The Place Beyond the Pines

Regi: Derek Cianfrance

Ung man utan framtid (Ryan Gosling) hamnar i trubbel, och hans väg korsas med ambitiös rookie-polis (Bradley Cooper). De har båda varsin ettårig son. Femton år senare möts sönerna i en cafeteria och beslutar sig för att röka hasch tillsammans.

In the Bible, Cain slew Abel
And East of Eden he was cast,
You’re born into this life paying,
for the sins of somebody else’s past,

Daddy worked his whole life, for nothing but the pain,
Now he walks these empty rooms, looking for something to blame,
You inherit the sins, you inherit the flames,
Adam raised a Cain.

/Adam Raised a Cain, Bruce Springsteen

Vid platsen bortom tallarna ligger din framtid. Du når dit ensam, på en motorcykel, längsmed en tom och lång motorväg. Eller i en kupol av järn där du snurrar runt som en kula. Det kan vara en veranda på en sommarkväll, där ditt liv förändras över ett ögonblick. Eller i en anonym villa i ett medelklassområde, vilket som helst, där du möter ditt öde i ett öppet fönster. Någon pratar i telefon. Säger förlåt. Ett ögonblick innan allt är över. Du kanske inser att du kan råna en bank. Någonstans på vägen inser du att du inte bara kan utan ska. Du är redan där.

Det här är ett mästerverk. The Place Beyond the Pines, skriven och regisserad av Derek Cianfrance, lämnar mig helt mållös. Kanske det bara är jag – det är lätt att få för sig när något hugger så djupt i en – eller kanske inte. Det är en film som vissa blivit irriterade på. Man har kommit med petitesser, försökt argumentera att filmen på något sätt inte kan vara så bra som den ser ut.  Jag säger att det kanske är något subjektivt i mig, för det är samma sak med Paul Thomas Anderson och till exempel The Master. Ett uppenbart, självklart mästerverk.

Det är inte bara bildernas skönhet – det exceptionella fotot – det är stämningen bilderna skapar. Och sättet de där bilderna börjar viska, rena och hårda sanningar, när man börjar fundera på vad de innebär. The Master, mer en drömsk fantasi än en skildring av verkligheten men ändå med så kännbara karaktärer; två patetiska män, båda lika övertygade om varandras storhet. Båda lika oförmögna att bli den andre. Båda maktlösa, intrasslade i sina egna förnekelser och krossade självförtroenden.

Och så The Place Beyond the Pines, en film om fäder och söner. Ni vet, det där som alla säger och som man tycker stämmer ibland, det som med en viss sällsam fasa verkar uppenbara sig då och då; att man blir som sina föräldrar. Att ens föräldrar blivit som deras föräldrar. Att allt bara är en rundgång av människor (nya människor, men samma) och situationer (nya situationer, men likadana) och val som leder till samma resultat. Att det är samma säng som bäddas för att ligga på samma sätt, gång på gång. Att arvet är där vad man än gör, hur man än tänker, hur övernaturlig och fiktiv tanken på ”ödet” än verkar.

En banal idé, skrev en kritiker. Ungefär lika banal som att döden är läskig. Vilket är den enda egentliga idén i Det sjunde inseglet. Frågan är inte vad en film handlar om utan hur den handlar om det.

Och The Place Beyond the Pines, trots att det är en film som förstår så exakt hur människor fungerar, är inte hundra procent ”realistisk”. Den tar narrativa friheter, den vågar vara en film. En filmberättelse är alltid en spegling av människor, en spegling av liv, och den kan tangera det drömska och litterära. Filmer som den här, eller Fellinis 8 1/2, Robert Altmans 3 kvinnor, Antonionis Blow-Up, Kubricks Eyes Wide Shut, alla Terrence Malicks filmer; de utspelar sig inte helt i verkligheten. De vågar sätta fiktionens dörr på glänt och viska, sådär som jag nämnde, att allt bara är en film. Som när man säger att allt bara är en dröm (för det är ju alla filmer, på sätt och vis).

Det är som när man läser en bok och ser bilderna på näthinnan. Så djupt tränger bilderna i The Place in the Pines, åtminstone för mig. Inledningens långa singeltagning, där vi bakifrån följer en man iklädd motorcykeldress gå igenom en billig karneval, är magisk, och ändå bara en liten prolog. Han kommer till en liten scen där två andra väntar. De sitter på varsin motorcykel. Hans väntar tom, intill. Karnevalrösten introducerar dem och de far in i den där kupolen av stål och där snurrar de runt alla tre, som stora, metalliska eldflugor, dödsföraktande helt i onödan.

