Regi: Brad Anderson
En 911-operatör (Halle Berry) gör ett misstag i luren, och en tjej blir mördad – ett halvår senare kidnappar samma mördare en tonårig tjej. Från bagageluckan ringer hon till 911 och – som av en slump! – är det samma operatör som svarar.
Jag hatar när de gör så här. De tar en situation, gör den spännande. De går igenom storyn så att den ska bli trovärdig. De använder en A-skådespelare för att vara extra säkra på att det ska fungera. Sen tar de detta fint byggda modellfartyg och ser om det kan klara sig i toalettstolen, vilken de spolar i fem gånger. Fartyget går sönder. De delar som kan försvinner ner i avloppet. Slurp.
Det här är en sådan film. Den är lite smart och lite trovärdig i början, sedan slutar den vara smart och trovärdig halvvägs. Istället blir den extremt korkad, och man märker att manusförfattaren tror publiken slutat tänka vid det laget. Lite grann som om man ska ta betet och sen bara dras in.
Jag säger: No way, José. Om man sett ens ett halvt avsnitt av Cops vet man att det är sjukt svårt att komma undan med en kidnappning i ett köpcentrum (övervakat, och fullt av folk) och det är helt omöjligt att undkomma polishelikoptrar när man åker i en knallröd bil med trasiga baklyktor, ur vars hål en tonårings arm sticker ut.
Den kidnappade tjejen, Casey (Abigail Breslin), har alltså sparkat ut baklyktan inifrån trunken. Låt säga att det finns några burkar vit målafärg i trunken hon ligger i. Ur samma hål hon sparkat upp häller hon ut färgen så att ett vitt spår följer bilens färd. Detta är fortfarande mitt på dagen, och det är fullt av bilar överallt. Hur mycket ska det behövas för att helikoptrarna, som vi vet är specifikt tränade att hitta ovanligheter i ett anonymt trafikmyller, ska notera bilen?
Vänta, jag vet en till. Låt säga att föraren är ett psycho som stannar vid en bensinstation. Killen som äger macken råkar se att föraren har en kidnappad tjej i bilen, men innan han hinner göra något har föraren täckt honom med bensin och tänt eld på honom.
Fortfarande mitt på ljusan dan detta. Vid det laget skrek jag åt filmen: GET TO DA CHOPPA!
Men ack nej, filmen poängterar att det finns en och annan helikopter (som om vi undrar) men struntar därefter att nästan någonsin klippa tillbaka till den. För det hade ju blivit för uppenbart då, kanske, att The Call är en idiotisk film.
Det är egentligen där jag restar mitt case, även om filmen har en sista kvart som är ännu värre. Ibland är det bara en fråga om logik och trovärdighet. I synnerhet i en thriller. Det är en intressant jämförelse att göra med veckans mer ambitiösa thriller – Brian De Palmas Passion – där det absurda är en del av nöjet. Men en mer konventionell film som The Call har faktiskt inte mycket annat än realism att spela på.
I synnerhet inte eftersom den anstränger sig i början för att vi ska tro på vad som händer. Det finns mängder av saker man är redo att förlåta. Berry spelar den traumatiserade 911-operatören så pass bra att man inte ifrågasätter varför hon är traumatiserad av något som borde ingå i yrket. Hon tvingas ner i operatörsstolen och vi ifrågasätter inte varför hon varit borta; en tonårstjej blir kidnappad av en kille som bara råkar vara samma kille som dödade tjejen som gjorde att Berry blev traumatiserad. En annan tillfällighet: Tjejen i trunken har bara råkat ta sin kompis telefon som inte går att spåra eftersom den är en billighetsmodell. Alltså, jag tror säkert de går att spåra i verkligheten, men whatever. Jag var redo att förlåta filmen för allt, eftersom rytmen och stilen (av Brad Anderson som ändå gjort The Machinist och andra atmosfäriska filmer som Transsiberian) tycks erbjuda kravlös thriller-underhållning. I bästa fall ser The Call tidigt ut att kunna vara en högteknologisk thriller där infrastrukturen (hur man hittar en tjej i en bagagetrunk genom att ta reda på omkringliggande information) har en central biroll.
Men herregud vad den här filmen tar hela armen. Den är bara Så Urbota Dum. Och så fort man ser igenom logiken börjar man hitta alternativa lösningar – Varför fortsätter hon bara inte vifta med handen från trunken? Folk såg henne och ringde polisen första gången, de lär göra det andra gången också. Ah, men då skulle filmen vara över förstås.
Men den måste inte vara korkad för att finnas till. Hade den varit smartare hade den varit bättre. Nu är den bara omöjlig att leva sig in i, eftersom den försöker tvinga in sin egen intrig fastän man som åskådare istället ifrågasätter allt som händer. Den egna intrigen går bland annat ut på att försöka ta reda på vem den ointressanta skurken är. Som om vi bryr oss. Han är ju bara en svettig och stereotyp psycho-killer i pikettröja spelad av Michael Eklund, och hans blahaiga motivation går ihop med hans underjordiska När lammen tystnar-håla. Lika klyschig som opersonlig.
The Call har ett sådant där patetiskt slut som måste ha lagts till av studiobolagets producenter. Det innefattar Berry ensam smygandes som en äkta skräckfilmskaraktär, med en telefon utan täckning, i underjordisk gång för att slå tillbaka på skurken som om vi plötsligt ser på en hämnd-explotationfilm. Om det någonstans funnits något trovärdigt eller engagerande med The Call så är det i slutet helt och hållet förlorat. Filmens allra sista ögonblick är inte bara moraliskt tvivelaktigt, det sviker även filmen och går tvärtemot vad den handlat om fram till denna punkt. Och, som om det ens behöver nämnas, det är totalt ologiskt.
Men, jaja, jag försöker nu vara uttömmande i en negativ recension. Jag kan inte låta bli, trots känslan av att slösa sin tid. På tal om den känslan så kan man väl runda av med att påpeka att The Call är ganska kort; 94 minuter. Det är inte direkt menat som något positivt, då det är 94 väldigt korkade minuter. Det är inte ofta man får chansen att säga att en film är sämre och mindre upplysande än Cops, men The Call är den filmen.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”The Call”