. Det är något med det definitiva i det – en historieskildring – som inte helt fungerar när Wong skapar mytologiska romantiseringar av Ip Mans liv – som den väldigt melodramatiska relationen till Gong Er och emellanåt (främst i första tredjedelen) stinkande pretentiös dialog som låter ett bakverk symbolisera meningen med livet och vill att man ska tycka det är ”djupt”.
Sådana dialoger är förstås inte någon bristvara i kung fu-filmer och här någonstans börjar filmens ambitioner krocka med varandra. För det är tydligt att Wong är ambitiös. Det är inte första gången någon gör en film om Ip Man – Donnie Yen spelade honom i de mest nämnvärda Ip Man-filmerna från 2008 och 2010 – och jag antar att Wong velat göra den mest definitiva biografin.
Men det blir rörigt, trots att filmen är djupt förankrad i Wongs lugna och långsamma temperament. Det är som om han håller upp ett pokerface inför filmens inslag. Som om han hoppas att det inte ska framgå att The Grandmaster är ett historiskt drama, en biopic, en kung-fu-film och en kärlekshistoria på en och samma gång, och att den egentligen famlar efter en enhetlighet, en enda idé den definitivt är ute efter.
Det är i relationen mellan Ip Man och Gong Er som filmen har sitt kännbara hjärta. Det är ingen överraskning. Vi känner igen kärlekshistorien från Wongs tidigare filmer. Men Ip Mans liv, den historiska inramningen och kung fu-inslagen blir inte mer än stela genrekonventioner. Det blir en tydligt klaustrofobisk film, som inte ger utrymme för det Wong gör bäst – långsamhet, maklighet, sättet bilderna sjunker in hos åskådaren varpå tankar och känslor föds.
The Grandmaster är så pass snygg att den fungerar som, en slags, underhållning. Den är även sevärd för de som är extra intresserade och är man helt oinvigd får man skylla sig själv om man ser den. Kanske är Wong Kar-Wai en regissör för ambitiös för att göra en kalkon. Men The Grandmaster är ändå, i grund och botten, ett vackert misslyckande, vars ambitioner aldrig lyfter och vars delar aldrig bildar en helhet.
FREDRIK FYHR