Dessförinnan ser vi att hans ansikte tillhör Ryan Gosling. Likt Jean-Paul Belmondo, Humphrey Bogart och James Dean före honom har Gosling förmågan att ta över och dominera en bild enbart genom sin blick. Tystnaden när han betraktar något. Man undrar vad han tänker på. Man är nervös inför faktumet att man kanske kommer att få reda på det. I en film med så stark visuell stil är han den perfekta huvudrollsinnehavaren. Man kan göra misstaget att tro att han gör samma sak i alla filmer. Men här signalerar han, i början av The Place Beyond the Pines, att åskådaren måste vara uppmärksam. Detta är inte en tom stilövning där Gosling används som vandrande rekvisita (för det, se Only God Forgives). Han tjänar ett syfte här. Åh, det är bara förnamnet.

Jag vill inte prata om intrigen i den här filmen. Jag kan bara inte. Jag tänker inte göra det. Ingressen förklarar vad filmen handlar om, men inte hur den handlar om det. Det finns en grundläggande syn i den här filmen – deprimerande, kanske dystopisk, kanske provocerande – på människor som fixerade. Vi har två män. En är smart och schysst, har en rik pappa. Han är glad. Den andra är smart och schysst, har en död pappa. Han är inte glad. Ingen har uppmuntrat honom till något. Det han har lärt sig har han lärt sig själv, men utan utbildning och skyddsnät lever han farligt; ungefär som på en motorcykel inuti en kupol. Den andra är lika okunnig, men han har uppmuntran hemifrån. Han har skyddsnät. Han kommer att klara vad han vill klara. Det är förutbestämt. För killen utan något… well…. well…

Bradley Cooper spelar den första, Avery, han med pappan (Bruce Greenwood). Låt säga att pappan är advokat. Låt säga att han vet, som alla fullvuxna människor, att livet inte är går att leva genom en gyllene medelväg. Att man måste fuska när man måste. Att någon måste förlora om man själv gett sig ut på att vinna. Att det är vad hans egen framgång lärt honom. Låt säga att Avery tror att han kan få allt han vill bara genom att vara sig själv. Låt säga att pappan låter honom tro det. Låt säga att Avery börjar sin bana som polis. Låt säga att Luke (Gosling) ger sig på att råna den där banken.

Men nej, nej, det är inte poängen. Inte riktigt. Hade detta varit en socialrealistisk berättelse skulle man kunna kalla den för en klasskildring. Nu är den det i andra hand. Jag hörde Derek Cianfrance säga i en intervju att han fick idén till den här filmen när han blev pappa till sin andra son. En tanke ledde till en annan, bilderna kom; de blev en berättelse inte om vad som är fel i världen utan en berättelse om hur världen ser ut och hur den känns. Smärtan. Främst det, smärtan.

Cianfrance har en oerhörd träffsäker förmåga att skildra amerikansk, blue collar-arbetarklass. Han känner dessa människor och han har en ovillkorlig kärlek till dem. Han låter dem ta all plats. Det autentiska sättet de talar med varandra, de naturalistiska resonemangen de för, alla förjävliga misstag som de ångrar så fort de gjort dem. Hans förra film Blue Valentine (2010) visade ett hjärtskärande exempel på det; i den spelade Gosling mot Michelle Williams, ett par som faller in och ut ur kärleken med varandra. Mycket kännbart och trovärdigt. Det finns samma skärpa, samma exakta förståelse, i The Place Beyond the Pines. Men detta är en större, mer grandios och ambitiös film. Dean och Cindy, karaktärerna i Blue Valentine, har åtminstone en framtid. När eftertexterna rullar kan man tänka på hur de ännu är relativt unga, hur det inte är över än, hur en mer givande tid kanske ligger framför dem.

Men The Place Beyond the Pines handlar om hur just den där framtiden redan kastar sina skuggor här och nu idag i ditt nu. Om du är ung nu, och om du kommer att ångra något när du är gammal, kommer du se tillbaka på den här tiden och inse att det fanns ju där redan då. Det där du inte tänkte på. Det där som hela tiden fanns bakom hörnet. Det där som bara snuddade vid dina tankar någon tankspridd stund, medan du var på väg att göra något helt ovidkommande.

