Regi: Ken Loach
Ett par godhjärtade samhällets oduglingar i Skottland, som går på samhällstjänst, beslutar sig för att svindla ett par vin- och spritkännare för att tjäna pengar på en tunna whisky.
Inräknat filmer gjorda för TV har Ken Loach gjort en sisådär 35 långfilmer i en karriär som invigdes med Kes – Falken (1969), en slags De 400 slagen för den unga brittiska socialismen i det sedermera Thatcheristiska Storbritannien, om pojken som lever för att ta hand om sin fågel i en i övrigt desillusionerad värld. Ända sedan dess har han som en filmkonstens Janne Josefsson tuffat på, i regn och i sol, trots att Thatcher-tiden förhindrade honom att jobba och trots att han efter erans slut valde att fortsätta göra diskbänksrealism på låg budget. Liksom i skymundan. Som om han blev kvar där; en gång underdog, alltid underdog.
Just ordet diskbänksrealism är synonymt med Loach. Han är känd för så pass många deprimerande filmer att det är fint att se hur han vid 74 års ålder tycks ha hittat något slags sentiment och börjat göra lättsammare filmer. Feel-goods, rentav, om än fortfarande djupt förankrade i arbetarklassen här och nu. De verkliga människorna på de verkliga gatorna. Osminkat och befriat från alla pretentioner. Ta Looking for Eric (2009) till exempel, där fotbollsstjärnan Eric Cantona agerade filosofisk sidekick till den krisande huvudpersonen. Idén var originell och rolig, för vem hade kunnat tänka sig Cantona i en komedi helt random, men den var också intelligent och komponerad enligt Loachs noter. Poängen var att avmytologisera kändisar, solidarisera perspektivet och visa deras vanlighet, och samtidigt få hem budskapet att laget är viktigare än individen. Smått briljant, på det stora hela.
Alla dessa kännetecken går igen i Änglarnas andel. En fin liten komedi vars karaktärer lämnar större intryck än intrigen de figurerar i. Den här typen av ensemble-feel-goods är för den delen en typ av stapelvara i Europeisk film. Storykonceptet är ungefär att man tar ett gäng olika karaktärer, mer eller mindre sammansvetsade men också unika var för sig, och låter dem ta del av en intrig där de genomföra något slags uppdrag med relativt dåliga odds för att bli bättre människor i slutändan. Bara i veckan har vi biopremiär för Hur många kramar finns det i världen, vilket är en sådan här prototypisk… vad ska man kalla det, ”workshop-feel-good”?
I Änglarnas andel är det ett gäng skamfilade figurer som blivit straffade med samhällstjänst efter att ha åtalats för mindre betydelsefulla, kriminella handlingar. Huvudpersonen Robbie (Paul Brannigan) är den som har mest att förlora på att inte göra som han ska, eftersom han suttit inne förut och nu vill han vara en bra pappa till sin nyfödda son, som han har med härdade flickvännen Leonie (Siobhan Reilly). Robbie har även de skotska knivhuliganerna på jakt efter honom, på grund av denna situation. Ni vet, de där som existerar i brittisk film lika obevekligt som Kjell Bergqvist existerar i svensk.
Storyn går ut på att Robbie och gänget får göra ett studiebesök på ett whiskydestilleri, något som socialarbetaren Harry (John Henshaw) tycker är en utmärkt idé eftersom han själv är whiskykännare. Man måste gilla Harry, ypperligt fint gestaltad av Henshaw. Trogen, förstående och lojal mot de han arbetar med ger han dem sina uppriktiga råd och förstår värdet av medmänsklighet. Man ser i honom en ödmjuk idealist, vars hjärta aldrig hårdnat. Han är kort sagt soc-personen man önskar fanns, och kanske hoppas finns ändå, i verkligheten.
När Robbie av en slump får reda på att en särskilt dyr och unik whisky ska säljas på en hemlig auktion inleder han och hans samhällstjänst-kompisar en vagt Jönssonligan-aktig plan att tjäna pengar på det hela.
Filmen utveckar alltså, i sinom tid, en intrig med ett mål och karaktärer som drivs mot det målet, men intrigen är inte det viktiga med filmen. Det är karaktärerna och deras dialoger, värmen i deras samarbete, ärligheten det är skildrat med, de fina skådespelarna och sympatin man känner för ”the no gooder” Robbie, som försöker få ordning på sitt liv en gång för alla. Intrigen är där för att filmen ska ha någon slags räls som binder scenerna samman, och på så sätt är det skickligt gjort av en regissör som med självklarhet vet hur man limmar ihop en berättelse på film. Fotot, regin och klippningen ser ut att vara gjord utan att någon behövt tänka. Det är professionellt ritch ratch fillibom-filmskapande.
Det är som sagt karaktärerna man minns. Robbies skeptiska leende, sättet man inte vet om han har koll på vad han tänker på eller inte. Harrys mulliga kroppshydda när den sitter i barbåset och mumlar att han är en bra grabb. Leonies uppriktiga förtvivlan när hon försäkrar Robbie om att hon kommer åka härifrån om han inte skärper sig, så att hon kan vara säker på att sonen får det bra. Hans ord räcker inte längre nuförtiden. Birollen som stjäl mest skratt är den eventuellt lätt utvecklingsstörde Albert (Gary Maitland) som pratar som om han är väldigt intelligent fastän han glömt vilket år det är och inte har någon aning om vem Mona Lisa är. Bara för att i nästa sekund inte veta vem Einstein var (”Oh, he’s a friend of Mona’s” är en av många roliga repliker).
Änglarnas andel är inte ett mästerverk men jag hoppas att jag kunnat klargöra den lågmälda charm den bär på. Den har Loachs nyktra perspektiv intakt och den står med båda fötterna på asfalten. Det är inte en komedi på tio skratt i minuten-nivå utan en som eldar sitt ved långsamt tills hjärttrakten är varm och skön. Det är en sådan där film som man vet tar slut när man hör The Proclaimers I’m Gonna Be (500 Miles) gå igång på ljudspåret. Eftertexterna i första refrängen. Man mår fint.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Änglarnas andel”