The Host

Regi: Andrew Niccol

Okej, get a load of this. Några slags symbiotiska utomjordingar har i någon slags framtid tagit över jorden och använder på något sätt människorna som kroppar á la Body Snatchers; ytterst få människor finns kvar, men de som finns sysslar med att överleva och eventuellt, på något sätt, syssla med uppror. Melanie (Saoirse Ronan) blir tillfångatagen och hennes kropp övertas på något sätt av en utomjording; men på något sätt lever Melanie kvar i kroppen och på något sätt tar hon sig till sina vänner och sin familj ute i öknen. Av någon anledning är hon alltså bara hälften utomjordingen Wanda och hälften vanliga tjejen Melanie. Vad som är intressant eller spännande med intrigen, det är den största frågan av alla.

Det är lite svårt att veta vart man ska börja här. The Host är en enda stor röra, samtidigt som den är monoton och enformig. Den blir mer och mer ofrivilligt komisk ju längre den pågår men samtidigt är den långtråkig hela vägen. Den är byggd på en bok av Stephanie Meyers, och jag försöker att hålla ett så straight face som möjligt medan jag skriver detta men det är svårt.

Intrigen kanske fungerar bättre i boken, vad vet jag. Filmen har i vilket fall som helst samma centrala problem som Twilight-filmerna: Filmens värld förklaras inte tillräckligt tydligt, karaktärerna är för löst formulerade och filmen skyndar sig igenom intrigen som om allt som händer är självklart och ingen skulle komma på tanken att undra hur något hänger ihop.

Jag kanske är väldigt kräsen, men kontext är det första jag letar efter i en science-fiction eller fantasyfilm, genren i vilken Meyers verkar. Den här filmen utspelar sig någon gång i framtiden. Jorden har tagits över, på något sätt, av några slags utomjordingar.

Vi stannar där. Vad för slags utomjordingar är det här? På vilket sätt skiljer de sig från människorna? Saknar de känslor? Är de smartare? Har de ens kroppar eller är de bara organismer, som i Världsrymden anfaller? Den kyliga donnan som går under benämningen ”seeker” (substantiv, spelad av Diane Kruger) föreslår en sådan klyschig könlös alien-ras, hon har såna där vita och gråa plagg och stirrar uttryckslöst med sina fula alien-blå ögon. Men hon blir arg, tappar behärskningen, gör dumma beslut, har svårt att formulera några idéer och är, tja, precis som en människa. Hur i helskotta lyckades den här arten ta över planeten? Är det verkligen för mycket begärt att få veta det?

Storyn kickar igång när det visar sig att en utomjording (eller vad det nu är) får en ny värdkropp i tuffa tjejen Melanie, som tillfångatagits. Det visar sig dock att Melanie ”kämpar emot” och på något sätt fortfarande till någon mån lever; praktiskt taget som att utomjordingen och Melanie kämpar om samma kropp.

Okej, vänta. Vi stannar där. Varför sker detta? Hur går det till? Hur kan två psyken kämpa om samma kropp? Och, återigen, vad är skillnaden mellan dessa två raser? Seeker förklarar att vissa ”extra starka individer” kan kämpa emot, och det visar sig att Melanie är säreget stark för hon lyckas efter ett tag samarbeta med utomjordingen. Men… så stark är hon väl inte? Har verkligen ingen annan människa som blivit övertagen av en utomjording lyckats med vad Melanie lyckas med? Ingen OS-guldvinnaratlet, till exempel?

Jaja, hursomhelst. Melanie lyckas övertala sin kropp, och utomjordingen hon (typ) har i skallen, att rymma från de kallhjärtade utomjordingarna för att ta sig till sin farbror (William Hurt) som bor ute i öknen i en massa grottor bland en massa andra vänner och familjemedlemmar som utgör en slags rebellgrupp… men, vänta, hur går deras uppror till? Smider dom några planer där ute i öknen? Varför har inte utomjordingarna bara åkt dit och tagit över deras kroppar? Borde inte utomjordingarna ha sådan teknik om de kan ta över jorden?

Men, ah, just ja, vem vet, sak samma. När en story är så löst formulerad kan en film som The Host få för sig att göra lite som den vill. Det är en sådan där film som börjar på en plats – som en futuristisk sci fi-äventyr – går till en annan – tonårssåpopera ute i öknen – och fortsätter till en tredje – new age-filosofiskt mumbo jumbo-flummig med prat om själar och fred i Universum etc – medan man ständigt sitter och undrar vad man tittar på egentligen.