Femton år efter att Luke och Avery hastigt träffar varandra i det där öppna fönstret möts deras söner. AJ och Jason, spelade av Emory Cohen och Dane DeHaan (till förvirringens grad lik Leonardo DiCaprio). Där sitter de med sina fäders drag, och ser på varandra som vänner. Men vänner kan de inte vara länge. Något oundvikligt kommer att ske. Men det kommer inte att bli någon blodig Shakespeare-final. Det kommer att återgå, som alltid, till den där smärtan jag nämnde. Hat, våld, mord, det är inget som släcker den smärtan. Det finns ingen frid i själen på den här filmen. Allt är en rundgång. Liksom motorcyklarna i den där kupolen. Ja, jag återkommer hela tiden till början. Hur skulle det kunna se ut på något annat sätt.

Man ser på AJ och Jason med ett gudsperspektiv. Hur blev det såhär? Man når plötsligt ett steg närmare de där drömmarna man kanske haft om sitt förflutna. Som när man frågat sina föräldrar eller mor- och farföräldrar om hur saker var förr. Hur man vet att de sitter inne med minnena, minnena från innan man föddes, och sättet man kunde avundas det. Nu, i The Place Beyond the Pines, får vi chansen att se dessa minnen i ett svep. Och bilden vi ser är så antiklimatisk, så futtigt uppenbar, så tragisk. Ändå så fruktansvärt vacker.

Avery, som inte kan se på sin son vid ett års ålder, stirrar på sin son när han är femton med ögon fyllda av skuld. Varför ska jag inte avslöja här, men det framgår för åskådaren. Jason, som straffar sin mamma (Eva Mendes) för att hon aldrig pratat om hans pappa med honom. Men hur ska han kunna veta… när de stod där på verandan den där sommarkvällen, hon och Luke. Hon trodde hon aldrig skulle få se honom igen. Hur förklarar man något sådant?

Fransmännen kallar det för en frisson, den där rysningen man får när en känsla av välbehag möter en känsla av något kusligt. Den här filmen är full av sådana ögonblick. När Jason tittar in i husvagnen, ägd av losern Robin (Ben Mendelsohn), som förklarar att hans pappa en gång i tiden stod och tittade på samma sätt. Vi har redan sett det, vi vet. Men Jason undrar, försöker föreställa sig det. Han får sin pappas fula glasögon, gjorda av neongrönt plast. En meningslös attiralj, inser vi, men för Jason är de värdefulla.

Ska man gnälla på de inslag som är bekanta? Det rör sig om de schackpjäser intrigen då och då använder för att röra sig framåt. Ray Liotta, till exempel, har en biroll som korrupt polis. Den rollen har han gjort tusen gånger förut. Men, bortsett från att ingen gör det så bra som han, så spelar han ingen roll. Den där korrupta polisen är bara en korrupt polis. En skurk i konventionella amerikanska thrillers. Egentligen en dum slusk, obegåvad och lat. En sådan som går och lägger sig tillsammans med porrblaskan och Jack Daniels-flaskan. När Avery träffar honom vet han det. Visst, han är hotfull och Avery är inte en macho-man. Men Avery vet hur världen fungerar, det gör inte den här figuren.

Så spelar han sina kort, såsom hans far en gång lärt honom. Oavsett om de förstått det eller inte. Och korten han lägger på varandra leder till en väg som tar honom till ett rampljus där han ler inför kameror, iklädd en kostym. Under tiden blickar en femtonåring med nyss läkta sår och svullnader i ansiktet ut över ett vackert landskap. Han är på rymmen, för första gången i sitt liv. Han har köpt en motorcykel. Det enda han egentligen vet om sin pappa är att han var en jävel på att åka motorcykel, så han ska göra det också. När filmen tar slut kan man lika gärna se den från början en gång till. Den där mannen som går med sin motorcykeldress, femton år tidigare, femton år senare, ögonblicken går in i varandra. Dessa liv går runt och runt. Luke önskade bara att Jason inte skulle bli som han. Men Jason vet inte det. Han kan inte veta det. Han har bestämt sig, känslan är självklar för honom. Han ger sig av på vägen – den där långa, öde motorvägen – på jakt efter sin fars öde. Det som också är hans. Det som väntar på honom där, på platsen bortom tallarna.

FREDRIK FYHR