Regi: Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner, Jonathan van Tulleken.
Diverse olustiga vinjetter med gross out-humor utan skämt i en outhärdlig lång film. Full av Hollywood-stjärnor som lurats att vara med.
Jo, det stämmer att Movie 43 är en fruktansvärt dålig film. Är det den sämsta film som någonsin gjorts? Troligen inte. Jag vet inte. Jag orkar inte. Måste vi göra det här? Jag såg aldrig Freddy Got Fingered eller Paris Hiltons The Hottie and the Nottie. Jag har ej sett de senaste fem-tio Adam Sandler-filmerna och ytterst få av typen Epic Movies und so weiter.
Så jag vet inte exakt på vilken skala av uselhet den är, men jag vet att det inte spelar roll. Det finns världens sämsta filmer som gör en glad – Plan 9 From Outer Space – och så finns det världens sämsta filmer som bara gör en deprimerad. Movie 43 är en sådan film. Den är inte ens värd att slösa speciellt många ord på, men nu antar jag att dess ökändhet höjt den till en ovärdig plats mellan dessa rader.
Att skriva en recension av filmen är dock förbluffande enkelt. Movie 43 erbjuder ingenting annat än vad den visar upp. Ett tiotal vinjetter, mellan fem och tio minuter långa var, som presenterar en situation (som ska vara ”komisk”) men som inte gör något av situationen och inte ens skapar ett enda skämt.
Denna film är, såväl i ett nötskal som i ett träd ekollon: Kate Winslet går på blind-date med Hugh Jackman som har ett par testiklar istället för adamsäpple. Det är den ”komiska” situationen. Det kommer inga skämt – Liev Schreiber och Naomi Watts har en tonårig son som de skolar hemifrån genom att bete sig som klasskamrater, mobbare och sexobjekt. Det är den ”komiska” situationen. Det kommer inga skämt – Anna Faris vill att pojkvännen Chris Pratt ska bajsa på henne. ”Komisk” situation, right. Inga skämt – Kieran Culkin jobbar på matvaruhus och pratar snusk i högtalartelefonen med ex-tjejen Emma Stone. Detta är inte ens en komisk situation. Inga skämt – Richard Gere sitter på ett möte och diskuterar företagets nya produkt, en iBabe, dvs. naken tjej som fungerar som mp3-spelare och har en fläkt i underlivet. Vi har nu övergett de ”komiska” situationerna en gång för alla – Justin Long och Jason Sudeikis är Robin och Batman på Speed-dating. Tio minuter könshumor, fortfarande utan ett enda skämt. – Chloë Grace Moretz och Jimmy Bennett är pre-teens på dejt men hon får sin första mens och panik utbryter eftersom varken hon eller han (eller några andra män) vet vad det är. Okej, tillbaka till de ”komiska” situationerna. Fortfarande inga skämt – Johnny Knoxville och Seann William Scott har en leprechaun i källaren (Gerard Butler) som de misshandlar. Ingen komisk situation. Inga skämt. – Stephen Merchant och Halle Berry är på dejt, börjar leka sanning eller konsekvens vilket urartar till att de gör en massa överdrivna saker och Berry flashar ett par gigantiska silikontuttar som final. – Ett helt obegripligt sista avsnitt där Terrence Howard leder ett basket-team (där alla är svarta) till att vinna en match mot ett lag där alla är vita. För att de är svarta då, och det är politiskt inkorrekt att skämta om. Antar jag. – Den som fortsätter se under eftertexternas fejk-bloopers får en till liten story om Elizabeth Banks och hennes jakt på en kåt, animerad katt som är ute efter hennes pojkvän. Filmen slutar med att han (Josh Duhamel) hånglar med den animerade katten.
Alright, låter det kul för dig? Grejt, för fler skämt än så finns inte. Ingen som helst kreativitet eller ansträngning har lagts i manuset; det är bara en lazy ass bullshit movie som förväntar sig att en pöbelpublik accepterar vad som helst. Sa jag förresten att filmen dragit in över tre gånger sin egen budget? Var och en får dra sina egna slutsatser.
Storyn bakom filmen är marginellt mer intressant än filmen i sig, men jag känner mig inte manad att skriva något om den. Medproducenten Peter Farrelly (ena halvan av Farrelly-bröderna) måste ha ärvt Frank Sinatras maffia-kontakter för jag ser inte hur filmen blivit möjliggjord annat än genom pistolhot.
På tal om pistolhot finns en intrig i originalversionen av filmen där vinjetterna, minst sagt lite halvt, binds ihop av en intrig där filmproducenten Greg Kinnear hotas av en galen Dennis Quaid som tagit sig in på hans kontor och nu berättar dessa ”idéer”. I den internationella DVD-versionen så är vinjetterna istället inramade av ett par idiotiska kids som sysslar med att göra Jackass-videor och av en slump börjar leta efter den mytomspunna ”Movie 43” på Internet. Vilket, på något sätt, leder dem till dessa vinjetter. Denna intrig utvecklar sig till apokalyptiska proportioner, men vem bryr sig, inget spelar roll.
Sa jag lazy ass bullshit movie? För det är vad Movie 43 är. Den är långt ifrån att vara så dålig att den är rolig; denna film förkortar ens liv och gör ens själ grå. Peter Farrelly mötte mycket av kritiken med ett lustigt argument: ”Det är inte världens undergång”. Vilket försvar! Han har förstås helt rätt. Och man kan hoppas att han tar den kommentaren och tänker ett steg längre. Det är nämligen det bästa man kan säga om den.
FREDRIK FYHR
4 svar på ”Movie 43”