Men nu pratar jag bara om storyn. Att den är omöjlig att engagera sig för, eftersom den saknar karaktär; den är bara en massa ”plot-elements” utan en faktisk ”plot”. Det är en sådan där film som inte har en aning om hur ointressant den är.

Men allt är inte Meyers fel. Filmen är regisserad av Andrew Niccol som är en bra science fiction-regissör (Gattaca) och som fick en Oscar för sitt manus till Truman Show. Jag gillade till och med hans förra film, In Time, fastän den var väldigt desperat och patetisk. Men med tanke på hur fånig den filmen var, och ändå rätt underhållande, vore det inte otänkbart att Niccol skulle kunna göra något av denna film.

Men han tycks inte helt närvarande här, utan har filmat intrigen rakt av på ett tråkigt och formalistiskt sätt. Här, i denna äkta gröt till manus, finns egentligen möjligheter att spexa ut i visuella allegorier eller åtminstone någon slags bildskön flummighet. Men istället är det bara scen på scen, bla bla bla, medan den hopplösa intrigen klafsar fram som i ett oändligt långt kärr. De enda positiva inslagen i The Host blir de, efterhand väldigt många, tillfällen då den blir ofrivilligt komisk.

Den oinspirerade berättarstrategin får nämligen flera förödande konsekvenser. Inte minst det centrala i att bara skildra dialogerna mellan Melanies inre röst och utomjordingens kropp (utomjordingen döps efterhand till Wanda, av någon anledning) genom en voice-over med pålagt eko. Praktiskt taget består alltså filmen bara av att Saoirse Ronan går omkring och pratar med sig själv som om hon har olika personligheter och rösten hon har i huvudet, som är hennes egen, fungerar inte på något annat sätt än att man blir medveten om att hon stått i en studio och lagt på ljudet. Filmen dör på en gång och ligger därefter och kvider hela vägen ut, misslyckad och ödesdömd. Det är fullständigt omöjligt att ta det på allvar och här någonstans, i mittpartiet, förvandlas filmen till en ofrivillig komedi på allvar.

Halvvägs in i filmen ramlar den även in i en än mer skrattretande romantisk intrig – jo, vem är förvånad – där två av ökenpojkarna är kärleksobjektet á la Edward och Jacob (fast utan deras, trots allt igenkännbara, karaktärsdrag). Varför två? Jo, för att Melanie och Wanda är ju kära i varsin kille förstås. Det leder till en parad av ”men hallå guuud!”-ögonblick då Wanda pussas med en pojke medan Melanie-rösten blir arg (”What are you doing, Wanda? You’re not going there!”) och ”går iväg till sitt andra rum” (bildligt talat, antar jag). ”This body doesn’t love you, but I also have feelings of my own” [sic] förklarar Wanda sedan för den anonyma pojkvaskern och ens panna är vid det laget röd av facepalmande.

Extra problematiskt blir också Niccols tråkiga utformning eftersom storyn inte når klimax så mycket som den bara puttrar ut och faller isär. Mot slutet av filmen har intrigen vågat sig på kosmiska proportioner och börjat handla om själar i Universum och om hur människor kan leva hand i hand med… utomjordingar-som-är-som-människor-fast-med-konstigare-ögon. Jaha-varningen är abnorm, främst eftersom man inte har en aning om vad filmen vid det här laget håller på med, utan det är mest som att försöka lyssna på en drogpåverkad hippie som försöker förklara en livsomvälvande insikt som inte har något med verkligheten att göra. Eller, mer kortfattat, så närmar vi oss den uppblåsta kalkonen, den värsta sortens kalkon, som är lika tom som den är självupptagen. Lite som M. Night Shyamalans Lady in the Water fast korsat med Världsrymden anfaller och förstås Twilight.

Nittonåriga Saoirse Ronan är dock en väldigt bra skådespelare, vilket hon visat i tidigare filmer som Försoning (2007), Flickan från ovan (2009) och Hanna (2011). Hon har inte mycket till chans att rädda den här filmen, och hon gör inte det, men gör samtidigt sin grej som ett proffs och det går att respektera. Hon håller masken hela vägen igenom, som om hon är med i en helt rimlig film som är bra och sevärd. Det är skådespeleri det.

FREDRIK FYHR