Olympus Has Fallen

Regi: Antoine Fuqua

Samvetslösa skurkar från Nordkorea ockuperar Vita huset och president Aaron Eckharts stab och son. Det blir upp till Gerard Butler, GI Joe-snubben som några år tidigare råkat orsaka presidentfruns död, att skjuta en massa skurkar.

 

Olympus Has Fallen anländer med föreställningen att det är en tvättäkta, gammaldags actionstänkare, en Die Hard-klon av det slag som gjordes i mängder på 90-talet och ungefär, åtminstone någotsånär, vad A Good Day to Die Hard skulle ha varit.

Men det är inte alls sant. Det är sant att den är fantastiskt banal (det är för schysst att kalla den ”enkel”) och våldsam på ett ibland smaklöst sätt, men som Die Hard-klon tar den bara ett koncept (hjälte instängd i hus med skurkar) och spelar sina noter helt tondövt.

Detta är en ohyggligt dålig film, och den har bara sin dålighet att skryta med; ”Kom igen, det är ’Die Hard i Vita huset’, det ä ju änte Shakespeeer liksom”.

Nä, men nu är det faktiskt så att Die Hard-formulan gick ut på mer än bara att en kille i underläge slogs mot skurkar i ett instängt hus/fordon/what-have-you. En snabb genomgång i mitt inre leder mig till fem specifika kännetecken som måste vara med i en sådan här film och som skapade underhållningsvärdet i såväl Under belägring 2 som Air Force One.

1. Skurkarna och hjältarna har någon form av humor. Alan Rickman och Bruce Willis satte standarden i replikskiften som ”Well, this time John Wayne does not walk off into the sunset with Grace Kelly” – ”That was Gary Cooper, asshole!” Det vill säga: Att rätta faktafel i filmreferenser är minst lika viktigt som något annat. I Only God Forgives är Gerald Butler en extremt karaktärslös GI Joe som bara dödar folk med repliker fulla av finess (”I’m gonna put a knife in your brain!”). Skurken (Rick Yune) är också en typ av kall, identitetslös terrorist som inte genererar några känslor av vare sig avsky eller sympati. Mest stirrar han och skjuter folk i huvudet.

2. En balansgång mellan det fåniga och det allvarliga. När Harrison Ford säger ”I’m the president of the United States!” och dängar till en skurk, i Air Force One, är det kul för att det är helt uppåt väggarna fjantigt. När ett passagerarflygplan kraschar i Die Hard 2 blir man ändå rätt omtumlad, men inte för deprimerad; skickligt hålls man i mittfållan som åskådare, mellan det underhållande och genuint otäcka. I Olympus Has Fallen är allt bara våld.

3. Det fanns en motivation i karaktärerna. John McClane behövde överleva första filmen för att kunna lappa ihop det med sin fru (som var en av gisslan). Det fanns även en kul twist i att skurkarna lite förnämt agerade terrorister medan de i själva verket hade det minde sexiga motivet att de var ute efter pengar. I Olympus Has Fallen är skurkarnas motivation helt godtycklig – de är från Nordkorea – och hjältens också – han ska döda dom, ty de är från Nordkorea. En extra bisarr biroll kommer från Melissa Leo som spelar stabsmedlem som skrikandes reciterar självständighetsförklaringen medan hon släpas i golvet på väg mot eventuell avrättning.

4. Oddsen var svåra eftersom hjälten var i underläge på grund av sin vanlighet. John McClane fick i första filmen genomlida helvetets kval, och vara seriöst nära att gå under, eftersom han var en vanlig snubbe som gjorde så gott han kunde. Att göra hjälten mer eller mindre svag är en förutsättning. Går man tvärtom måste man göra humor av det, som man gjorde i Seagals Under belägring-filmer. I Olympus Has Fallen vet man att hjälten ska döda alla och övervinna allt, inte minst eftersom presidenten har en son som han naturligtvis måste rädda (då han i filmens inledningsscen råkar ha ihjäl presidentfrun några år tidigare).

5. Det finns en poäng i miljön filmen utspelar sig i. Oavsett om det är en buss, ett tåg, ett hyreshus, eller en korvkiosk så utnyttjar filmen de miljöer som denna plats erbjuder. Ett av mina favoritexempel är den roliga scenen i Sudden Death då Jean-Claude Van Damme slåss med en stor fjädrig hockey-maskot i ett stort köksområde, eftersom filmen utspelar sig på en hockeyarena. I Olympus Has Fallen skjuter bara Butler ner alla han ser. Han hade kunnat vara i vilket vitt hus som helst.

Mer moraliskt indignerade kritiker har sågat Olympus Has Fallen för sin politiska smaklöshet, då det praktiskt taget är en dröm om hur terrorister från Nordkorea provocerar USA till krig. Det humorbefriade våldet – i synnerhet i inledningen då oskyldiga människor mejas ner och bomber går av i offentligheten – skulle tala för detta, antar jag.

Men det känns ändå som något av ett tankefel. Olympus Has Fallen är inte mer propagandistisk än någon annan film av det här slaget; actionfilmer är en utveckling av polisfilmerna på 70-talet, som var en utveckling av Western-genren, som går tillbaka till filmhistoriens begynnelse. Den verkar i en tradition. En tradition som råkar vara väldigt gung-ho. Det hade inte varit några problem, vad mig beträffar, om bara Olympus Has Fallen hade varit något i närheten av välgjord, underhållande, spännande eller (på sina egna regler) trovärdig.

Nu är det snarare, mycket mer än en Die Hard-klon, en TV-spelsfilm av first person shooter-slaget. Den faller i samma fålla som fjolårets Dredd och The Raid; filmer som egentligen bara går ut på att vår Player 1 går igenom olika nivåer och skjuter ihjäl skurkar tills spelet/filmen är slut. Det är den kvarvarande känslan i munnen; metallisk, våldsdyrkande, själlös. Den som letar efter en bra film Olympus Has Fallen får dock leta i ett annat slott.

 

FREDRIK FYHR