Regi: Sally Potter
Sjuttonåriga Ginger & Rosa är bästa vänner i London år 1962 – men Ginger vill protestera mot atombomben, vars möjlighet att förinta mänskligheten känns högst verklig, medan Rosa vill sitta i kyrkan och be. När Gingers konstnärspappa – intelligent men omogen – visar mer och mer intresse för Rosa blir saker ännu jobbigare.
Det här är en överraskande bra film; välspelad, välregisserad, ödsligt stämningsfull och lyhörd inför sina karaktärer. Det är en film som har respekt och förståelse för vad det innebär att vara sjutton år. I synnerhet vad det innebar i början på 60-talet.
Ja, Ginger & Rosa är en till film i en pågående brittisk trend att skildra det tidiga engelska 60-talet; ett deprimerat och neurotiskt samhälle, ännu med andra världskrigets smuts ingrodd i tapeterna på tegelhusen, alldeles innan sådana omvälvande saker som Beatlemania, och att London fick prefixet ”Swingin'”. Den korta rekommendationen för Ginger & Rosa är att den är sevärd om man gillade An Education eller A Single Man. Liksom dessa filmer erbjuder Ginger & Rosa oss att se på karaktärerna som riktiga människor. Det finns ingen du kommer tycka om eller hata till hundra procent (kanske) i den här filmen. Allt är gråskalor, och filmen föreslår att man kan överväga deras bra sidor mot deras dåliga. På så sätt lär vi känna dem. När vi vet vilka de är bryr vi oss. Filmen är som en grundkurs i hur ett karaktärsdrivet drama ska se ut.
Men det är en ungdomsfilm, så den är förstås mest sevärd för ungdomar. En äldre åskådare har troligen en mer diplomatisk och relativ syn på allt som händer i filmen än vad filmens huvudpersoner har. Jag reagerade i synnerhet på hur sjuttonåriga Rosa blir ihop med sin bästa vän Gingers fullvuxna pappa. Kanske en tonåring reagerar med spontan avsky och äckel inför vändningen. Jag märkte att jag som vuxen tänkte mer på att det bara var fucking fel, ur basal moralisk synpunkt. Därefter blev jag mycket medveten om att detta var en film som utspelade sig i en tid som blivit arkaisk för oss idag. Även om det inte är längesedan har våra normer förändrats mycket sedan dess, vi märker det i våra egna reaktioner, och det är begåvat av manusförfattaren och regissören Sally Potter att lyfta fram det så.
Men för att börja från början. Ginger och Rosa är sjutton, året är 1962, de är bästa vänner. Det tycks inte osannolikt att världen ska gå under i nukleär apokalyps. Rosa – mörkhårig och tystlåten, med en mystisk grace som kan vara tillgjord, kan vara konstnärlig brådmogenhet, kan vara både och – är som tagen ur en Leonard Cohen-sång; sånärsom på föräldralös sitter hon i bänkraderna på den ensliga kyrkan ute i landsbygden och viskar att ”allt ligger i Guds händer”. Det finns rädsla i hennes ögon men hennes röst är lugn och säker.
Ginger, i sin tur, tror inte på något annat än viljan att leva och sin egen handlingsförmåga. Möjligheten att mänskligheten utplånas ger henne förtvivlade, vredgade utbrott av ilska och hopplöshet om hon tänker på det för mycket. Hon lyssnar på Bertrand Russell i radion och inser att hon måste protestera, måste försöka samla ihop människorna, måste göra något. Hennes pappa Roland (Alessandro Nivola) ler stolt och säger att hon är en rebell, precis som han.
Vi gillar honom lite grann, i början, Roland. Sådär som man gillar vuxna som har lite barnasinne i behåll. Men inte hur mycket barnasinne som helst. Roland, som varit i fängelse under kriget, är någon slags konstnärssjäl nu och han tycker att han har rätt att skita i vem han vill hur han vill. Att han förjtänat det. Han kallar det för autonomitet, för det låter mer filosofiskt genomtänkt, och han ignorerar det mer bonnförnuftiga talesättet att ingen man är en ö. Men han får lära sig sitt under filmens gång. Han är också ett offer, under sin egen arrogans och sin bitterhet.
Skådespelarna är en tillgång. Rosa spelas med bravur av nykomlingen Alice Englert men det är som vanligt Elle Fanning som stjäl majoriteten scener hon är med i. Här har vi en fjortonåring som spelar en sjuttonåring, och det känns som att hon verkar för gammal för rollen. Det vore bortom orättvisa att kalla henne för lillaystern till den mer manerade Dakota; Elle Fanning har i biroller stulit ljuset från huvudrollerna i film efter film hon varit med i och nu har hon äntligen själv en huvudroll. Och det är en karriärdefinierande film för hon gestaltar Ginger med perfektion; hennes utsatthet – hennes pappa har ihop det med hennes bästa vän – kolliderar med hennes maktlöshet – hon är bara sjutton – och hennes vilja att förändra – världen får bara inte gå under av atomkrig – vilket gör att hon hamnar i en korseld varifrån man bara kan skrika ut sina frustrationer. Fanning levererar karaktären med den kärlek till skådespeleriet som bara de genuina talangerna kan utstråla. Ta Ingrid Bergman, till exempel, som bara genom sin egen kärlek till skådespeleriet kunde göra vilken roll som helst till något levande och trovärdigt. Elle Fanning har samma talang.
Men karaktärerna, alltså. Gingers pappa är en cynisk egoist och hennes mamma är en deprimerad hemmafru som en gång i tiden skulle bli poet. Det finns köksbänksrealism så det räcker och blir över. Men Potter vet hur hon ska berätta historien så att känslorna kommer fram. Fotot och musiken växlar ofta om till det vagt poetiska och suggestiva; långa, koncentrerade tagningar blandas med handhållen, närgången kamera där karaktärerna ser sig om över axeln och vi får en känsla av att vi betraktar liv som levs, här och nu medan filmen pågår. Det är de ögonblicken av transcendens jag lär bära med mig från filmen. Det och Fanning, som står sig mot en uppsättning birollsskådespelare (Catherine Hendricks, Timothy Spall, Oliver Platt och Annette Bening) som en sämre barnskådespelare skulle duka under för omedelbart.
Främst fungerar filmen på grund av sin regi, sina dialoger, sitt foto, sina skådespelare, sin klippning, allt som ramar in en bra film. I grund och botten är det en ungdomsfilm om de där barndomsvännerna man hade som man sedan skildes från i tonåren, när ens personligheter blev tydligare. Filmen är inget revolutionerande, kanske, men den är fin och den är gripande medan den varar. Man märker tydligt att Potter, som tidigare gjort mer intellektuella filmer som Orlando (1992) och Yes (2004), hämtat känslan för den här filmen rakt ur sig själv och sina egna erfarenheter. Karaktärerna är därför starka, och man känner för dem – troligen finns det utrymme för en åskådare att bli arg på allihop, men likväl vet man att måste man försöka se och förstå att de gör så gott de kan. Deras problem känns alltid verkliga och man känner för dem mot slutet, då de hamnat i olösliga moraliska knipor. Jag skulle kunna tänka mig att vuxna, mer än unga, kan bli omskakad av intrigen just för att den blir så trovärdig. Unga, som är mer sakliga och tycker om att känna igen sig, lär älska den villkorslöst. De kan också lära av den, när de själva blir vuxna, och det är det bästa av allt.
FREDRIK FYHR